Så ska han bota alkoholism

När de sitter där, på uteserveringen mittemot domkyrkan, ser Markus en före detta skolkamrat ragla över gatan kraftigt berusad. När kamraten får syn på Markus stannar han och hälsar. Kamraten är glad, han har precis släppts ur fängelset och han säger till Markus: "Jag åker säkert snart in igen, så det gäller att passa på och ha kul”.

– Jag minns det där så tydligt. Det påverkade mig mycket, gav mig perspektiv, och knuffade mig säkert i den här riktningen.

Markus Heilig tittar på mig med allvarlig blick.

Idag, 32 år senare, är Markus professor vid Linköpings universitet och en av världens mest framstående beroendeforskare, där hans forskningscenter på Universitetssjukhuset är världsledande i att ta fram nya behandlingsmetoder för människor med alkohol- och drogproblematik.

Ett arbete om liv och död, det har Markus sett på nära håll.

Markus Heilig föddes 1959 i en judisk familj i Polens näst största stad, Lodz. Till en början var det en lugn, trygg uppväxt, men 1967, när Markus var nio år, startade en ny förföljelse i landet av den lilla judiska befolkning som fanns kvar efter andra världskriget.

1969 drevs familjen Heilig på flykt och via ett flyktingläger i Rom hamnade familjen i Lund, i det invandrartäta området Norra Fäladen.

– Vi var bland de sista som flydde från Polen. Men jag tror inte jag fattade så mycket. Om man ser i perspektivet av vad många är med om idag så var vår flykt en slags lyxflykt. För mig var det mest spännande. Mamma och pappa var mer medtagna.

På Norra Fäladen blev allt annorlunda för Markus. Där var droger, slagsmål och andra problem en del av ungdomarnas vardag.

– Det var ett tufft klimat. Ett av mina tidiga minnen är när jag gick till den lokala Domusbutiken för att handla åt mamma och det plötsligt hoppade fram en påtänd kille som skar sönder sockerförpackningen jag bar på. Det blev ett uppvaknande från en skyddad tillvaro i en akademikerfamilj i Polen. Det var konstigt, en stor utmaning, där jag till en början inte förstod någonting. Det var svårt att komma in i ett sammanhang.

– Ja, det är klart. Man fick bli en annan person. Det fanns inte så mycket utrymme för mjuka värden. Jag är i grunden en nördig bokmal, men det var inte gångbart i den miljön. Så jag fick skaffa de färdigheter som behövdes där.

– Att kunna slå tillbaka när någon slog. Det var väldigt fysiskt.

– Det var en stor kontrast mot hur vi hade det i Polen, men jämfört med hur de som kommer hit idag har och har haft det, så hade vi inte mycket att klaga på. Men det är klart att det har lämnat kvar mycket i mig.

– Ja, det är klart. Jag reflekterade inte så mycket då, längs vägen, men när jag nu ser tillbaka är det tydligt att det har drivit mig.

– Nej, det gjorde jag aldrig. Böckerna var den verkliga världen. Den som läser böcker är aldrig ensam.

– Den klassiska stora litteraturen, som Dostojevskij, Kafka och Camus. Camus återvänder jag ofta till, jag läste om Pesten senast i somras.

– En stor humanism utan att det blir storvulet och pretentiöst. Det är väldigt konkret och jordnära om vad det innebär att vara människa, både för en själv och mot varandra.

– Min mamma var väldigt känslosam och humanistiskt orienterad. Hon talade ofta med mig om det. Min pappa däremot var en stenhård naturvetare, civilingenjör, termodynamik-forskare, som inte hade något till övers för de humanistiska värdena. Samtidigt var pappa en otroligt imponerande människa. Han klarade en hel grupp av människor, sin familj och andra, genom andra världskriget. Trots att han inte var särskilt gammal då. Otroligt hård.

– Nej, men jag önskar ofta att jag hade fått det för han stod pall för vad som helst. Han satt i koncentrationsläger och han kom därifrån.

En gång togs pappas lillebror av Gestapo för att avrättas. Gestapo annonserade att han skulle släppas om hans storebror, som ledde en motståndsgrupp, angav sig själv. Man får ju vara bra godtrogen och korkad för att tro på tyskarna i det läget, men det gjorde pappa, utan att reflektera egentligen. Pappa sattes då i koncentrationsläger men tog sig alltså därifrån. Det var så hans lillebror överlevde. Idag är han 93 år och lever i Israel.

Markus hade till en början inte mycket stöd av sin pappa i valet av yrke.

– Jag ville bli psykolog efter mitt första gymnasieår på natur, men när jag försökte byta till humanistisk linje så gaddade min pappa och rektorn ihop sig så att min ansökan om byte aldrig behandlades. Jag var otroligt upprörd då, men idag är jag tacksam för det, för hur många irritationsmoment läkaryrket än har så är det helt fantastiskt. En av de fina sakerna är ju hur det binder ihop naturvetenskap och humanism.

