Gabriella har med råge fått sin beskärda del av sorg och smärta i livet.

– Jag var åtta år när mina föräldrar separerade och pappa flyttade ifrån huset i Sturefors. Vi förlorade nästan all kontakt med honom. Ibland kom han till ens födelsedag eller dagen före julafton, ibland inte.

– Det var hårt. Jag var pappas flicka och den han brukade ta med på roliga utflykter, som att åka och fiska. När jag var tolv år tog han sitt liv. Jag vet inte varför, ingen annan heller.

Artikelbild

| "Mitt arbete är väldigt mansdominerat och det är inte ovanligt att unga tjejer blir utnyttjade, får jobba stenhårt till för låg lön. Ändå vill jag peppa fler unga tjejer att våga ta klivet in i den här branschen.

Hur tacklade du sorgen?

– Inte alls. Jag drog mig undan. Det började gå dåligt i skolan och jag sov allt oftare hos kompisar. De där åren är ganska blurriga. När jag var 19 kom nästa smäll när mamma, trots att hon bara var runt 40, fick bröstcancer. Sorgen efter pappa blandades med oron för mamma. Hela vår familj var ledsen och mamma hade det tufft, med ansvaret för tre barn samtidigt som hon genomgick cancerbehandlingen.

– Som tur var bodde mormor och morfar i Sturefors och de har hjälpt oss jättemycket.

Blev din mamma botad?
Artikelbild

| "Det var så många år som bara försvann i mörker när först pappa, och sedan mamma, gick bort. Vi tre systrar var bara tonåringar."

– Ja, men några år senare började hon plötsligt gå med kryckor. När jag frågade varför sa hon att hon skadat sig i höften. Men så var det inte riktigt.

– Jag hade flyttat hemifrån och bodde i en liten lägenhet i Berga. Mina systrar och jag var på stan för att köpa en julklapp till mamma när hon ringde och berättade att hon var intagen på US, att det handlade om utbrändhet, vilket hon drabbats av en gång tidigare, men att det inte var någon fara.

Artikelbild

| Gabriellas pitch till Bill Gates goalkeeperfoundation.

– Dagen därpå, när jag var på väg till mitt jobb som telefonförsäljare, ringde min syster och sa att jag omedelbart måste komma till US och jag kastade mig iväg.

Vad mötte dig på sjukhuset?
Artikelbild

| Gabriella Eriksson, uppvuxen i Sturefors, driver företag i London. Blev föräldralös som 19-åring. Nyfiken på.

– Morfar mötte mig vid utgången. Så fort vi kom upp till rummet där alla andra var kom läkaren in och sa att hon precis hade gått bort. Det var det värsta jag varit med om. Jag föll ihop, jag klarade det inte. Morfar fick hjälpa mig att ta mig ut därifrån. Hon hade dött av förstorad hjärtmuskel, men vid obduktionen visade det sig att även cancern hade återkommit och spridit sig i hela kroppen.

Hon höll det hemligt?
Artikelbild

| Gabriella Eriksson, uppvuxen i Sturefors, driver företag i London. Blev föräldralös som 19-åring. Nyfiken på.

– Kanske ville hon skydda oss, jag vet inte. Julklappen som vi hade köpt till henne fick ett symboliskt värde. Det var ett silverhalsband, med fyra hjärtan på rad.

– Sedan blev tillvaron helt kaosartad. Jag var myndig och mina småsystrar minderåriga. Jag var närmast anhörig och alla papper kom till mig.

– Jag hade aldrig klarat mig utan mormor och morfar som hjälpte till med husförsäljningen och som fick vårdnaden om mina systrar.

Många mörka år som försvann . . .

– Jag höll fasaden uppe, men befann mig i ett slags chock. Jag umgicks inte med någon, jag drog mig undan. Jag kan fortfarande må dåligt av detta, men idag har jag lärt mig att hantera det på ett helt annat sätt.

Vad hände efter din mammas död?

