Den 7 juli 2006 kommer Lars Andersson till häktet på Lagerbergsgatan i Uddevalla. Han är frivårdsinspektör på kriminalvårdsmyndigheten i Vänersborg och ska göra en personutredning.
Denna gång är det en pedofil som ska frågas ut om sitt liv. Mötet sker i häktets besöksrum och varar i en knapp timme.
Pedofilen - vi kan kalla honom för Erik Johansson - har inga svårigheter att berätta om sig själv. Han har suttit häktad i en vecka nu med restriktioner, misstänkt för att ha förgripit sig sexuellt på en pojke under en semesterresa till Medelhavet. Han har suttit häktad och dömts en gång tidigare för liknande brott och vet vad det innebär.
Men han har inga svårigheter att berätta. Kanske är det en lättnad.
- Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Min pappa dog 1972. Jag har ingen kontakt med min mamma och mina syskon.
Frivårdsinspektör Lars Andersson antecknar: "Efter grundskola började Johansson arbeta som mopedbud, truckförare samt konduktör på Spårvägen". "Han var gift i 16 år fram till 2002. Han har från äktenskapet tre barn". Barnen får han endast träffa i närvaro av socialsekreterare.
- Jag dricker inte, säger Erik som också berättar att han är "tobaksfri".
Han kunde ha lagt till "narkotikafri", men det var kanske för självklart för att ens nämnas.
Erik Johansson framstår som en renlevnadsmänniska. Men han har förstås problem med magen och sedan är det där eländet med diskbråcken som han har opererats för två gånger, senast för sex år sedan. Måste äta värktabletter och medicin mot magsyran.
Innan gripandet mådde Erik, trots krämporna, bra. Han gladde sig åt provanställningen som busschaufför. Frivårdsinspektören skriver: "Trivdes mycket bra i det arbetet".
Ja, Erik Johansson tycker om att åka bil. Han måste ha tillbringat år bakom ratten: "Efter frigivningen 2004 har han, med mellanperioder av arbetslöshet, arbetat som chaufför. Först hade han en anställning som lastbilschaufför. Därefter körde han under några månader en brödbil..."
Hela personutredningen ryms på en A4-sida. På 33 rader har frivårdsinspektör Lars Andersson sammanfattat ett liv. Den som läser utredningen kan inte undgå att slås av en sak - ensamheten.
- Efter frigivningen har jag haft kontakt med en fängelsepräst. Vi pratas vid i telefon då och då, kanske en gång i månaden. Efter domen förlorade jag alla mina vänner. Fängelseprästen är mitt enda stöd.
Personutredningen utmynnar i följande slutsats: "Den aktuella misstänkta brottsrubriceringen medför att frivårdspåföljder inte kan ses som möjliga om Johansson döms för det han misstänks för". I klartext: Det brott Johansson är misstänkt för är så allvarligt att endast ett längre fängelsestraff är aktuellt.
Drygt tre månader senare, i oktober 2006, försätts Erik Johansson på fri fot. Enligt tingsrätten är det inte bevisat att han har förgripit sig sexuellt på pojken. Ord står mot ord och tingsrätten ger polisen besk kritik för hur förhören med pojken gått till: "De uppgifter som målsäganden har lämnat är, möjligen på grund av sättet att leda förhören, stereotypa, detaljfattiga och relativt torftiga".
I omgivningens ögon - och kanske också i sina egna ögon - förblir dock Erik Johansson en pedofil. I omgivningens ögon - och kanske också i sina egna - är Erik Johansson utstött, en paria. Han vet om det och det plågar honom. Ingen hotar honom, men minst två personer reagerar på den friande domen och uttrycker sin avsky.
I mars 2002 dömdes Erik Johansson till tre års fängelse. Han hade under flera års tid förgripit sig sexuellt på fyra pojkar. Erik erkände flera av övergreppen, men vägrade medge att han drevs av sexuella begär. I tingsrättens dom tecknas bilden av en beräknande pedofil: "De beskrivna lekarna ("måndag-söndagsleken", "leta efter pengar" och "gömma nyckel") var samtliga konstruerade så att de som slutmål hade någon form av sexuell beröring."
Erik släpptes efter två år på Skogomeanstalten.
Med drygt 50 000 invånare är Uddevalla den största kommunen i Bohuslän. Staden är mest känd för att ha eldhärjats tre gånger och för sitt skeppsvarv, som efter en lång nedgångsperiod lades ned 1986. Kyrkan i Uddevalla, Sankt Anna kyrka, ligger ett stenkast från Kungstorget där Karl X Gustav och Erik Dahlberg står staty.
Hösten 2006, efter att ha släppts ur häktet, sökte sig Erik Johansson till kyrkan. Han hade inte betraktat sig som troende tidigare. Tankarna och funderingarna hade börjat i fängelset.