– Strax efter att jag hade börjat läkarlinjen var jag hemma hos mamma och pappa och åt söndagsmiddag, då tittade pappa på mig medlidsamt och sa: ”Jaja, för att studera fysik måste man ha hjärna, för att bli läkare räcker det att ha sittmuskler.” Jag tror inte det var förrän jag disputerade som han förlikade sig med att jag hade bytt spår. Men med tiden, många år innan pappa gick bort så blev han min bästa vän och främsta påhejare.

På läkarlinjen visste Markus tidigt att det var forskande psykiater han ville bli och 1995 började han bygga upp en ny forskargrupp på Karolinska institutet.

– Jag var i Stockholm ett decennium i olika roller, som överläkare, docent och verksamhetschef för beroendevården i södra delen av Stockholms län. Det var ett intressant uppvaknande.

– Gamla Karolinska är ju på norrsidan, precis som det nya är. Där satt man och vårdade socialt rätt stabila människor, visserligen med stora beroendeproblem, men ändå undrade man var de tunga drogproblemen fanns. När jag sen blev verksamhetschef för en nybildad stor klinik på Huddinge sjukhus, alltså i södra delen, så förstod jag var problemen fanns.

– Vi hade då 70 procent av landets intravenösa heroinnarkomaner i det södra upptagningsområdet. Men vi hade ingen metadonunderhållsbehandling, den fanns bara på norra sidan. Det var alltid så, att två tredjedelar av problemen var på sydsidan och två tredjedelar av resurserna på norrsidan. Och så är det fortfarande i stor utsträckning.

– Huddinge var ett intressant elddop, ut ur råttlabbet och den skyddade verkstaden i gamla fina Karolinska rakt ut i verkligheten.

Om någon där uppe någon gång frågar vad jag har att anföra till mitt försvar så vill jag lyfta en del av det jag gjorde där. När vi började fick färre än tio procent av Sveriges heroinnarkomaner en vettig, evidensbaserad behandling. Det var en ohederlig allians av lokal politik, folk som ideologiskt tyckte illa om metadonbehandling och folk som av ekonomiska eller andra skäl inte ville att den skulle expandera.

– Folk sa till oss att ge upp. Men det vi gjorde var att vi introducerade ett annat läkemedel, buprenorfin. Det var olagligt så vi gjorde det i form av forskning. Vi hade ingen forskningsbudget, men när vi var klara hamnade den i Lancet, en av världens främsta medicinska tidskrifer. Efter det var det väldigt svårt att säga att buprenorfin skulle vara förbjudet. Sedan dess har vi gått från att 10 procent fick en evidensbaserad behandling till att 50 procent får det idag. Det är en av grejerna jag är mest stolt över.

– Samtidigt var det provokativt, impopulärt bland Stockholms sjukvårdspolitiker, så vår klinik lades ned och slogs ihop med konkurrentkliniken i norr. I den vevan fick jag ett erbjudande från NIH (National Institutes of Health i Rockville, Maryland). Det var ett bra tillfälle att återgå till ren forskning. Jag brukar säga att det var som att gå i kloster efter åren i Huddinge.

Markus och hans familj blev kvar i USA i elva år.

I flera år arbetade dekanerna på medicinska fakulteten på LiU, först Mats Hammar, sedan Johan Söderholm, för att locka Markus till Linköping. I december 2015 kom beskedet att LiU hade fått finansiering från Vetenskapsrådet, då gick flyttlasset för familjen Heilig.

– Ja. När jag klev in här i juli 2016, då det inte bara var tomt på folk utan också tomt på möbler. Det var bokstavligt talat en tom korridor. Det var stressande, men det spännande var affärsidén, att integrera forskning och klinik. Det har tagit två år men nu är vi i full gång. Det stora problemet har varit att den psykiatriska kliniken här på US är en av landets resurssvagaste. Vi har till exempel hälften så många platser per invånare som Lund, vilket betyder att vi tvingas acceptera en sämre vårdkvalitet. Gapet mellan vad vi kan ge patienterna och vad vi faktiskt ger är otroligt frustrerande.

– Vi har väldigt bra metodik på plats och vi är ett kul, internationellt gäng. Folk har hängt med mig från USA och dessutom har det kommit nya personer därifrån och från Italien, Frankrike, Tyskland, Australien och Kina. Hela centret består av 50-60 personer, av dem har jag 25-30 stycken som är uppdelade i två grupper. En preklinisk och en klinisk.

Markus och hans lag arbetar bland annat med TMS, transkraniell magnetisk stimulering, där man testar att stimulera nervceller i hjärnbarken mot alkoholberoende. Detta har gett lovande resultat mot depression och nikotinberoende och Markus hoppas att metoden ska ha effekt på det alkoholsug som stress utlöser hos alkoholberoende.

