– Det är en ynnest att få jobba med Operation Smile, och det har berikat mitt liv hur mycket som helst, säger Maria Dahlin, sjuksköterska från Linköping.
Sedan 2010 har hon och kollegan Marita Linden följt med Operation Smile (se faktaruta) till platser som Rwanda, Etiopien, Filippinerna, Bolivia, Nicaragua och nu senast Vietnam. Att födas med läpp- och gomspalt är på många ställen i världen en katastrof. Kunskapen och förmågan att operera finns inte. I exempelvis Rwanda med elva miljoner invånare finns en (1) plastikkirurg. De barn som överlever – många svälter ihjäl – göms ofta undan. Kanske betraktas de som Guds straff. Tillvaron blir svår. Självbilden negativ.
– De gömmer sig och många tittar knappt på en, säger Maria Dahlin.
Därför blir kontrasten så stor efter operationen.
– Jag kommer aldrig att glömma tonårstjejerna i Etiopien som fick en spegel, förklarar Marita Linden. De satt i timmar och bara beundrade sig själva. Och killarna som studsade omkring i ren lycka – nu skulle de ut och jaga tjejer!
När Operation Smile reser till ett land är förberedelserna minutiösa. Det är viktigt att inte ta av landets egna resurser. Förhandlingarna är långa för att få låna en avdelning på ett sjukhus. De annonserar i förväg, långt ute på landsbygden, så att alla ska få veta att de kommer. Och människor reser långväga för att få en chans till operation. Alla kan dock inte opereras, det krävs att man annars är frisk.
– Den här gången var det 80 av 190 som hade för lågt blodvärde. De fick åka hem igen, trots att många åkt buss i tre, fyra dygn, berättar Marita Linden.
– Men de får en chans till, Operation Smile åker för det mesta två gånger till samma ställe samma år.
Uppfinningsrikedomen på plats är sen stor när personal från 10–14 olika länder hjälps åt att hitta fiffiga lösningar på praktiska problem.
– Det finns ingen hierarki. Alla har två händer, konstaterar Maria Dahlin, och Marita Linden fyller i:
– Alla vill hjälpa.
I snitt gör man ett hundratal operationer under en mission. Ibland kan man hjälpa med något annat. I Bolivia fanns ett brännskadad barn som opererades. Och ett barn med sammanväxta fingrar. Personalen lär sig av varandra, kompetensen är världsvid. Stöter man på något nytt så ropar man efter de andra: "Kom och se på det här!" Till viss del kan man utbilda lokal sjukvårdspersonal. Fullt dugliga saxar och peanger, som är engångsmaterial hemma, lämnas kvar. På sikt vill man kunna bygga upp organisationer som ska bli självförsörjande och har redan gjort det i flera länder.
Efter operationen får alla barn med sig ett kit. Där finns tandborste, spegel, kritor, hårschampo och en leksak.
– I Rwanda visste inte barnen vad ett gosedjur är för något, berättar Maria Dahlin. Det är så olika världar!
Hon berättar om en 63-årig man som stod allra sist på prioriteringslistan, men som hanns med. Hans och fruns lycka.
– Det är jätteenkelt att åka iväg, men svårt att komma hem, säger Maria Dahlin. Hon har påverkats mycket av sina missioner. Efter att hon varit i Rwanda blev det inga julklappar till barnen hemma det året.
– Jag har mer packning med mig till jobbet på dagarna än vad en familj hade med sig till sjukhuset för en och en halv vecka. Jag gav bort så mycket jag kunde när jag var därnere. När jag kom hem och öppnade garderoberna mådde jag illa. På tre månader handlade jag bara mat, inget annat.