Det säger Lena Petersson som har LSS-insatsen Bostad med särskild service för vuxna.
Lena har asperger, hon fick sin diagnos 2011, då var hon 31 år och hade utbildat sig till bland annat bibliotekarie.
Utöver asperger, som gör att hon har problem med grovmotoriken, har hon problem med ångest. Hon har ett tydligt behov av struktur och information.
2012 flyttade hon till den lägenhet hon i dag bor i. En lägenhet som hör till det som heter Centrum stödboende.
2019 utökades verksamheten på stödboendet. Lena upplevde att personalen blev mera stressad och rutinerna förändrades. Det hon har sett under senaste tiden handlar egentligen inte om några stora drastiska neddragningar. Men sammantaget innebär det som hon upplever som besparingar, att tillvaron blir kämpigare.
Hon tror att de kärvare tiderna betyder att de avtal som finns omtolkas.
– Jag uppfattar att det är kostnader det handlar om nu. Nu säger boendestödjarna att man gör det man måste göra, annars kostar det pengar.
Personalen verkar också mera stressade nu, tycker hon. Hon tror att det beror på att det är fler brukare som ska ha stöd.
Ett annat exempel som hon tolkar som neddragning är att hennes boende blev av med den bil boendet hade. Nu är tanken att brukarna ska gå, cykla eller åka kollektivt.
Den tanken är i sig inget fel på, men alla har inte förutsättningar att klara det, konstaterar Lena.
Hon kan ta bussen, men det kostar på.
– Det ökar på min ångest väldigt mycket. Jag har svårt att hantera biljettsystemet, svårt att läsa andra passagerare och vet inte om de ska kliva av, eller inte. Jag tänker på sådant hela tiden. Sedan har jag ibland svårt att veta var jag ska kliva av.
Det här kan säkert tyckas vara småsaker, men för Lena och många i hennes situation blir varje liten neddragning ytterligare en inskränkning i livet.
Hennes sinnen är också överkänsliga och hon beskriver att hon blir överöst av alla ljud, lukter, syn- och känslointryck. Hennes hjärna kan inte sålla bort det som är oväsentligt och det gör henne fort trött. För Lena innebär allt sammantaget att hennes oro och ångest ökar. Oron över att inte längre veta vad man kan få hjälp med blir till värk i kroppen.
– Personalen från boendet började klaga på mig under 2018, när jag behövde hämta paket eller åka och handla saker. Men jag fick oftast hjälp ändå. Förra året var det slut med det. Då skulle jag beställa hemleverans eller be mina anhöriga och vänner om hjälp.
Hon upplevde också att rutinerna kring utflykter förändrades. Hon fick veta att intresset för att göra grupputflykter inte var så stort och att alla skulle kunna göra en individuell utflykt. För att göra en lång historia kort så fick Lena efter många om och men, en dagsutflykt. Men först när semestrarna var slut och alla ordinarie anställda var tillbaka
För Lena underlättar det mycket om hon tidigt får information om vad ska hända, om hon får hjälp eller inte.
Men så är det inte längre.
– När personalen blir stressad så ändras rutinerna och de skär ned på både information och kommunikation.
Hon anar att hon uppfattas som besvärlig när hon ifrågasätter, men hela tanken med LSS när lagen kom var att även personer med funktionsvariationer i så stor utsträckning som möjligt ska kunna flytta hemifrån och leva ett normalt liv utan att vara beroende av sina anhöriga hela livet, konstaterar hon.