– Jag fick en spark i röven och insåg att jag måste ta tag i mitt liv och börja plugga. Jag gick på Valla folkhögskola och fick toppbetyg. Jag läste journalistik och medieproduktion på Linnéuniversitetet i Kalmar, Motion Graphic Designer på Hyper Island i Karlskrona och flyttade till Amsterdam för att göra min praktik. Jag arbetade på ett produktionsbolag i Stockholm i nästan två år. När jag var 26 så sa jag upp mig för att resa runt i Asien. Jag blev kvar i nio månader.

– Jag var tvungen att få ett geografiskt avstånd till allt. Jag hängde inte med backpackers utan skapade mig kontakter inom olika medieföretag, frilansade en tid i Hong Kong, och fick sedan ett jobb som motion designer i London där jag nu har bott i fyra år.

Det går bra nu.

– Ja, sedan två år är jag frilansare med eget företag. Det är en manligt dominerad bransch och som ung tjej är det lätt att bli utnyttjad och jobba hårt utan att få ordentligt betalt. Det hände mig i Stockholm och jag ville inte hamna där igen.

– I dag har jag kunder som Vogue, Condé Nast International och Refinery29, ett magasin för unga tjejer. Nyligen pitchade jag (komma med en idé) för att göra öppningsfilmen till Bill & Melinda Gates Foundations årliga konferens. Det var jättestort för mig.

Hur mycket jobbar du?

– I snitt 60 timmar i veckan. Det är ett val jag har gjort, jobbet är mitt stora intresse. Det tar tid att uppehålla kundkontakter, animera & illustrera, allt pappersarbete, leta kunder och uppdatera alla mina sociala medier. Men jag älskar det.

Hur har uppväxten påverkat dig?

– Jag lägger inte tid på skitsaker och är selektiv i mitt umgänge. Hellre en riktigt bra vän än 15 halvbra.

– Jag har svårt för att umgås med familjer, det är inte riktigt min grej. Jag föredrar andra företagare. Vi har ju ett annat utbyte och kan sitta och bolla idéer tillsammans.

– Jag tvingades bli vuxen snabbt och har aldrig haft några föräldrar att ringa och be om hjälp. Det har gjort mig handlingskraftig.

Hur ser framtiden ut?

– Jag vill köpa ett hus utanför London. Människorna är trevligare och atmosfären . . . Livet här är jäkligt härligt.

Din största utmaning i livet?

– Att komma över mammas och pappas plötsliga bortgång. Det går ju inte, men man lär sig att leva med smärtan.

Beskriv dig själv med fem ord.

– Modig, kreativ, enstöring, otålig och hjälpsam.

Vilken är den bästa bok du läst?

– Neil Gaimans fantasybok ”Neverwhere”.

Om du fick resa i tiden?

– Jag hade besökt dinosaurierna.

Vad gör du helst en ensam ledig dag?

– Tar en promenad genom Hampstead Heath till Kenwood House. Där dricker jag kaffe, äter morotskaka läser en bok och jobbar lite.

Har du någon okänd talang?

– Jag är bra på att klippa hår.

Om du vore ett djur, vilket vore du då?

– En sjöhäst. Älskar att vara i vatten.

Var surfar du när ingen ser?

– Surfar inte så mycket, men överlevnadsspelet ”Don’t starve” är en favorit.

När är människor riktigt pinsamma?

– På semester då de lämnar vettet hemma. Det finns många fulla och störiga turister i London.

En egenskap du högaktar?

– Optimism, kanske för att jag inte alltid är optimistisk själv.

Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?

– Ser till att alla får mat och rent vatten.

Ett annat yrke som hade passat dig?

– Kock.

Var trivs du allra bäst?

– I London på en mysig pub tillsammans med mina favoritpersoner.

Vad äter du vid din sista måltid?

– Lättsaltade potatischips och dipp.

Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?

– Coco Chanel. Jag hade suttit där och bara insupit alla hennes livserfarenheter.

Vilket erbjudande hade du inte tackat nej till?

– En resa i rymden.