Hon börjar med att be om ursäkt när hon tar emot i sin lägenhet i Linköping. För röran och för att hon är så outsägligt trött. Tillvaron har varit som en centrifug sedan magasinet Filter publicerade ett granskande reportage om apatiska barn i sitt oktobernummer.

För första gången har två barn själva fått komma till tals och de hävdar att allt var fejk och bara ett sätt för deras familjer att få PUT, permanent uppehållstillstånd. 

Reaktionerna väller in. Det är telefonsamtal och sms och mejl med pepp och kärlek. Det är vittnesmål från andra unga som gått igenom samma sak. Men det är också trakasserier, uttalanden om att hon förstör för andra som vill stanna i Sverige, och mordhot som lett till polisanmälningar. 

– Jag är inte rädd. Jag menar, vad mer kan rimligen hända? 

Anahit är född i Armenien. Föräldrarna separerade när hon var 3–4 år. Minnena är grumliga. Plötsligt var mamma borta och en annan kvinna tog hennes plats. När Anahit var 5 år gammal bestämde sig pappan och styvmannan för att resa till Sverige. Året var 2004. 

– Jag tror att det var en hämnd, för att separera mig från min mamma. Skilsmässor är så skamliga i den armeniska kulturen. Även om landet inte är rikt som Sverige så gick det ingen nöd på oss. Inget krig, inga förföljelser eller trakasserier.

Åren som följde var röriga. De hamnade i Lenhovda, i Flen, blev utvisade och flyttade till Frankrike, kom tillbaka, bodde på flera platser runt Stockholm. Målet var ett PUT. Familjen utökades med två barn till.

Samtidigt som Anahit kom till Sverige insjuknade på några år 500 asylsökande barn i vad som först kallades apatiska barn och senare uppgivenhetssyndrom. 

Överallt dök fasansfulla bilder upp på nedbäddade och till synes livlösa barn med slangar i näsan. 

En falang barnläkare ansåg att tillståndet var livshotande och såg PUT som en nödvändig del i behandlingen. Den falangen blev via Svensk barnläkarförening den mest tongivande.

En annan, med huvudsakligen psykiatriker, menade att tillståndet bara existerade i Sverige, att det i vissa fall troligen var simulerat och att barnen, för att tillfriskna, behövde skyddas från sina föräldrar.

I en frispråkig statlig utredning 2005 skrevs att inget av barnen var ensamkommande, samtliga levde med sina familjer, 80 procent kom från forna Sovjetstater eller Balkanländer och enda botemedlet tycktes vara ett PUT. Därefter tillfrisknade i princip alla barn, även om det för vissa tog flera månader. En delförklaring till tillståndet uppgavs vara simulering och/eller förgiftning.

– Men när tredje delen av den statliga utredningen kom i december 2006 tonades delförklaringen simulering och förgiftning ned kraftigt. Nu var debattklimatet ett helt annat, säger Sven Román, specialist i barn- och ungdomspsykiatri i Stockholm, och en av dem som larmade då den apatiska "epidemin" var ett faktum.

I Flen gick Anahit sina första tre skolår. Till fyran flyttade familjen till Stockholm. Anahit, en pigg unge med mycket spring i benen och lätt för att knyta sociala kontakter, fick snabbt kompisar.

Ett par månader in i fjärde klass kallade Anahits pappa henne till sig. Stämningen var allvarstyngd.

–  Han sa: "För att vi ska få stanna i Sverige behöver du göra en sak för familjen. Du ska inte gå i skolan mer. Inte träffa kompisar. Du ska stanna hemma och när någon besöker oss får du inte prata, inte le, inte göra miner, inte reagera. Bara ligga i sängen och stänga av."

En skolkurator larmade om att Anahit inte varit i skolan sedan höstlovet och nu följde månader av otaliga hem- och vårdinrättningsbesök. 

BUP och mobila asylteamet i Stockholm (MasT) kopplades in. En utredning om uppgivenhetssyndrom drogs igång på barn- och ungdomspsykiatrin och i journalanteckningarna står att läsa att "Anahit blir mer och mer inåtvänd, äter mycket lite och vill bara vara ensam på sitt rum."

Samtidigt skriver socialtjänsten i ett utlåtande att "föräldrarna brister inte i omsorg."

– Det var ett helvete – och så sjukt svårt. Varje vecka, på måndagar tror jag, kom en vårdbehandlare hem till oss och tog prover. Pappa bar mig från våningssängen till vågen, fast jag kunde gå själv. 

– Jag var livrädd för att göra fel för då fick jag stryk efteråt. En gång uppmättes min puls till 130. Allt står i mina handlingar som jag fått ut.

När familjen var utomhus uppmanades Anahit att hålla pappans hand och släpa benen efter sig.

– De gånger vi besökte vården sa han "var ledsen och gråt nu!" Och jag grät riktiga tårar för jag var ju förtvivlad på riktigt. Men egentligen ville jag skrika "Jag är inte den här apatiska flickan ni pratar om!"

Frestades du att avslöja sanningen?

