Fem rumänska kvinnor sitter på bänkar, fyra män står lätt framåtlutade mot bordet och lyssnar i entrén vid Stadsmissionens matservering när kvinnan i polisuniform och mannen i kommunjackan tar till orda.
– Hej. Det har blivit dags för er att riva ert läger. Ni måste alltså flytta på er igen, säger Mats Hallberg från kommunen.
Ansiktena visar ingen uppenbar förvåning. Någon nickar, en halv nick för att bekräfta att informationen gått fram via tolken.
– Och som ni vet får man inte sätta upp läger var som helst. Det är inte tillåtet. Så vi kan inte anvisa er någon ny plats att flytta till, säger polisen Sofia Hedberg.
Männen och kvinnorna nickar, mumlar.
Mats Hallberg tillägger:
– Och vi kommer att sätta upp skyltar om förbud på tidigare platser där ni har bott. Ni kan alltså inte sätta upp lägret på en gammal plats.
Männen kastar snabba blickar på varandra och flera börjar skratta. Längst ut på kanten sitter Ion. Han lyfter sina händer i en uppgiven gest och skakar på huvudet och tolken översätter:
– Aj aj, det var ju det som jag redan hade tänkt ut!
Sofia Hedberg och Mats Hallberg dras med i de församlades skratt, de skämtar kring allvaret. De har träffat varandra förut, det råder bekantskap. Under åren har polisen och kommunen flera gånger uppmanat EU-migranterna från Rumänien och Bulgarien att riva sina otillåtna läger i Linköpings utkanter eller flytta från annekterade boplatser under innerstans broar. Migranterna vet förutsättningarna. Man får inte tälta fritt och inte använda buskage som toaletter. De kommer att flytta. Polisen och kommunen vet också att ett nytt läger snart kommer att ta form någonstans.
Linköpingsbor klagar till kommunen och polisen på lägren. Bosättningarna oroar, förfular. Vid det nuvarande finns flera bilar i dåligt skick som också väckt irritation. Polisen Sofia Hedberg frågar om bilarna.
– Det är folk som sover i dem. Men de tillhör inte oss, de tillhör inte vårt läger.
– Varför står bilarna där?
– De som har dem sover i dem och på dagarna åker de till Norrköping eller andra ställen och sitter utanför affärer och försöker samla pengar.
En ny rapport från länsstyrelsen i Östergötland visar att migranterna i länet är färre än för fem-sex år sedan. De som är här tigger i mindre utsträckning – fler utnyttjas istället på svartjobb, på restauranger, byggarbetsplatser och lantbruk eller säljer sex till östgötar för att försörja sig. Och kommunerna har lägre kunskap nu än tidigare om hur migranterna lever, vad som händer dem och hur deras sociala utsatthet ser ut.
– Man skulle behöva ha en bättre koll på migranterna, en del av dem är brottsoffer och det offentliga har skyldighet att hjälpa och stödja dem, säger Karin Linkhorst vid länsstyrelsen som ansvarat för lägesrapporten.
De flesta migranter är rumänska och bulgariska romer. Hur många som finns i Östergötland är det ingen som vet. Varje EU-medborgare får resa fritt i unionen och vistas i ett land i tre månader utan att anmäla sig till någon. Kontrollen av EU-medborgare som eventuellt vistats längre än så i landet är i det närmaste obefintlig.
Länsstyrelsen har frågat länets tretton kommuner hur många migranter som vistas inom deras kommungränser. Finspångs, Boxholms och Ödeshögs kommuner har inte ens besvarat frågan. De övriga säger att de inte vet. En gissning, främst baserad på kunskap hos Stadsmissionen i Linköping, den organisation som har störst kännedom om migranternas situation, är att cirka 130 personer finns i Östergötland. Ibland är de fler, ibland färre.
Till Stadsmissionens matservering i Johanneskyrkan kommer migranter för att ta chansen att äta sig mätta. Denna dag, efter att de mottagit beskedet att de måste riva sin bosättning, lossar kvinnorna sina schaletter och ytterkläder läggs åt sidan och migranterna går in i serveringen. Spagetti och skinksås fyller tallrikar. Frallor breds med tjocka lager sylt. Bananer och kexchoklad blir till skal och tomma papper.
Hur många människor bor i lägret som nu måste rivas? Ett trettiotal, svarar flera av migranterna. Var finns de andra som uppskattas bo i Linköpingstrakten? De finner sina sovplatser någon annanstans än i det här lägret.
Neculaie Tamasi och Lidia Serban äter sås och spagetti och Neculaie säger att det känns svårt att behöva riva, packa och flytta de tillhörigheter de har i lägret. Men han och hustrun Lidia tänker ändå stanna ett tag i Linköpingstrakten. I huset hemma i byn Pauleasca i södra Rumänien, som de beskriver som ett rum och ett kök, finns deras fem barn. Äldsta dottern, 18 år, med man och ett eget litet barn på två år, tar hand om syskonen som är femton, tio, sex, och tre år.
– Vi kämpar för att barnen ska få det bättre än vi. Vi skickar hem de pengar som vi kan, säger Lidia.
