I andra länder finns mycket forskning kring vilka människor som försvinner, varför, hur de bäst hittas och hur man förebygger att de alls försvinner från sina hem eller boenden. I Sverige finns i princip ingen forskning alls på området. En ny rapport från Linköpings universitet, i samarbete med Polismyndigheten och Högskolan i Borås, visar på andra länders metoder och arbetssätt.

– Vår rapport pekar på vad vi ska fortsätta att jobba vidare på i Sverige, säger Rebecca Stenberg, universitetslektor vid Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (Carer) vid Linköpings universitet.

Varje år anmäls cirka 25 000 personer saknade i Sverige. Psykisk ohälsa finns hos majoriteten av dem. Många har demenssjukdom eller bär på självmordstankar. Polisens insatser är omfattande och kostsamma, de försvunna personerna lider, och anhöriga drabbas av oro. Psykisk ohälsa ökar i samhället, fler människor blir äldre och kommer att drabbas av demens, och i vissa befolkningsgrupper ökar självmordsbenägenheten, konstaterar Stenberg. Samarbetetsprojektets syfte har varit att bidra med en översikt över den internationella forskningen om försvinnanden och identifiera vad Sverige kan utveckla.

Efterfrågan på kunskap är stor inom Polismyndigheten, upplever Rebecca Stenberg:

– Jag har aldrig jobbat med en organisation som varit så snabb på att ta till sig ny forskning som Polisen.

Rapporten och dess förslag på nya arbetssätt ska nu presenteras för Polismyndigheten.