– Det var krig inom mig. Halva jag var rädd för att avslöjas, eftersom jag då skulle svika min familj, och halva jag ville bli avslöjad. Frågan är om vården i så fall hade kunnat säkerställa min säkerhet. Jag tror inte det.

– Vid ett hembesök hade jag gått upp något hekto. Pappa blev rasande, jag fick stryk och näringsdryckerna drogs in. Jag smög upp på nätterna och åt.

Minnesluckorna från den här tiden är flera, men dofterna från matlagningen i köket glömmer hon aldrig. Det doftade så gott, men hon fick ingenting.

Vid ett tillfälle var Anahit så uttorkad att hon lades in och fick dropp.

– Du måste förstå! Ansvaret vilade så tungt på mina axlar och i den kulturen jag kommer ifrån gör man som man blir tillsagd. Jag var den som kunde svenska ordentligt och fick läsa upp alla dokument. Hela familjens framtid hängde på mig.

I maj 2010 ser skolkuratorn plötsligt Anahit ute med familjen. Hon verkar pigg och glad. Pappan konfronteras i ett extrainkallat möte, men nekar. Säger att de måste ha sett fel. Men till Anahit säger han att det räcker nu.

Några veckor senare är hon på besök hos BUP. I journalanteckningen från 22 juni skriver en anställd: ”När jag frågade hur det kom sig att hon bestämde sig för att kliva upp ur sängen och börja vara ute och leka och även börja prata så sa hon: pappa sa att jag skulle gå upp från sängen”.

De kommande åren var upproriska och Anahit bar en vulkanisk ilska inom sig. Hon skar sig svårt i armarna. Hon rymde hemifrån. 

2013 blev hon efter en orosanmälan om att hon for illa i hemmet akut fosterhemsplacerad och under de kommande åren bodde Anahit i elva olika fosterhem och andra typer av boenden. Som 17-åring hamnade hon i Linköping 2015.

– Jag önskar att man hade tagit mig ifrån min pappa tidigare och kunnat ge mig trygghet. Jag vet inte vem jag ska skälla på först, pappa som beordrade mig att spela apatisk – eller sjukvården som såg och antecknade men aldrig ingrep.

Ilskan bär hon med sig. Kanske för evigt. Men hon tänker använda den till något konstruktivt.

– Jag har blivit psykiskt och fysiskt misshandlad, utsatt för svält och härskartekniker, men jag är den starkaste människa jag känner. En krigarkvinna.

Sven Román har haft 15–20 apatiska barn i sin vård och förbluffats då han undersökt dem, eftersom de inte uppvisat de kroppsliga symtom som de "borde" ha gjort. 

– Att vara utan vätska i flera dagar gör dig döende. Att ligga i veckor leder till förtvinade muskler och att göra det i månader ger liggsår. Ingenting av detta såg jag.

Efter bland andra Anahits vittnesmål känner han en stor förtvivlan.

– Det svensk vård har gjort är förfärligt. Vi har bidragit till grov barnmisshandel under 15 års tid. Socialstyrelsens vårddirektiv bör omedelbart slopas, matintagen för dessa barn övertas av vården och en ny statlig utredning tillsättas.

Hur många barn kan det handla om?

– Ett tresiffrigt tal. En majoritet av dem skulle jag säga. Det är min sammantagna bild efter att ha tagit del av alla vittnesmål från tolkar, vården och invandrarorganisationer i de aktuella länderna. Uppgifter som fanns med i de två första delarna av den statliga utredningen, men som tonades ned i den tredje.

Varför hade Sverige så många apatiska barn?

– Vår unika lagstiftning som gör det svårt att få flyktingstatus, men att du kan få stanna av humanitära skäl. Allt det där kan människosmugglarna – och tipsar om.

I dag pluggar Anahit på folkhögskola för att läsa igen allt hon missat. Och så jobbar hon som timanställd personlig assistent, ett jobb hon älskar. En psykolog på BUP Elefanten har varit ett stort stöd.

Känner du till fler som tvingats spela apatiska?

– Ja. Jag har blivit kontaktad av flera och hoppas att min berättelse gör att de vågar protestera. 

Vad vill du göra i framtiden?

– Föreläsa om min våldsamma barndom, för att visa att det går att vända livet, skriva en bok med titeln "Det var kefft, men jag överlevde", utbilda mig till behandlingsassistent och driva ett  hvb-hem där de anställa har erfarenhet av att bli sviken av samhället. Och så vill jag ha barn.

Är egna barn viktigt?

– Ja. Jag vill ge av det jag själv aldrig fick som liten.

Hur är kontakten med din biologiska mamma?

– Den har varit tuff, men nu är den bra. Vi pratar varje dag. Jag ska få ett eget rum i det hus hon just har köpt.

Vad har du sagt till din pappa?

– Att han har stulit mitt liv, varpå han har svarat "du kommer att förstå när du blir förälder." Nej, då kommer jag att förstå honom ännu mindre. Han och resten av familjen utvisades förra året.

Vad vill du säga till vårdpersonalen du mötte som "apatisk"?

– Ni lät er feghet och era "ömmande" känslor för vår familj som "utsatt" styra er. Det kostade mig min barndom och min frid som vuxen.