16:30 Dagens sista vittne är en kvinna som arbetade som arbetsterapeut på en vårdcentral i Linköping och som träffade 47-åringen redan 2004.
– Han ville ha hjälp och han fick en rullator. Och sedan var det en ny kontakt efter ett tag när han ville ha rullstol.
Kammaråklagare Marianne Staaf undrar om arbetsterapeuten har någon minnesbild om 47-åringen kunde röra sig eller inte.
– Han gick ju när jag träffade honom första gången. Men sedan satt han mest.
Hade du någon gång en känsla av att det inte har stått rätt med honom och allt det som han har berättat för dig?
– Nej… (Suck)... Ja… Inte det… Alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Han gjorde ingenting för att få det bättre själv, som att träna och få bättre hälsa.
Var det onormalt?
– Nej, det är inte något exceptionellt. Jag har träffat honom ett par gånger som min patient. Med de flesta patienterna känner man någon sympati, men jag etablerade inte en sådan relation med honom, säger arbetsterapeuten.
Advokat Mikael Abrahamsson vill veta om arbetsterapeuten någon gång, under tiden som 47-åringen var hennes patient, kände att han fejkade.
Arbetsterapeutens tveklösa svar blir:
– Nej, det kan jag inte säga.
Rättegången fortsätter under tisdagen med två nya vittnesförhör, däribland en civilutredare från polisen som är bisittare till kammaråklagaren Marianne Staaf (!).
Syftet med just det sent begärda förhöret är, enligt advokat Mikael Abrahamsson, att visa att kronvittnet, alltså den 27-åriga kvinnan, ”är lögnaktig och inte trovärdig”.
Efter det ska kammaråklagare Marianne Staaf och de fyra åtalades försvarsadvokater hålla sina slutpläderingar.
15:30 En annan kvinna, som också har arbetat som personlig assistent åt 47-åringen, får nu vittna. Advokat Gunnar Bengtsson gör rätten uppmärksam på att samma kvinna tidigare, under utredningens gång, själv har varit misstänkt för brott men att förundersökningen mot henne lades ner.
Denna betydelsefulla uppgift får rättens ordförande, rådman Peter Sundström, att påminna vittnet om att hon inte behöver svara på frågor om det innebär att hon genom att göra det erkänner ett brott.
Kammaråklagare Marianne Staaf undrar vad det var för hjälp han behövde. Allt inom hushållsarbetet och så fixade hon både frukost och lunch åt honom.
Hur gick det till när du fick skriva under anställningsavtalet?
– Jag gjorde det på assistansbolagets kontor i Linköping. Det var en arabiskt talande man jag träffade. Jag fick ingen information om vad jobbet gick ut på.
Vad hade du för uppfattning att dina arbetsuppgifter var för något?
– All inom hemmet utom den personliga skötseln.
Vad menar du med det?
– Dusch och bad hade jag inte med att göra. Det gjorde han själv, säger kvinnan som jobbade som 47-åringens assistent under 2006, 2007 och 2008. Det var också hennes första anställning i Sverige och hon visste inte att det var någon annan person som samtidigt jobbade som assistent åt 47-åringen. Hennes lön var 9 400 kronor i månaden efter skatt.
Är det rimligt att få en sådan lön för det arbetet du gjorde?
– Jag vet inte. Det var mitt första jobb i Sverige, säger kvinnan.
Fick du någon utbildning eller information om vad du skulle jobba med?
– Nej. Han (47-åringen) sade till mig vad jag behövde göra och jag gjorde det, säger kvinnan som också minns att mannen ibland satt i rullstol men kunde på egen hand ta sig in och ut ur den.
Kammaråklagare Marianne Staaf går fram till vittnet, visar henne två ifyllda tidrapporter och frågar om hon känner igen namnunderskrifterna.
– Det liknar min underskrift men det är inte de här pappren som jag har skrivit under, säger kvinnan.
47-åringens försvarare, advokat Mikael Abrahamsson, visar vittnet ett annat dokument, nämligen anställningsavtalet med assistansbolaget. Han påpekar för rätten att det finns en namngiven person som representerar bolaget och som har skrivit under avtalet.
– Jag vet inte vem det är. Det var en person som pratade arabiska, säger kvinnan.
