Det var den 5 augusti förra året som 20-åriga Hanna Delbom stod vid en maskinlinje på Tielman på Alkagatan i Linköping och skulle fixa ett driftstopp i en linje som tillverkade pajformer av papper.
Enligt det strafföreläggande som inkommit till företaget förde Hanna in vänster hand i öppningen mellan mataren och stansen som klippte ut pajformen.
Hon gjorde det för att ta bort papper som hade fastnat.
Maskinen var dock inte avstängd utan stansrörelsen fullföljdes.
Hanna Delbom berättar att hon hade stängt av maskinlinjen, men att stansen stod för sig själv och därmed inte sammankopplad med de övriga enheterna.
Det faktumet blev helt ödesdigert den här måndagen som var upptakten till den sista arbetsveckan på Tielman innan drömresan till Australien skulle påbörjas.
– Jag hade inte fått någon introduktion hur det fungerade och trodde därför att alla maskiner var avstängda.
– När jag insåg att det inte var så bestämde jag mig för att ta bort handen eftersom jag förstod att något allvarligt skulle kunna hända.
Det gjorde det.
Och snabbt gick det.
När Hanna stirrade på vänsterhanden slogs hon av den första chocken.
Fingrarna, som hon hade försökt rädda, var borta.
Samtliga fem. Även en del av handloven hade försvunnit.
– Jag fattade ingenting. Det kopplade inte för mig. Men jag kände ingen smärta. Bara något som pulserade och dunkade. Och så blödde det kraftigt
En ambulans kallades till arbetsplatsen. Ilfärd till Universitetssjukhuset. Operation i 14 timmar.
Därefter en vecka på hand- och plastikkirurgen med handen i gips.
Och förstås, en kraftig känsla av skräck och ångest.
Fingrarna hade transporterats till US för att sys fast igen.
Det gick dock inte att rädda hela lillfingret som mer eller mindre var söndertrasat.
– Jag är inte helt säker, men jag tror att de hittade dom i den behållare där allt pappersspill från stansmaskinen hamnar, säger Hanna Delbom i telefon från Pearth dit hon kom efter att ha bestämt sig för att genomföra drömresan, trots allt.
Beslutet togs dels för att träffa pojkvännen Sam Long och dels för att komma bort från Linköping.
– Jag kände plötsligt inte lika mycket för stan som jag gjort tidigare, säger Hanna vars liv tog en dramatisk vändning den där ödesdigra augustidagen.
Plötsligt är allt som hon drömt om, jobb, familj med barn och fysiska aktiviteter, kanske inte inom räckhåll längre.
– Jag har knappt någon rörlighet kvar. Varken i handen eller fingrarna. Senor och nerver har blivit kraftigt skadade.
– Jag vill såklart ha barn i framtiden. Men jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna hålla dom. Kraften kanske inte räcker till.
Det mesta känns ovisst, tycker Hanna som just nu läser på distans. Kriminologi är ett av ämnena som hon gärna vill jobba med.
– Men hur tänker en arbetsgivare när den får se att jag är handikappad? Jag är rädd att jag kanske väljs bort.
– Och visst, ibland funderar jag också över hur handen ser ut.
– Den är ju delvis vanställd och kommer så att förbli så länge jag lever.
– Ibland, när jag är ute bland folk, försöker jag dölja skadorna genom att hålla ihop armarna.
Hanna Delbom tänker dock inte ge upp. Hon ska ta upp kampen.
– Mitt liv blev helt annorlunda mot vad jag hade tänkt mig. Men det ska inte sluta där.
– Någonstans, längre fram, ska det bli bättre.