Den 16 juni 2003 var Bengts sista dag i frihet. Klockan var omkring 17 när det ringde på ytterdörren. Han befann sig i hemmet i Motala och skulle just börja äta.
- Två poliser stod utanför dörren och sa att jag skulle följa med på förhör. Jag fick inte veta varför. Jag fördes till polisstationen i Linköping.
Under ett kort förhör - det varade i en dryg kvart - fick Bengt veta att han var polisanmäld för allvarliga sexualbrott. Den som anklagade honom var hans egen dotter.
- Jag blev precis stum. Hjärnan fungerade inte.
Det har gått snart fyra år sedan den där dagen då tillvaron rasade samman. Men Bengts minnesbilder är knivskarpa.
- Det syntes på poliserna som förhörde mig att de inte trodde på mig. Det märktes med en gång. Från att ha varit en respekterad person som folk trodde på blev jag en person som ingen, absolut ingen trodde på.
Den 17 juli 2003 föll domen i Linköpings tingsrätt. Domstolen ansåg det bevisat att Bengt hade förgripit sig på sin egen dotter under nio års tid. Straffet blev fängelse i åtta år.
- Det var som att få ett klubbslag i huvudet. Jag kunde knappt tro mina öron när jag fick domen uppläst. Jag kunde inte föreställa mig att det gick att döma en oskyldig människa i Sverige. Jag hade höga tankar om rättssystemet. Det har jag inte i dag.
Den 2 oktober 2003 fastställde Göta hovrätt domen. Bengt dömdes med minsta möjliga marginal. En hovrättslagman och ett hovrättsråd ville fria.
På många sätt var domen mot Bengt typisk. Under rättegångarna stod ord mot ord; den anklagande dottern mot den anklagade fadern. Linköpings tingsrätt och Göta hovrätt hade egentligen bara en, låt vara mycket svår, uppgift - att avgöra vem som var mest trovärdig. Någon egentlig stödbevisning fanns inte. Ingen anhörig hade sett något som kunde tyda på att Bengt utnyttjade sin dotter sexuellt. Flickan hade inga skador. Själv nekade Bengt benhårt. Domstolarna ansåg att dottern var mest trovärdig.
Hösten 2003 fördes Bengt till riksmottagningen på Kumlaanstalten för utredning. I januari 2004 förflyttades Bengt till Skogomeanstalten i Göteborg, fängelset för sexualbrottslingar.
- Jag var djupt deprimerad, men tog inga mediciner. Jag har alltid försökt att härda ut. Det tog två och ett halvt år innan jag fick min vilja tillbaka och tänkte att så här får det bara inte gå till.
Nu avtjänar Bengt sitt straff på Tillbergaanstalten utanför Västerås. Han sitter på en paviljong med tio fångar. Varje vardag arbetar han i anstaltens snickeri där man tillverkar sommarstugor.
- Jag har hamnat i en väldigt lugn avdelning än så länge. Vi är mest äldre och ickerökare på min paviljong. Jag trivs med själva arbetet, det är bara stället det är fel på. Jag borde inte vara här.
Låt oss slå fast en sak: Det är inte ovanligt att personer som har dömts för sexualbrott nekar - det är snarare regel än undantag. Och det även om de är skyldiga. Det är lätt att förstå varför det är så. Att bli dömd för sexualbrott är detsamma som att bli utesluten ur alla sociala sammanhang, särskilt om offret är ens egen dotter. Så varför ska vi tro på Bengt?
- I början var det ingen som trodde på mig, varken medfångar eller personal på anstalterna. Du står där helt ensam. Ingen kan hjälpa dig om du inte får tag i en bra advokat.
Bengt skrev ett brev till advokat Björn Hurtig i Stockholm. Björn Hurtig hade då med framgång försvaret en av de dömda i fallet "Ulf". Två män hade dömts till långa fängelsestraff för att ha förgripit sig på "Ulfs" dotter. De satt över tre år i fängelse innan Högsta domstolen beviljade resning.
