Det serveras soppa och smörgås på tiggarnas lunchservering i Linköping. Ett 50-tal män och kvinnor sitter vid borden, de pratar, skrattar och småretas med varandra. Nästan alla kommer från en liten grupp romska byar i centrala Rumänien, de känner varandra väl och de flesta har varit i Linköping flera gånger.
Irina och Nicolae Lita har lämnat sina tre barn hos farfar och farmor för att åka till Linköping för att tigga.
– Det finns inga jobb hemma och vi behöver pengar till allting, mat, ved och kläder. I barnens skola har de flesta elever bra kläder, utom våra barn som inte
har några vinterkläder alls. Det känns jättejobbigt, säger Irina.
De var i Linköping förra vintern och konstaterar att de får mindre pengar i sina koppar än förra året. Deras vänner, som står i en ring och lyssnar på intervjun, håller med.
– Vi får inte alls lika mycket som förr, ibland blir det bara 50 kronor om dagen. Men Linköpingsborna är snälla och vänliga mot oss, skriv det!
Irina och Nicolae sover på härbärget om nätterna, men det är inte därför de väljer att återvända till Linköping.
– Vi känner oss hemma här i Linköping. Vi hade åkt hit även om det inte hade funnits något härbärge, säger de och låter ganska obekymrade inför tanken att sova i tält mitt i vintern.
"Linköping och Norrköping har hanterat det här på olika sätt"
I Linköping har man byggt upp en omfattande stödverksamhet för EU-migranter. Hösten 2013 var tiggarna en stor fråga bland Linköpingsborna och många oroade sig för hur de skulle klara vintern. Vid ett fullsatt offentligt möte bestämde kommunen och Stadsmissionen på stående fot att de gemensamt skulle göra flera insatser för EU-migranterna. Verksamheten har rullat på sedan dess, till en kostnad av knappt två miljoner kronor per år får EU-migranterna tillgång till en lunchservering, rådgivningskvällar en dag i veckan och ett härbärge under vinterhalvåret. Stadsmissionen utför arbetet och kommunen står för kostnaden.
Kommunalrådet Daniel Andersson (L) vill inte skryta:
– Linköping och Norrköping har hanterat det här på olika sätt, och det har jag stor respekt för. Det finns inget rätt eller fel, och man får inte glömma att Norrköping har tagit emot betydligt fler flyktingar än vi.
– Men jag är nöjd med vårt sätt att arbeta. Vi ger inte bara bistånd till människor som har det svårt, vi skapar också kontaktytor med tiggarna. Det har lett till att vi har få konflikter, om polisen ber tiggarna att flytta sina tält så gör de det utan diskussioner.
I början fanns det Linköpingsbor som reagerad starkt på att kommunen lade pengar på att hjälpa EU-migranterna, men i dag är verksamheten inte särskilt kontroversiell. Att Linköping skulle få fler tiggare för att man erbjuder dem härbärge och lunch tror Daniel Andersson inte på.
– Man reser inte från Rumänien till Linköping för att det är så himla kul att sova på golvet i en gymnastiksal. Det är andra faktorer som avgör om de reser till Sverige, och antalet tiggare har minskat markant. Förra vintern hade vi 150–200 tiggare under en period, nu är de bara drygt 50.
Soppkvällar för tiggare en kväll i veckan
Men 50 tiggare är ganska mycket om man jämför med Norrköping där det just nu bara finns omkring 10. Där har kommunen valt att vara betydligt mer återhållsam med att stötta EU-migranterna. Vintern 2014/2015 bidrog man med pengar för att i samarbete med Svenska kyrkan och hjälporganisationen Hela Människan driva ett härbärge i Matteusgården. Men i höstas sade kommunen nej till ytterligare en vintersäsong med härbärge.
Den här vintern har Svenska kyrkan soppkvällar för tiggare en kväll i veckan. Där får de soppa, smörgås och möjlighet att duscha och tvätta kläder.
– Förra året hade vi 25, ibland upp emot 50, besökare på en soppkväll. Men den här vintern brukar det komma åtta till tio, och såvitt vi vet så är det alla tiggare som befinner sig i Norrköping just nu, säger Barbro Eriksson som ansvarar för soppkvällarna.
När vi är på besök dröjer det inte länge förrän några väl påbyltade tiggare kliver in genom dörren. De flesta är i 30-årsåldern men några är betydligt äldre och ser trötta och slitna ut. De tar tacksamt emot den varma soppan.
Ion och Maria Bloj kommer från staden Pitesti i Rumänien. Där bor en stor grupp fattiga romer och många tiggare som söker sig till Sverige kommer därifrån. I likhet med nästan alla tiggande EU-migranter så är de föräldrar, och det är för barnens skull de åker i väg och tigger.
– Vi har inga jobb och inga pengar. Vi måste se till att barnen har kläder när de går till skolan, säger Maria.
– Människor är snälla här i Norrköping, det är bara några som spottar på oss. Poliserna är också vänliga. Men vi får betydligt mindre pengar i år än förra vintern, fortsätter hon.
"Vi är ganska vilsna"
De flesta har på något sätt ordnat så att de slipper sova utomhus i Norrköping. Ett par berättar att de har lärt känna en svensk och får sova hemma hos honom på nätterna mot att de hjälper honom med vardagssysslor. De övriga vill inte säga var de sover.
– Men om vi inte hittar någonstans att sova inomhus så bygger vi kojor och sover i dem, det går bra även på vintern, säger Ion.
I Norrköping har det tidvis varit het debatt om vilken hjälp tiggarna ska få, och meningarna är fortfarande delade.
– Det kom som en överraskning att kommunen plötsligt ställde sig kallsinnig till ett härbärge när den här vintern närmade sig. Svenska kyrkan kan inte ensam ta hand om ett samhällsproblem så vi ville gärna ha ett samarbete även denna vinter, säger kyrkoherde Thomas Wärfman som engagerat sig mycket i EU-migranterna.
– Vi är ganska vilsna i den här frågan. De fattiga finns här på våra gator, vi kan inte sluta att se dem. Och vi håller inte kvar dem i fattigdom för att vi bjuder på en dusch, fortsätter han.
Men socialnämndens ordförande Roger Källs (S) försvarar beslutet att inte stötta något härbärge.
– Ett härbärge riskerar att permanenta en komplicerad situation som i grunden är ett EU-problem. Just nu har vi bara hälften så många tiggare som Linköping och det kan bero på härbärget. Om jag vore tiggare så skulle jag hellre åka till Linköping, säger Roger Källs.
Ingen ska frysa ihjäl
Regeringens tiggerisamordnare Martin Valfridsson lämnade för några veckor sedan en utredning där han bland annat avrådde kommunerna från att anvisa särskilda platser för boende till migranter, och inte heller ansåg att man ska erbjuda skolgång för deras barn. Roger Källs tycker att Valfridssons utredning stödjer kommunens linje.
– Lagen är lika för alla, oavsett om du är född i Borås, Spanien eller Rumänien. Vi ska inte göra några undantag för EU-migranter. Enligt socialtjänstlagen kan de få hjälp i akuta situationer, så ingen ska frysa ihjäl på våra gator.