- Han var arbetslös och letade efter en plats i tillvaron. Han kände att han ville göra något, säger Ingvar Andersson som är kyrkoherde i församlingen.
Erik kom snabbt in i gemenskapen och uppfattats som varm, omtänksam och skämtsam. Han var en person som spred "god stämning" omkring sig, men också en person som kunde "slänga käft".
- Han var framåt men inte burdus.
Efter ett tag tog Erik med sig en vän till kyrkan. Vännen - vi kan kalla honom för Johan Nilsson - var liksom Erik 42 år gammal. De föddes 1964, med bara åtta dagars mellanrum.
Erik och Johan brukade säga att de var halvbröder. Men de var, enligt personer som träffat dem, olika som dag och natt.
- De sa att de hade samma pappa, säger Ann-Charlotte Johnsson, diakon i församlingen.
De var inte bröder. I varje fall inte i ordets vanliga bemärkelse.
Men de bodde sedan en tid i samma lägenhet och kan ha känt ett behov av att förklara för omvärlden varför två vuxna män delade bostad.
Erik och Johan började engagera sig i Saronhuset. Svenska kyrkan i Uddevalla och flera frikyrkoförsamlingar hade gått samman för att skapa en mötesplats i ett nedgånget tegelhus mitt i staden. Huset behövde renoveras och Erik, som såg sig som opraktisk, och Johan ville hjälpa till.
- De kom alltid för tidigt. De stod ofta och väntade när jag kom på morgonen med nyckeln. Det var mycket att göra och vi jobbade i stort sett varje dag, säger Nitzi Rodriguez, som håller i de praktiska trådarna på Saronhuset.
- Vi fick in två friska, starka män som hjälpte till med ombyggnaden, säger Ingvar Andersson.
Erik och Johan hjälpte ofta till i köket under soppluncherna två gånger i veckan. Ett 60-tal personer, de flesta missbrukare, brukade komma för en bit mat och en stunds gemenskap.
På en bild, som av adventsljusstaken i fönstret att döma togs i december 2006, ser man Johan bre ost- och skinkmackor. Han är klädd i en ljusgrön skjorta, ärmarna är uppkavlade. Han ser koncentrerad ut, bär ett rött förkläde och har keps på huvudet. I bakgrunden, med ansiktet halvt vänt från kameran, står Erik. Han är kraftigare och något kortare än Johan, bär en militärgrön T-shirt och ordnar med kaffet. Två män, fullt upptagna med kökssysslor. Det kan vara den sista bilden av dem tillsammans.
- De sa att det var den bästa tiden i deras liv. Johan sa att de aldrig hade haft en så bra jul, säger Nitzi Rodriguez.
- Det var hoppfullt på det sättet. Det gör att våra frågetecken fortfarande finns kvar, säger Ingvar Andersson.
Johan var inte dömd för något brott. Han var arbetslös. När människor ska beskriva honom är det ett ord som hela tiden återkommer - snäll.
- Jag tror att Johan var en oerhört snäll person som nästan utplånade sig själv. Han var tilltufsad av livet, men hade hopp om att göra något för andra, säger Ingvar Andersson.
- Han var en snäll, enkel och skötsam människa. Det är helt absurt att han har tagit livet av sig. Han skulle aldrig ha gjort det om han varit ensam, säger en nära släkting till Johan.
Bilden av Erik är mer komplicerad.
Det fanns, med kyrkoherde Ingvar Anderssons ord, en oro kring honom. Att han var dömd för sexualbrott mot barn kände bara en liten krets i församlingen till. De som visste det skulle senare få kritik för att de låtit en pedofil komma in i gemenskapen.
- Han var inte en sådan person som berättade för alla vad han gjort, men för några människor som han hade förtroende för berättade han. Ibland anade man att han bar en börda på sina axlar, säger kyrkoherden.
- Vi sopar inte brotten under mattan. Brott är aldrig okej. Men människor kan förändras. Det finns förlåtelse. Man kan börja ett nytt liv, säger diakonen Ann-Charlotte Johnsson.
Erik var orolig inför den kommande rättegången. Tingsrättens friande dom hade överklagats av åklagaren och en ny rättegång var planerad i hovrätten. Han riskerade att dömas till ännu ett långt fängelsestraff. Han riskerade att hamna i kylan igen.
- Han måste ha levt med den här fördömande bilden av sig själv, men också med den positiva bild vi hade av honom här. Han kanske inte orkade till slut. Tillvaron blir komplicerad av att leva med både yttre och inre hot, säger Ingvar Andersson.
- Det finns en häxjakt i dag mot pedofiler. Det är det värsta en människa kan vara. Jag har inte tänkt på det tidigare, att man graderar synder på det sättet. Hur brottas man med en sådan här sak? Hur kommer man ur det?
