Familjer utsätts för hårda prövningar just nu. Många tvingas jobba hemma, kanske båda i en parrelation. Gymnasieungdomar får hemundervisning. Vi har begränsad rörlighet och påsklovets planer fick skrotas. Mångas normala veckoaktiviteter är inställda och almanackorna gapar tomma. Familjer trängs samman och umgås bra mycket mer än vanligtvis, oavsett om de vill det eller ej. Det normala livet känns långt borta.
Vi vet också att våld i nära relationer ökar nu och blir mer intensivt.
– Våldet ökar för att vi människor hanterar frustrationer på olika sätt. En del ger sig på sina nära fysiskt och låter dem bli måltavlor för sina aggressioner. Det är ett kriminellt beteende som ska anmälas.
Det säger psykoterapeut Madeleine Cocozza i Linköping.
– Frustrationen som många upplever när de nu vistas i hemmet kan också resultera i ökat missbruk av alkohol och droger vilket också kan öka våldet, spänningarna och oron i hemmen. En oro som inte bara handlar om förlorade arbeten och inkomst utan också om den förtätade, oroliga stämningen hemma. I det klimatet finns barnen som inte kan påverka situationen alls.
– Därför är det en utmaning att försöka se familjelivet ur barnens perspektiv, med den oro de kan känna nu. De behöver föräldrar som håller ihop och utstrålar tillförsikt.
– Man kan se hela den här tiden som en övning för oss, säger Madeleine Cocozza. En av de viktigaste framgångsfaktorerna i en bra relation och i en hälsosam familj handlar om att familjemedlemmarna tar hand om sina egna frustrationer. Nu när vi är extra rädda och oroliga blir det viktigare än någonsin att bibehålla ett hälsosamt klimat i familjen.
Det handlar om att exempelvis inte lasta över egna frustrationer, som exempelvis kan vara jobbrelaterade, på sin familj.
I arbetslivet, menar Madeleine Cocozza, är vi bättre på att ta hand om våra frustrationer inför kolleger och hålla oss ifrån skrik- och gapbeteendet.
– Men i familjen är det många som tar sig den rätten och det är något att ge akt på. Jag har mött människor som sagt "jag hade lagat så god mat och dukat så fint, men han/hon var skitförbannad på nåt på jobbet, bara gapade och gick på."
Att ta hand om jobbfrustrationer innan man kommer hem till sin familj kan till exempel vara att stanna kvar i bilen i tio minuter, och i ett samtal med sig själv slutföra tankarna och frustrationen. Att helt enkelt vara ifred en stund.
Madeleine möter ofta människor som har en oförmåga i parrelationer att ta ansvar för olika behov som par har. Det är ofta enkla saker man kan göra i en familj för att tillmötesgå medlemmarnas olika behov, med då måste paret kommunicera behovet.
– Nu när allt fler jobbar hemma är det än viktigare att tala om vad man behöver och försöka utforma vardagen utifrån det så gott det går. Ju mindre maktlösa vi gör oss i en maktlös situation, desto bättre mår vi. Därav tror jag all bunkring av exempelvis toalettpapper uppstår.
Om människor exempelvis upplever att närheten blir för tung behöver de säga det till sin familj, "jag behöver vara ensam nu", även om det kan kännas ovant och avvisande. Kanske kan man skapa ett särskilt rum i hemmet, dit den som behöver kan dra sig undan, stänga dörren och bara vara ifred.
Att coronakrisen i sig skulle skapa skilsmässor tror hon inte på, snarare att den kan fungera som en katalysator och påskynda en skilsmässa som kanske ändå hade ägt rum längre fram.
– Allt, både positivt och negativt, blir så tydligt under en kris. Relationens karaktär blir synligare, mer avskalad och naken. Men en relation med en bra grund klarar en sådan här prövning, även om familjen tvingas leva under extraordinära omständigheter.
Madeleine menar dock att den extraordinära situation vi befinner oss i kan vara utvecklande.
– Man kan se den här tiden som ett utmärkt tillfälle att fördjupa en relation, bli bättre på att förstå varandra. Förr fanns söndagarna. Familjernas ograverade veckodag då man inte hade någon annat inplanerat än att umgås med varandra.
– Inga sportcuper, arbeten eller affärsbesök stal tid från familjesöndagen.
Hon tycker också att det här är en tid för reflektion på olika plan. Det kan vara idé nu, när vi av omständigheterna tvingas leva på ett särskilt sätt, att fundera på om det är något i det livet som vi vill ha kvar när coronakrisen är över.
– I kristider upptäcker man vad olika saker är värda för en och det kan ge en ny insikt om hur lyckligt lottad man faktiskt är. Jag har ett hem, jag har mat, det faller inga bomber utanför fönstret, coronaviruset är inte dödligt för de flesta av oss.
Den svenska kulturen kan vara lättare att leva i under en sådan här epidemi.
– Jämför vi med exempelvis de sydeuropeiska länderna så är svenska folket mer vana att tillbringa mycket tid i hemmet och vi har utformat våra hem utifrån den vanan. Det finns spel, myshörnor, soffor och mycket annat som främjar mysig tid hemma. I Sydeuropa tillbringar människor mer tid utomhus på torg, restauranger och i barer.
Nu finns också ypperliga möjligheter att utveckla sin empati för andra människor, menar hon.
– De känslorna som är så påtagliga just nu, oro, frustration, rädsla, vanmakt...är de känslorna jag ofta möter på min mottagning när människor är i kris. Känslor som många andra människor, inte minst flyktingar, alltid lever med. Fast tio gånger värre! Det borde fungera som en tankeställare. Det är också känslor som många utsatta barn lever i när deras familjer går sönder av olika skäl. Barn är beroende av sina föräldrar och när familjer rasar av olika skäl, eller föräldrar exempelvis ligger i svåra vårdnadskonflikter så är det den här typen av emotioner som barnen lever i.
I mångt och mycket är vårt samhälle så präglat av empatilöshet och individualism, säger hon.
– Nu är ett gyllene tillfälle att se sig om, studera sin omgivning och fundera "vem kan jag hjälpa?" Någon i familjen, på jobbet eller i trappuppgången? Det handlar om de små sakerna. Ett telefonsamtal till en ensam gammal människa kan betyda allt.
Många initiativ tas också just nu i den andan. Människor startar hjälpgrupper på Facebook och sätter upp lappar i trapphusen, butiker och restauranger kör ut mat. Så det är en positiv effekt av coronaviruset.
– Vi är beroende av varandra i ett samhälle och ingen klarar sig själv. Därför är solidaritet med andra en påminnelse om våra livsvillkor och vi mår bra att av att påminnas om just det.