Mikael Abrahamsson läser nu högt. Han vill visa att det av samma avtal framgår tydligt att kvinnan skulle ha fått upplysningar av assistansbolaget angående vad arbetet gick ut på.
Vad har du fått för anvisningar av assistansbolaget för vad du skulle göra?
– De har inte pratat med mig särskilt mycket. Bara att han behövde hjälp och att jag skulle hjälpa honom.
Du har bara gjort det som du blivit tillsagd att göra?
– Ja, säger kvinnan.
Advokat Per Joelsson, som försvarar den huvudmisstänktes 40-åriga exfru, visar att det av tidrapporterna från assistansbolaget framgår det tydligt att vittnet ska ha jobbat kvällstid.
Har du någon förklaring till det?
– Det som står där stämmer inte. Jag har jobbat dagtid.
Menar du att det skulle vara fel det som står i tidrapporterna?
– Det är inte mitt fel. Det är företaget som skrivit de här papperna. Jag tittade inte på klockslagen utan jag skrev bara under, säger kvinnan.
14:00 Advokat Mikael Abrahamsson fortsätter att förhöra åklagarens kronvittne, den 27-åriga kvinnan från Marocko som fick jobb som personlig assistent åt 47-åringen. Hon har flera gånger sagt att hon visste att hon hade tre månader på sig att söka ett annat arbete i händelse av att hon blev av med jobbet hos 47-åringen.
Vad skulle ha hänt om du inte hade hittat något annat arbete?
– Då skulle jag ha åkt tillbaka till mitt hemland. Det är normalt, säger kvinnan.
Advokat Mikael Abrahamsson pressar 27-åringen med frågor kring hennes äktenskap med 47-åringens son. Ceremonin skedde på rådhuset i Linköping och utöver paret fanns två vittnen närvarande.
– Alla pratade svenska och de sade till mig att säga ja.
Visste du inte vad du skulle säga ”Ja” till?
– Jag visste inte det, försäkrar 27-åringen.
Det är då advokaten Mikael Abrahamsson plockar fram ett ess ur kavajärmen. Han har nämligen tagit reda på att paret, en kort tid före bröllopet, var på Migrationsverket för att få reda på om 27-åringen kunde gifta sig. Det var en intervju som tolkades och 27-åringen måste då ha förstått att hon skulle gifta sig, menar Abrahamsson.
Kvinnan säger att 47-åringen följde med till Norrköping och att han hade sagt till henne vad hon skulle säga: att hon och hans son var sambo och bodde tillsammans.
Är det inte så i själva verket att du visste att han planerade att säga upp sina personliga assistenter, och att familjen försökte hjälpa dig att stanna i Sverige genom att ingå ett skenäktenskap med sonen?
– Han gjorde allt för att jag inte skulle berätta för alla. De ville bli av med mig. Varför skulle de vilja hjälpa mig? Varför?
Jag är inte här för att svara på dina frågor, svarar Mikael Abrahamsson.
De andra försvararna får också möjlighet att ställa frågor till kronvittnet. Advokat Gunnar Bengtsson, som försvarar 47-åringens äldsta son, vill veta vad 27-åringen visste om Sverige innan hon kom hit.
– Det jag visste om Sverige, är inte det jag har sett av Sverige.
Det var inte min fråga, utan vad du visste om Sverige.
– Att det är ett land för rättvisa där det finns lagar som respekteras, men när jag kom till Sverige så levde jag i fängelse.
Ja, det har du redan berättat. Du har sagt att du aldrig fick någon lön för ditt arbete i Sverige?
– Jag påstår inte. Jag säger sanningen, jag fick ingen lön. Jag fick veta att jag var ny i Sverige och att alla pengarna gick till skatter.
Men vad var det för anledning att flytta till Sverige om du inte fick någon lön här?
– Skillnaden mellan Marocko och Sverige är stor. Jag visste inte att allt det här skulle hända mig.
I maj får du kontakt med assistansbolaget som du blivit anställd genom. Varför kontaktade du inte dem från början?
– Jag trodde på honom. Jag kunde aldrig föreställa mig att han skulle ta min lön. Det är min pappas kompisar som har förklarat för mig att det var omöjligt att jag jobbade i Sverige och inte fick min lön. Det var de som uppmuntrade mig att kontakta företaget.