Björn Hurtig begärde fram förundersökningen och de fällande domarna. Han kom snart att inrikta sig på en viktig omständighet. Både i tingsrätten och i hovrätten framkom att Bengts dotter hade påstått att hon utsatts för sexuella övergrepp i Uppsala. En kriminalinspektör vittnade om att det pågick en parallell förundersökning som bedrevs under sträng sekretess. Det var allt domstolarna fick veta.
När Björn Hurtig började nysta i den nedlagda utredningen upptäckte han flera mycket märkliga omständigheter. De uppgifter som flickan hade lämnat om övergreppen i Uppsala var, enligt advokaten, uppenbart orimliga. Flickan skulle ha blivit utsatt för rituella, sadistiska övergrepp av flera män i ett skogsområde. Hon skulle ha blivit bunden vid ett träd och skuren i underlivet med en kniv. Flickan påstod att en fritidsledare var inblandad.
Uppenbarligen trodde inte polisen på flickans berättelse. Fritidsledaren, som torde ha varit lätt att identifiera, förhördes aldrig. Björn Hurtig upptäckte också att förhör som hade hållits med flickan hade redigerats och manipulerats.
Ett förhör som enligt protokollet hade pågått i 20 minuter hade i själva verket pågått i drygt fyra timmar. Alla uppgifter som rörde de påstådda övergreppen i Uppsala var bortredigerade.
- När Björn läste upp de försvunna sidorna trodde jag knappt på honom. Det var orimliga saker. Om nu min dotter hade blivit utsatt för allt det här hur kom det sig då att hon inte hade några skador, säger Bengt.
I den 35 sidor långa resningsansökan till Högsta domstolen pekar advokaten på en rad omständigheter som enligt honom gör att flickans trovärdighet måste ifrågasättas. Flickan hade till exempel falskeligen anklagat en annan anhörig för att ha förgripit sig på henne. Ett av övergreppen skulle ha skett innan sportlovet 2001. Mannen var då svårt sjuk i en demenssjukdom.
När polisanmälan gjordes hade flickan kontakt med frivilligorganisationen Bellas vänner i Umeå. Föreningen bildades 1997 för att hjälpa flickor som blivit utsatta för sexuella övergrepp. I maj 2005 visade SVT dokumentären "Könskriget" som bland annat innehöll en kritisk granskning av hur Bellas vänner bedrev sin verksamhet. I resningsansökan skriver advokaten: "Med den kunskap som i dag finns om Bellas vänners arbetssätt och metoder utgör det faktum att två av föreningens medlemmar tiden innan anmälan om övergrepp varit mycket engagerad i (flickans) liv (...) en mycket besvärande omständighet".
Advokatens arbete har fått konsekvenser. På riksenheten för polismål pågår nu en förundersökning som ska utröna om någon polis medvetet har förvanskat bevisning som kunde ha friat Bengt. Riksåklagaren har på eget initiativ beslutat att återuppta förundersökningen mot Bengt. Högsta domstolen har begärt att Riksåklagaren och Bengts dotter "skall inkomma med skriftliga förklaringar i ärendet". HD kan inom kort besluta om en ny rättegång i hovrätten.
Bengt, som är inne på sitt fjärde år i fän-gelse, har fått hoppet tillbaka.
- Jag har blivit gladare för varje dag. Nu är det lättare att leva.
Han kan dock inte dölja sin bitterhet.
- Polisen ska söka brett, men det har de inte gjort i mitt fall. Det som var till min fördel smusslades undan. Det är för jävligt att människor som ska upprätthålla lag och ordning beter sig på det här sättet. De har förstört mitt liv, även det liv jag har framför mig.
Om det blir en ny rättegång räknar han med att bli frikänd.
- Det finns inget annat i mitt huvud. Jag kan inte tänka mig att rättssystemet gör ett misstag en tredje gång.
Den sista frågan blir länge hängande i luften. Varför skulle flickan ha hittat på allting? Varför skulle flickan peka ut sin egen far om det inte var sant?
- Det har jag funderat på många gånger. Men jag har inte fått något svar. Jag hoppas få svaret i en ny rättegång, säger Bengt.
FOTNOT: Bengt är ett fingerat namn. Tidigare artiklar i Correns granskning publicerades den 11 och 12 april.