Söndagen den 4 februari är det som vanligt gudstjänst i Uddevalla kyrka. Erik och Johan brukar komma redan vid 10-tiden på morgonen, en timme innan gudstjänsten ska börja.
De har inte missat en enda gudstjänst på flera månader.
När det är nattvard brukar de hjälpa till som ljusbärare.
- I början satt de nästan längst bak i kyrkan. Sista gången jag såg dem satt de längst fram i kyrkbänken, Göran Johansson.
- De var alltid där. De hade blivit ett begrepp i församlingen, säger Ann-Charlotte Johnsson.
Men denna morgon kommer inte Erik och Johan till kyrkan. Ingen vet var de är. De har inte sagt till någon att de ska resa bort.
Senare ska det visa sig att Johan har postat ett brev. Brevet är ställt till kyrkoherde Ingvar Andersson.
- Det är välkänt bland psykologer, att när en människa är som längst nere orkar man inte företa sig något, inte ens ta sitt eget liv. Men när det börjar lätta orkar man. Det måste vara oerhört smärtsamt.
Erik gillade, som sagt, att åka bil och den röda Volvon, som han vårdade som ett nyfött barn, var hans ögonsten. Han hade monterat extraljus fram och såg alltid till att bilen var skinande ren. En gång när det regnade skämtade han om att han hade ett specialparaply som skulle skydda bilen från regndropparna.
- Erik var stolt över sin bil. Han gillade att köra och hade arbetat som busschaufför, säger Ingvar Andersson.
När Erik var orolig gav han sig ut på långa bilturer. Han åkte planlöst, mil efter mil. Ibland följde Johan, vännen, med.
Det är så lätt att föra ett samtal i en bil, man sitter bara några decimeter från varandra, men behöver inte titta varandra i ögonen.
- Jag tror att Erik kände sig någorlunda trygg i bilen, säger Ingvar Andersson.
På fredagen den 2 februari lämnar Erik och Johan Uddevalla. Det är som vanligt Erik som kör. Sent på kvällen, klockan är 22.45, svänger de av vid Scandic i Kungens kurva, söder om Stockholm. Erik går fram till receptionen och säger att han har bokat ett dubbelrum. Receptionisten lägger märke till att det rycker i Eriks axel flera gånger när han står vid disken. Det är som om han har tics. Erik drar flera gånger upp jackärmarna.
Johan håller sig i bakgrunden. Säger inget.
Receptionisten vill veta om Erik tänker betala kontant eller med kontokort. Erik kan inte bestämma sig och receptionisten börjar bli irriterad eftersom andra kunder väntar. Han kan bestämma sig vid utcheckningen, säger receptionisten. Erik och Johan får rum 307.
Strax efter klockan 23 kommer Erik ner till receptionen och ber att få förlänga vistelsen till tre hotellnätter. Senast på måndag klockan 12 måste de lämna rummet.
Erik skriver flera brev på hotellrummet. Han skriver till anhöriga och bekanta att han är trött på livet. Pressen på honom är för stor inför den kommande rättegången. Han orkar inte längre, skriver han.
Johan läser en bok, "Harry Potter och Halvblodsprinsen". I boken uppenbaras att Voldemort, huvudpersonens ärkefiende, har styckat av sex delar av sin själ för att uppnå odödlighet.
Johan bläddrar i en katalog från Fritidsresor. Han äter godis, Djungelvrål, Gott & blandat och Schweizernöt. Vid ett tillfälle går Johan ner till receptionen och hämtar ett exemplar av tidningen Expressen. Frågar om han behöver betala.
Erik och Johan stannar två nätter på hotellet. Sent på kvällen, söndagen den 4 februari sätter de sig i bilen igen. De åker E?4 söder ut.
De betalar inte notan på 3 184 kronor.
Kvar i hotellrummet finns boken om Harry Potter, en svart resväska, två tandborstar och en orange tvål av märket Lux.
- Jag tror att Johan var en oerhört snäll person som nästan utplånade sig själv. Jag tror att hans självmord var en sorts solidaritet med Erik, förvrängt till något mörkt. Någonting hände som förvirrade situationen för bägge två, säger kyrkoherden Ingvar Andersson.
Vad stod det i brevet till kyrkoherden? Brevet som Johan skrev?
- Han ville tacka för stödet från församlingen och Saronhuset.
Klockan halv två på måndagsmorgonen den 5 februari svänger Erik Johansson av från riksväg 34. Efter 50 meter svänger han vänster in på vägen mot Bergavallen i Slätmon. Han stannar nästan omedelbart och backar in i en liten skogsglänta.
Erik och Johan är omslutna av mörker när bilens strålkastare stängs av.
FOTNOT: Av hänsyn till brottsoffer och anhöriga är Erik Johansson och Johan Nilsson fingerade namn.