Det hade nästan gått ett år och du hade inte fått lön på hela den tiden?
– Under ett år kunde jag inte prata. Men när jag kände att mitt liv var hotat, det var då jag började vända mig runt för att söka hjälp. Jag har aldrig tänkt eller trott att han skulle ta min lön. Jag förstod det först när jag hämtade lönespecifikationen, säger kvinnan.
Stundvis blir 27-åringen mycket berörd eftersom hon upplever att advokaterna vill slå hål i hennes trovärdighet. Till slut brister hon:
– Jag känner mig anklagad. Ni ställer frågor som om jag är den som är misstänkt för brott. Jag har ingen advokat som hjälper mig. Jag är här alldeles ensam. Det här är inte rätt!
Det får rättens ordförande, rådman Peter Sundström, att be advokaterna att inte upprepa samma frågor. Och frågorna blir därefter färre men behåller samma fokus: att få kvinnan att framstå som inte tillräckligt trovärdig. Att hon inte bryter ihop är ett under.
Efter fem timmar och 42 minuter är förhöret med kronvittnet äntligen slut. Den 27-åriga kvinnan ser väldigt trött ut. Denna var en mycket lång dag för henne och bland publiken i rättssalen har hon vunnit många sympatier.
Intrycket som kvarstår är den av en människa, som efter en mycket tuff första tid i Sverige, utan tvekan innehar den inre styrka som krävs för att lyckas med drömmen att bygga upp ett liv här.
12:30 Enligt 27-åringen ska hennes far också ha blivit lurad till att sätta in en summa pengar på 47-åringens bankkonto i Marocko. 47-åringen ska ha sagt till honom att dottern måste betala skatt och försäkringar för de fyra åren som hon skulle jobba i Sverige.
– Och summan måste betalas så snabbt som möjligt. Min stackars pappa hade inte pengar men han lånade ihop och överförde pengarna till honom under tiden jag var i Sverige.
47-åringens försvarare, advokat Mikael Abrahamsson, ställer frågor till 27-åringen om anställningsbeviset som kvinnan bevisligen skrev under. Hon säger att hon inte vet om det skedde i Marocko eller i Sverige.
– Jag skrev under men jag vet inte vad det var för papper.
Mikael Abrahamsson vill veta om hon har duschat 47-åringen.
– Ja.
Har du masserat honom?
– Ja.
Har du lagat mat åt honom?
– Ja.
Har du handlat mat?
– Jag handlade för mig inte för honom.
Åt ni tillsammans?
– Han åt med mig, av min mat.
Vem betalade maten som ni åt?
– Jag, med mina pengar, säger 27-åringen.
Advokat Mikael Abrahamsson fortsätter förhöret genom att pressa 27-åringen med frågor om vad hon gjorde och hur hon levde under tiden som 47-åringen själv var utomlands. Hon försöker svara men säger skarpt ifrån när hon upplever att advokaten verkar vilja få henne att svara på ett förvirrat sätt.
– Du ska inte försöka blanda korten för mig!
Advokaten ifrågasätter om 27-åringen, som hon påstår det, verkligen har levt som i ”ett fängelse” i Sverige. Hon har ju haft egen nyckel till lägenheten och hon har också varit med på en resa till Marocko, tillsammans med 47-åringen, menar Mikael Abrahamsson.
– Du säger det, men testa och prova att bo i en lägenhet i en månad, med fördragna persienner, utan vänner och utan möjlighet att kunna prata med någon annan, säger 27-åringen.
Nej, jag har ingen lust med det, medger advokat Mikael Abrahamsson.
Till slut enas 27-åringen och 47-åringens försvarare om att känslan av att bo i ett fängelse började i samband med hembesöket från kommunen hösten 2011 till dess att hon ringer till sin pappa. Mikael Abrahamsson påminner 27-åringen om att hon reste med 47-åringen till Marocko och att hon då bodde med hennes familj under 24 dagar.
Och det hände under fängelsetiden. Men trots det väljer du att åka tillbaka till Sverige, varför?
– Han hade hotat med att svenska myndigheter skulle hämta mig, säger 27-åringen och något senare slår fast:
– Jag förstörde allt jag hade i Marocko. Jag stod emot min familj. Jag kom hit med drömmen att bygga upp mitt liv här. Och jag tyckte inte om att den här mannen lurade staten och landet. Jag visste att jag en dag skulle stoppa det.
