1919 var Linköping en småstad med 26 000 invånare. Kriget var slut och i augusti försvann den sista livsmedelsransoneringen. Spanska sjukan var på tillbakagång, men epidemier av scharlakansfeber, difteri och barnförlamning spred sig i staden.

Tidens stora nymodighet, bilen, gjorde sitt intåg på bred front och i Linköping gavs det här året lika många bygglov för bilgarage som för häststall. Åtta timmars arbetsdag infördes – vilket innebar 48 timmar i veckan, eftersom lördagen var arbetsdag.  

I byggbranschen var det oroligt. Arbetarna krävde kraftigt höjda löner och strejkerna avlöste varandra. I november 1919 samlades en rad byggherrar och ingenjörer för att diskutera situationen. Tillsammans bildade de Linköpings Byggmästareförening.

– Det var en motvikt mot fackföreningarna. Arbetarna kunde spela ut byggföretagen mot varandra. Ett helt arbetslag kunde hoppa av och gå till en byggmästare som betalade mer, berättar Göran Johnson, som är chef för Linköpings Byggmästareförening sedan 1988.

100-årsjubileet uppmärksammas med en bok av Gunnar Elfström – "Hundra år av byggande" – och det är därifrån som de historiska uppgifterna i den här artikeln är hämtade. Beskrivningen av byggmästareföreningens historia är lika mycket en resumé över Linköpings.

Väldigt mycket har förändrats på de 100 åren. Men mycket är sig också likt. Bostadsbristen är till exempel inget nytt fenomen. 1919 fanns det inte en enda lägenhet ledig till de 261 Linköpingsbor som stod i kö hos bostadsförmedlingen. 16 familjer saknade, enligt förmedlingens chef,  helt tak över huvudet och flera familjer inhystes tillfälligt på ålderdomshemmet i Tannefors. 

I en artikel i Östgöta Correspondenten i september 1919 avslöjades svarthandel med hyreskontrakt. 400–500 kronor kunde man få betala för ett kontrakt, i dagens penningvärde cirka 8 000 kronor.

Inte heller problemet med höga byggkostnader är något nytt. 1952 hävdade byggentreprenören Ragnar Bergbäck, tillika vice ordförande i byggnadsnämnden, att standardkraven på bostäder var för höga. Folk i allmänhet ville inte ha lyxbekvämligheter och kök som såg ut som laboratorier, menade han. 

– Produktionskostnaderna är något som diskuterats i alla år, konstaterar Göran Johnson.

Men det har byggts billigt också. 1967 skrev Dagens Nyheter att BPA:s bygge av 1 000 lägenheter i Ryd slog svenskt rekord i att bygga billigt. Två år senare, 1969, färdigställdes 2 028 bostäder i Linköping. Det är en siffra som aldrig överträffats – även om det var ganska nära 2017 då 1 810 bostäder blev inflyttningsklara.

När Göran Johnson 1988 blev chef för Linköpings Byggmästareförening var det en arbetsgivarorganisation med nio anställda. De var bland annat engagerade i utbildningsfrågor och de gjorde mätningar på byggena för att fastställa hur mycket byggjobbarna skulle ha i lön. År 2000 tog Sveriges Byggindustrier över den operativa verksamheten, och byggmästareföreningen är sedan dess mer en kamratförening för sociala aktiviteter.

Jubileet uppmärksammas 6 november med en byggbranschdag på Konsert & kongress och en jubileumsbankett på Frimis. Det kunde ha varit föreningens 100:e årliga middag – om det inte hade varit för den där som blev inställd.

– Det var efter skandalen med asfaltskartellen. Vi i styrelsen skämdes så mycket över att vi hade medlemmar som betett sig så, att vi ställde in middagen, berättar Göran Johnson.