Paret kom till Linköping första gången 2014. Som vi skildrat i flera reportage, bland annat under vår reportageresa till Rumänien 2013, gör många migranter som Lidia och Neculaie: De vistas i Sverige eller andra länder främst vår och höst, och tar sig till Rumänien över vintern för att vara med familjen vid jul och över sommaren. På sommaren blir livet på hemmaplan något lättare att leva då, grönsaker kan skördas och de oisolerade slitna hus utan el som är många romers hem är inte lika kalla.
Är det omöjligt att få jobb i Rumänien så att ni kan sluta åka ifrån barnen?
– Det är inte mycket lättare än här. Vi har inte gått länge i skolan. Våra föräldrar hade inte råd, säger Lidia.
Lidia har gått två år i skolan. Neculaie har gått fyra.
I lägesrapporten uppger polisen och kronofogden att de stöter på migranter i samband med en del stöldbrott, men även i brottsfall där migranter utnyttjas för sexköp eller annan typ av människohandel och svartjobb. Flera migranter på serveringen säger att de tigger vid affärer och parkeringshus och letar pant. Allt färre svenskar har kontanter i plånboken, tiggandet ger låga inkomster.
– Det är svårt att hitta pant också. Många nyanlända vill också ha panten. Även svenskar, säger en man.
– Vi vill jobba, säger Lidia. Vi är bra på att jobba. Men det är svårt när man inte kan svenska.
Vid ett av borden sitter flera män i 25-årsåldern. En av dem, Tiberiu Maruntelu, säger att han skulle kunna jobba med nästan vad som helst och har försökt få jobb. Tiberius pappa Gheorghe skämtar och skrattar:
– Han kan i alla fall inte städa!
Sedan blir Gheorghe allvarlig och säger att migranterna vill ha kontrakt och jobba för att tjäna pengar i Sverige.
– Vi kan jobba hårt. Men ja, språket är en svårighet.
När jag frågar om svartjobben som beskrivs i länsstyrelsens rapport blir svaren mer mumlande. Migranterna vet att Stadsmissionens hållning är att aldrig bidra till kriminalitet. Får personalen kännedom om var brottslighet sker kommer de att kontakta polisen.
– Det är sant att en del i vår grupp har jobbat svart ibland. Det är inte bra men det är ändå bra att de jobben finns. Vi behöver pengarna, säger en man till slut.
Jag upprepar frågan: Går det inte att hitta jobb i Rumänien istället för att svartjobba i Östergötland? Det kan gå, säger flera. Men utbildningsnivån bland romer är låg. Flera kan inte läsa eller skriva. Jobben blir ofta tillfälliga, tunga, lönen låg, folk utnyttjas. En man jobbade på ett rumänskt bygge i tre månader, fick sedan sparken och såg aldrig röken av någon lön.
Sanna Detlefsen är chef för Stadsmissionen i Linköping. Hon säger att personalen som har kontakt med migranterna vet att vissa jobbar svart.
– En del är tydligt upptagna med något om dagarna. De kan ju jobba på byggen, i lantbruk, i verkstäder, med anläggning. Ställen där man inte behöver kunna så mycket svenska och där man inte syns, säger hon.
Sanna Detlefsen säger att hon förstår rumänernas och bulgarernas drivkraft att ta sig hundratals mil till Sverige för att försöka hitta inkomst.
– Pengarna de får är en förmögenhet för dem. Det handlar på riktigt om överlevnad, om de ska få någon mat att äta alls i Rumänien, om barn ska frysa ihjäl under vintern eller inte.
Svartjobb är olagligt. Men man kan ju resonera så att en svartjobbande migrant på en verkstad blir hjälpt av att man lämnar in sin bil till honom för en billig penning, han får ju pengar som han behöver då. Vad tänker du om det?
– Så kan man se det. Men vi måste tänka ett steg till. Den som sitter och ber om pengar utanför ett p-hus är i alla fall sitt eget objekt. Om man är upphandlad av någon, jobbar svart för en skitlön och blir utnyttjad av någon annan, då innebär det en annan sorts utsatthet, säger Sanna Detlefsen.
Stadsmissionen får betalt av Linköpings kommun för uppdraget att hjälpa migranter med mat, kläder, hygien, social rådgivning och läkarkontakter. Partnerskapet är bra, tycker Sanna Detlefsen. Men hon understryker att myndigheters och organisationers kunskap om migranternas situation måste öka.
– Det här är ett samhällsproblem som vi kommer att få leva med. Då är det lika bra att vi tar reda på så mycket som möjligt.
Hon ifrågasätter också varför samhällsdebatten om migranterna gärna handlar om att tiggare är ett ovälkommet inslag i stadsbilden, men sällan om de som utnyttjar migranterna:
– Det är som att vissa grupper i samhället ger man sig inte på. Till exempel företagare som tar migranter på svarta jobb. Man borde ta alla resurser som riktas till att jobba med migranterna, och istället rikta dem mot att sätta dit personer och företag som utnyttjar dem, säger Sanna Detlefsen.