Advokat Mikael Abrahamsson påpekar att 27-åringen gjorde polisanmälan den 24 maj 2012. Hon hade dessförinnan ringt och skickat sms till 47-åringen. Två av dessa sms ska innehålla hotfulla meddelanden. Advokaten läser upp innehållet i ett av dem:
”Okej nu är det slut. Jag svär vid gud att du vet ej vad som kommer att hända, du kommer att ångra dig på grund av ditt handlade. Inte svarade i telefon. Du vet inget men i morgon kommer du att veta.”
Det låter inte som du är speciellt rädd för honom när du skriver så här. Har du någon kommentar?
– Jag kommer inte att neka att jag har skickat de där meddelandena till honom. Jag accepterade inte situationen och vi är inte här på grund av mina sms. Det här stressar mig mycket. Jag är här för att hjälpa till och inte för att bli ifrågasatt.
Då ska jag tala om för dig att du sitter där du sitter för att lyssna på min fråga och svara på min fråga och ingenting annat.
– Jag sitter här för att att svara på alla frågor. Och jag är ledsen om jag har svarat fel på något sätt. Men du kan sätta dig i mina skor och förstå min situation, ursäktar 27-åringen sig.
Det överlåter jag åt rätten att ta ställning till, säger advokat Mikael Abrahamsson.
11.30 Kammaråklagare Marianne Staaf vill att 27-åringen berättar om hennes kontakter med banken, assistansbolaget och polisen. Den första personen som kvinnan ringde till var hennes pappa men han blev först chockerad och kunde inte accepterat det. Orsaken var enligt henne att 47-åringen hade blivit väldigt våldsam mot henne.
– Jag kände att han ville bli av mig på vilket sätt som helst, säger 27-åringen.
Hon berättar att hennes pappa blev arg för att hon inte hade berättat allt från dag ett. Men pappan hade några bekanta i Sverige och han kontaktade dem och berättade vad som hade hänt dottern.
– De var också chockerade över det som hände och kontaktade mig. De uppmanade mig att jag skulle göra som jag gjorde för att komma ur situationen, säger 27-åringen och fortsätter:
– Assistansbolagets handläggare uppmuntrade mig också att gå till banken och polisen. Men jag kände mig rädd och stressad. Jag kände att jag inte ville leva längre, säger hon.
27-åringen tog i alla fall beslutet att gå till banken och fick så veta om alla pengar som satts in på hennes konto samt att en del uttag och köp hade gjorts med hennes kort i Marocko.
– Jag blev chockad när jag såg alla pengar som jag inte hade fått. För jag hade levt mest på bröd och te i Sverige. Jag åt kött bara en gång i månaden men jag kunde se på kontoutdraget att han köpte köttfärs åt sin familj för tusentalskronor med mitt kort, säger 27-åringen och berättar om att hon var väldigt ledsen när hon kom ut från banken:
– Jag kollapsade. Jag kunde inte ta in det.
47-åringen har tidigare under förhör hävdat att 27-åringen har haft psykiska problem och det var därför han ville hjälpa vännen, det vill säga kvinnans pappa, genom att erbjuda henne jobb i Sverige. Kammaråklagare Marianne Staaf frågar:
Tycker du själv att du vid något tillfälle haft psykiska problem?
– Jag blev påverkad psykiskt när jag kom till Sverige.
Av det du blev utsatt för här?
– Det var ett fängelse. Någon annan i min situation hade blivit helt galen. Jag behöver prata med någon och jag har bett om att få göra det men det har inte hänt något än. Det enda problemet som jag har nu är att jag sover dåligt och att varje gång jag hör ordet Linköping tänker jag på allt som hände mig där. Jag är inte galen!
Hur mådde du innan du kom till Sverige?
– Jag levde bra. Jag har aldrig haft några psykiska problem i Marocko, säger 27-åringen och berättar att hon numera jobbar som personlig assistent åt en person som har funktionshinder:
– Det är en handikappad på riktigt, inte på låtsas.
10:30 När 47-åringen var bortrest fick 27-åringen stränga order om att inte gå ut från lägenheten och inte heller träffa eller prata med någon.