– Vi måste få fler behandlingsmetoder. Vi har fyra godkända läkemedel för behandling av alkoholberoende och två godkända för heroinberoende. Vi behöver fler, för patienter är olika. Vi vet att vissa har med sig en stor sårbarhet genetiskt. För dem kanske det inte krävs så mycket innan de hamnar i ett beroende. Andra kanske inte alls har så mycket genetiskt sårbarhet men om man tillräckligt länge exponerar sin hjärna för droger så kommer många, om än inte alla, att utveckla ett beroende till slut. Bakom detta döljer sig olika mekanismer inne i människan.

– Min dröm är att vi ska en bredare behandlingsarsenal och lära oss titta in i hjärnan, med magnetkamera eller annat, för att matcha ihop varje patient med den behandling som passar just den. Som det är nu har vi bara ”en storlek passar alla”. Karikatyren på det är ”du har alkoholproblem, här har du antabussköterskan”. Det är ett omodernt sätt att jobba på.

– En annan sak som vi jobbar på just nu, med en del framgång, är en patofysiologi i hjärnan där alkoholen har förändrat hjärnan från sitt normala sätt att fungera till att individen förlorar förmågan till sitt eget bästa. Vi börjar lära oss vad det är för mekanismer som tar hjärnan från det friska tillståndet till det beroende tillståndet. Vi har en kollega i gruppen som heter Estelle Barbier som har haft några eleganta arbeten som visar hur alkoholen programmerar om cellfunktionen, speciellt i frontalloben av hjärnan. Tänk om vi kunde gå in och flippa den switchen tillbaka.

– Ja, det vore också bra om man fick människan att sluta köra bil. Man kan inte moralisera. Det där ligger nära moraliserandet, att folk gör sig själva illa. Det är i viss mån sant men då gäller det även korpfotbollsspelare som kommer in med ett avslitet korsband. Man kan inte resonera så. Det är mig rätt främmande.

– Däremot är det uppenbart att sårbarheten till stor del beror på individuella faktorer. Om jag möter en kille, vars pappa och farfar var alkoholister, och som själv blir upprymd när han dricker, då vet jag att den killen har en förhöjd risk. Det finns fler såna faktorer. Vi måste bli redo för ett förebyggande arbete som utgår från individ i stället för population.

– Så nej, det är inte rimligt att få alla att sluta dricka alkohol, men det är rimligt att säga till grabben som har den där historiken att ”Utifrån allt vi vet så har du en markant förhöjd risk att utveckla problem om du fortsätter använda alkohol. Just du bör avstå alkohol.” Det tror jag på. Jag tror folk är mer mottagliga för prevention om de förstår att det handlar om dem själva och inte om hela populationen.

– Ja, det är rätt mycket av rysk roullette. Jag hade en sån period också, för mig var det under studietiden. Jag hade hand om studenternas jazz- och bluespub där det var gratis öl till personalen veckans alla dagar utom en. Det var väldigt många kompisar som levde ett sånt liv. När vi sedan fick jobb, och ett vanligt liv, så tog sig de flesta ur det beteendet, medan andra inte gjorde det. En av dem mötte jag senare som leverpatient som höll på att tyna bort.

– Det handlar mycket om vad livet har i övrigt att erbjuda. Jag antar att du under den tiden hade ett i övrigt tryggt liv.

– I ett häftigt experiment har min bästa vän, som är kvar på NIH, visat att råttor som får tillgång till en spak som levererar metamfetamin och en spak där det kommer in en råttkompis i buren i nån minut, där väljer de flesta råttor att få leka med en kompis i stället för metamfetaminet. Så den sociala tryggheten är viktig.

– Går ut i Tinnerö med hunden. Det gjorde vi i söndags. Det var visserligen första helgen utan bakjour eller annat på sex veckor, men jag tycker nog jag hinner med mycket som inte har med jobbet att göra.

– Helena är sjuksköterska två trappor upp, på hjärnstimuleringsenheten. Hon jobbade inte under åren i USA, men när vi flyttade hem började hon igen. Hon skulle jobba 50 procent men är nu uppe i 75 procent plus övertid. Vi har kul jobb båda två, vi trivs ypperligt. Vi är av den gamla skolan, har man patienter så går man inte hem, så ibland blir det långa dagar.

Markus och Helena har två döttrar tillsammans, 20 och 15 år gamla, och Helena har dessutom två söner.

– Äldsta dottern sa länge att hon inte ville gå i mina fotspår. Sen ringde hon hem en jul, när hon gick på college i USA, och sa ”pappa kan du avsätta en timme för oss att prata”. Jag tänkte, gode gud, nu har det hänt nåt förskräckligt. Sen började hon prata, och jag fattade inte vart samtalet var på väg så jag satt bara och koncentrerade mig på att hålla truten. Så sa hon till sist att hon upptäckt hur intressant hjärnan och dess funktion var, och att hon skulle flytta tillbaka till Sverige och studera till läkare. Nu är hennes ena storebror doktor och hon själv läser till läkare.

– Jag aktar mig för att ha åsikter om det. Jag har bara två synpunkter, att de ska göra något som de tycker att de blir bra på och att det ska vara till nytta för någon mer än dem själva.