Förra året gjorde vi ett reportage om Mattias Täck. Han var en gång en framgångsrik paralympier i bordtennis. Redan då var han muskelsvag och hade cirka 15 procent av det som är normal muskelstyrka. Den styrkan har tills idag sjunkit ner till 10 procent. Numera är han helt beroende av insatser inom socialtjänstlagen och plus-lagen om LSS för att klara av sitt arbets- och privatliv. I hans fall är det främst personlig assistans, alltså hjälp av någon person som känner honom väl. Det beslut som då gällde var 4,5 timmar om dagen.
Efter vår artikel blev han lovad en ny bedömning om det hjälpbehov han har. Resultatet blev inte det han hoppades på.
– Jag fick ett nytt beslut, det var ökat med 3,5 timmar i veckan, alltså från 4,5 timmar till 5 timmar om dagen. Det är nästan strunt samma. Mina barn idrottar och jag vill ju kunna följa med dem på träning och cuper. Jag är ju en idrottspappa men åker jag med en helg så ryker det en massa tid som jag måste ha assistans på för att klara vardagen och arbetet, säger Mattias Täck.
Han behöver hjälp redan på morgonen för att komma ur sängen och kunna gå på toaletten. Sen fortsätter det med alla vanliga morgonbestyr som frukost och att kunna tvätta sig. Inte varje minut men lite här och lite där.
– Man bedömer hur mycket tid varje insats tar och så summerar man ihop den tiden och det blir då svaret, ett visst antal timmar. Det konstiga blir som exempel när jag ska träna en timma, av den tiden behöver jag hjälp 20 minuter, de övriga 40 minuterna klarar jag mig själv.
Det är svårt att förstå för en utomstående hur systemet fungerar. När det gäller just träningen så har assistenten fått ett träningskort av sin arbetsgivare. Han tränar då samma tid som Mattias och hjälper honom med det som behövs. Den övriga tiden bjuder assistenten på, alltså han tränar, men är bredvid och kan rycka in.
Mattias är inte en ensam människa, han har ett kontaktnät med människor som hjälper honom. Inte minst hans pappa som bor i närheten och hjälper till med morgonbestyren.
– Jag tänker på alla andra som inte har det kontaktnätet. Dessutom är min skalle med mig, den är positiv. Jag tror inte att jag själv är lurad eller orättvist behandlad på något vis. Det går bara inte att förstå hur systemet är tänkt att fungera. Hur ska jag kunna delta i samhället på lika villkor?