– Han sade till mig att jag var hela tiden bevakad, säger kvinnan.
Kammaråklagare Marianne Staaf vill nu veta vilken relation 27-åringen hade med 47-åringens son, alltså en betydligt yngre man som 27-åringen ska ha gift sig med och sedan skiljt sig ifrån.
Har du haft en kärleksrelation med honom?
– Aldrig.
Vet du om att du har varit gift med honom?
– Jag fick veta det först när jag fick se beslutet om äktenskapsskillnaden. Det var en chock för mig. Det var en katastrof. Hela min tid i Sverige var det så, katastrof efter katastrof. Hur kunde jag skilja mig om jag inte ens visste att jag var gift?(!)
27-åringen berättar vidare att hon följde med 47-åringens son på ett besök till en myndighet. Hon trodde att han skulle få ändra folkbokföringsadress och trodde att det var för att de skulle kunna figurera som sammanboende.
Så det var en adressändringsfråga ni gjorde?
– Ja, svarar kvinnan.
Den 3 december 2011 åkte 27-åringen tillsammans med 47-årigen till Marocko. De var tre dagar i hennes familjs hem och sedan åkte mannen själv vidare till Marrakesh. Hon berättade inget för sina föräldrar eftersom hon inte ville göra dem upprörda.
Skämdes du inför dina föräldrar?
– När min familj såg mig blev de chockerade. Jag hade gått ner från 70 till 57 kilo, säger kvinnan och gråter.
Varför följde du med tillbaka till Sverige?
– Han sade att jag måste åka tillbaks, för jag hade skrivit på papper och det fanns lagar som tvingade mig att göra det. Här leker vi inte, sade han till mig.
Har du fått några pengar för ditt jobb i Sverige?
– Jag fick inte en enda krona.
Visste du att det har satts in pengar varje månad?
– Det fick jag veta på slutet. Det var en ansvarig på assistansföretaget som berättade för mig. Det var den dag jag ringde till polisen och spärrade mitt kort.
Hur kommer det sig att du gjorde det?
– I slutet av mars, början av april 2012, när han kom från Marocko var han som en annan person, han var arg, han ville inte vara kvar i Sverige och han ville avsluta allt här. Jag hade svårt att förstå det. Jag sade till honom att ”Du behövde hjälp igår men nu behöver du inte det, hur ska Sverige förstå det?”.
Tyckte du att det var dåligt att han skulle åka iväg?
– Jag tyckte inte att det var bra eftersom jag aldrig var nöjd med situationen, och jag hade hotat honom att jag skulle berätta för alla, säger 27-åringen.
10:00 Från början var 47-åringen snäll mot den 27-åriga kvinnan från Marocko. Men eftersom tiden gick började hon inse att det hela var en bluff och hon tyckte inte om situationen. Allt stod klart för henne i samband med uppföljningsbesöket från kommunen, när hon hörde hur 47-åringen uppgav att han behövde assistanshjälp och att han behövde ännu fler timmar i veckan.
– Jag förändrades och undrade varför han gör så. Han hade inget annat svar än att han behövde göra så.
Efter det här besöket började komma han varje dag till lägenheten. Han brukade komma tidigt på förmiddagen och var där till klockan tio, elva på kvällen. Han var alltid inne när han det var ljus ute.
– Jag fixade frukost, lunch och mycket te och kaffe. Jag fick också massera honom, han tycker mycket om det.
Var det för att han hade ont?
– Han tyckte det var skönt och avslappnande.
Han har vi något tillfälle sagt till dig att han hade värk?
– Nej.
Gjorde du det här frivilligt eller tvingade han dig?
– Jag har aldrig gjort någonting för jag ville göra det. Jag kände mig tvungen. Det var förnedrande för mig.
Sade du ifrån att du inte ville göra de här sakerna?
– Ja. Jag har aldrig accepterat den där situationen.
Men vad sade han?
– Att jag måste göra det. Med våld eller vilket medel som helst. Han drog mig i håret, säger 27-åringen.
Hon får också berätta om när hon och 47-åringen gick ut för att handla mat eller göra olika ärenden hos myndigheter. Enligt henne körde 47-åringen utan problem och hon såg aldrig att han hade rullstolen med sig.
