Vår stad
De första åren bodde femtiotalet fattiga Linköpingsbor i gården. Där fanns också en arbetsinrättning där ytterligare femtiotalet behövande kunde få en liten inkomst.
Livet på fattigstugan var hårt. Menyn var torftig och ensidig. Huvudregeln var att de så kallade fattighjonen inte fick lämna fattigstugans tomt. Undantaget var om de hade fått en arbetsuppgift att utföra för någon Linköpingsborgare, oftast då något andra inte ville göra.
Bland hjonen dominerade änkor, pigor, drängar och arbetskarlar. Där bodde också föräldralösa barn i väntan på att fattigstyrelsen skulle finna ett fosterhem för dem. Valet föll på den borgare som krävde lägst ersättning. På grund av de dåliga sociala skyddsnäten kunde nästan vem som helst tvingas sluta sina dagar på fattigstugan. Där dog 1843 exempelvis färgerifabrikören Fabian Blom, som blev utblottad efter att ha gått i konkurs. Den barnlösa änkan Emilie von Baumgarten, vars far ägt Stjernesands säteri i Malexander, dog där 1914.
Förhållandena vid fattigstugan var i början av 1900-talet sådana att det är svårt att beskriva. Barn som saknade vårdnadshavare och orkeslösa gamla som saknade anhöriga delade rum, matbord och dagligt liv med mentalt störda personer och av alkohol djupt nedgångna män. De hygieniska förhållandena ansågs redan med den tidens synsätt som undermåliga. Byggnaderna var förfallna, trånga, smutsiga och överbefolkade.
Vid en statlig inspektion 1914 utdelades allvarlig kritik mot stadens sätt att sörja för sina olycksbarn. Enligt tidningen Östgöten sågs Linköpings fattigvård åren före första världskriget som ett avskräckande exempel, där bland annat de herrar som bodde på fattigstugan nästan aldrig fick tvätta sig. Den påföljande debatten ledde till att ett kvinnligt biträde anställdes för att hålla såväl gubbar som lokal rena.
Hösten 1930 kunde nästan alla åldringar lämna fattigstugan och flytta till nyuppförda Hjälmsäters ålderdomshem. De gamla vittnade då om vilken oerhörd, nästan overklig, förändring till det bättre detta innebar. Men ända fram till 1962 bodde några äldre i den gamla fattigstugan.
När Hamngatan i tidigt 1960-tal skulle breddas revs nästan alla byggnader på fattigstugutomten. Kvar stod den så kallade Augustbergsgården, vilken senare kom att övertas av kriminalvården. Strax före jul 2003 revs även den. Därmed försvann den sista påminnelsen om stadens fattigstuga.