Det var i början av december förra året som händelsen inträffade.
Olle Axelsson berättar:
– Klockan var runt tre på natten och jag var på väg hem från stan. Hade kollat amerikansk fotboll på teve och cyklade längs med Stångån, mot Tannefors slussar. Efter sportbaren på Strandgatan 2 passerade jag tre unga killar som stod på varsin sida om cykelvägen.
Lite längre fram tog sig Olle in i parken vid Ådalagatan där han och sambon bor för att parkera sin cykel.
Trion stod samtidigt kvar en bit bort och när Olle vände blicken mot dem blev han fundersam och undrade om allting verkligen stod rätt till.
Det blev upptakten till en dramatisk rånhistora som slutade långt senare på natten.
Två av killarna hade, visade det sig, tvingat till sig den tredje killens bankkort.
– Jag cyklade bort till dom och fick veta vad som hänt. Då tog jag tog upp min mobiltelefon och ringde 112 och förklarade för polisen att det var ett pågående rån. Samtidigt höll jag fast en av de misstänkta med andra handen.
– Den som jag hade greppat tag i lyckades kränga sig loss och båda killarna sprang från platsen. Jag kollade med den som blivit rånad om han var okej. Sedan tog jag upp jakten. Först till fots, därefter på cykeln.
Efterföljandet slutade vid en innergård vid Magasinsgränd dit ett flertal polispatruller hade blivit ledsagade tack vare att Olle hela tiden höll kontakt med vakthavande polisbefäl och förklarade var någonstans killarna höll sig gömda.
– När de greps gick jag fram till en av dom och tog tag i hans jacka. Jag var riktigt förbannad och sa något i stil med, "Det där gick väl inte så jävla bra."
Olle Axelsson vittnade i den efterföljande rättegången där tingsrätten dömde de åtalade till skyddstillsyn och fängelse i tre månader.
– Jag skulle göra det igen. Utan att tveka. Våldsbrotten i Sverige ökar och blir hela tiden grövre och grövre. Så kan vi inte ha det, säger Olle som driver eget företag som webbkonsult.
Han funderar nu på allvar att utbilda sig till polis.
Sprängdådet på Ådalagatan i somras har förstärkt den övertygelsen.
– Vi bodde på Ådalagatan 2, på sjunde våningen, när det small. Både jag och min sambo var hemma. Hela huset skakade. Tavlor rasade i golvet. Tryckvågen slet sönder innerdörrarna.
– Där och då bestämde vi oss för att flytta. Det kändes inte säkert längre. Och jag inser alltmer att det här landet behöver fler poliser.