Flera i publiken skrattar när kvinnan berättar att han en gång hämtade en rullstol från exfruns lägenhet och sade till henne att följa med till en vårdcentral.
– När vi kom fram gick han ut ur bilen och satte sig sedan i rullstolen och jag körde honom till läkarbesöket. När vi kom ut från vårdcentralen hoppade han ut från rullstolen, plockade ihop den och stoppade den i bagageutrymmet, säger 27-åringen.
Inför ett besök från en kvinnlig läkare och handläggare från försäkringskassan blev 27-åringen uppmanad att spela med och låtsas att 47-åringen var sjuk. Han låg och sov när kvinnan kom.
– Han ville att hon skulle se honom ligga där och visa att det var så han hade det varje dag. Jag fick bära honom från sängen till stolen. Han var jättetung och det var jättejobbigt för mig men jag gjorde det.
Vad hände sedan?
– Vi gick till toaletten och jag tog honom direkt till duschen. Han satt där så om han inte kunde röra sig. Det var komiskt, om andra människor skulle se det så skulle de falla i skratt. Jag var stressad och började själv skratta. Det var roligt att se en person som spelade handikappad på det sättet.
Och vad hände sedan?
– Jag duschade honom och masserade honom. Läkaren sade att jag gjorde ett bra jobb, säger 27-åringen.
09:30 Förhör med målets huvudvittne. Åklagare Marianne Staaf har åtalat 47-åringen för grovt bedrägeri gentemot den 27-åriga kvinnan som jobbade som assistent åt honom men som menar att hon aldrig fick någon lön för sitt arbete. Det gör att 27-åringen inte hörs under ed men hon får veta att hon förväntas säga sanningen.
Förhöret med kvinnan görs via videolänk då hon inte vill vara närvarande i samma rättssal som 47-åringen. Mannen har också för egen del sagt att han inte heller vill vistas i rättssalen samtidigt som kvinnan. Hon skyddas i dag av svenska myndigheter och befinner sig på hemlig ort.
27-åringen berättar om hur hennes pappa blev bekant med 47-åringen, när han besökte Marocko. 2008 hade de den första kontakten. Andra gången de träffades ska 47-åringen erbjudit henne att komma till Sverige och jobba åt en person här.
– Jag jobbade på ett handikappcenter i mitt land.
Vad tyckte dina föräldrar om att du skulle resa till Sverige?
– De ville inte att jag skulle göra det från början
Varför det?
– De var rädda för min skull och det var första gången som jag skulle resa utomlands.
27-åringen berättar att hon fick skriva under på några papper som kom från Sverige. Vad som stod i dessa handlingar fick hon dock inte riktigt veta då ingen översatte dem före påskrift. I mitten av april 2011 kom kvinnan själv till Sverige. Hon uppger att hon hade nästan 8 400 kronor med sig. 47-åringen tog emot henne på terminal 2, Arlanda.
När du har träffat honom i Marocko. Har du upplevt att han har haft någon funktionsnedsättning och haft svårt att röra sig?
– Han var normal, väldigt normal. Han rörde sig obehindrat. Jag förstod inte att han hade något fel.
När fick du reda på vem det var du skulle arbeta som assistent åt?
– Det var den dagen kommunen kom på besök. Det var en marockansk tolk med och det var då jag förstod att jag skulle jobba åt honom, säger 27-åringen.
Under den första månaden i Sverige bodde kvinnan i den bostad i Linköping där 47-åringens exfru och barn bodde. 27-åringen hävdar att mannen bodde där hela tiden. Han sov där och han åt med familjen. Han gick dock inte ut så mycket.
– Sedan fick jag flytta in i den andra lägenheten. Den var väldigt smutsig. Han förbjöd mig att ta emot besök. Jag lagade mat åt mig och han kom ibland och hälsade på.
Undrade du inte när du skulle börja jobba som personlig assistent?
– Det var min ständiga fråga. Han sade alltid att jag hade precis kommit och att jag måste vänta på att jag skulle fixa id-kort och bankomatkort, säger 27-åringen.
Till slut öppnade hon med 47-åringens exfrus hjälp ett bankkonto. 47-åringen hade full kontroll på posten som kom till henne.
Har du sett några pengar som satts in på det här kontot?
– Nej, säger kvinnan.
Héctor Barajas