Det började omkring 2009. Lenas mamma blir osocial och berättar konstiga saker.
– Jag märkte att det var något som inte stämde. Hon berättade saker som hon aldrig skulle ha berättat för mig annars, säger Lena och vilar armbågarna på köksbordet.
En vinterdag samma år ringer Lenas pappa och berättar att hennes mamma låst honom ute. Tillsammans bestämmer de sig för att kontakta vården. Dagen därpå ringer pappan och berättar att han ångrat sig.
– Han blev medberoende i mammas sjukdom för att skydda henne. Hon fick utbrott och blev aggressiv, men han vågade inte ta kontakt med vården. Jag vågade inte heller ta det steget.
Det dröjer ett helt år innan Lenas mamma och pappa besöker vårdcentralen. De genomför ett test och remitterar henne vidare till utredningar om demens. Efter dessa får hon diagnosen Alzheimers sjukdom. Enligt läkarna är sjukdomen långt framskriden. De misstänker att hon insjuknande redan 2005, när hon var i 65-årsåldern.
I samma veva som Lenas mamma får diagnosen vill hon inte längre prata i telefon. Hon blir misstänksam och när Lenas pappa vill prata i telefon, får han gå undan och göra det.
– Mamma kanske fick för sig att han pratade med någon myndighet.
Under 2014 blir symptomen av sjukdomen värre. Hon glömmer att stänga av spisen och vattenkranen, cigaretter ligger och brinner i askkoppen. Lenas pappa vågar aldrig lämna henne ensam.
Samma år får Lenas mamma smärtor i magen. Under sommaren genomförs utredningar som visar att hon fått en tumör i bukspottskörteln som också spridit sig till levern. När hon får cancerbeskedet är både Lena och hennes pappa med.
– Läkaren visade förändringarna i bukspottskörteln på skärmen. Mamma förstod inte att hon hade cancer. Hon tittade på skärmen som om det var en tv och försökte vara trevlig mot läkaren. Mamma var rädd för sjukdomar, om hon förstått hade hon brutit ihop.
Hon blir inlagd i tre veckor och får morfin regelbundet. Det leder till att hennes Alzheimer blir mycket värre, då sjukdomen och morfin inte går bra ihop. På sjukhuset konstateras att hon inte längre kan bo kvar hemma.
Lenas mamma får flytta in på ett demensboende i Linköping.
– Man fick förklara för henne som man förklarar för ett barn, att hon skulle bo där för att hon var sjuk och hade ont i magen.
Lena berättar att det var personalbrist och att hon ofta mötte nya ansikten på boendet. Hon vittnar också om en rädsla att påpeka om missförhållanden.
– Jag ville inte klaga för mycket och var rädd att det skulle gå ut över mamma. Jag lärde mig hur jag skulle framföra mina synpunkter för att det inte skulle låta som kritik.
Att se sin mamma drabbas av demens påverkade Lena mycket. Hon fick svårt att koppla av. Under perioden 2014 till 2016 var hennes mamma väldigt aggressiv. Det fanns gånger när de fick vända i dörren. Lenas pappa besökte sin fru varje dag, vilket till slut gjorde honom manisk och deprimerad. I maj 2016 fick han hjärtstopp.
– Jag är helt övertygad om att han inte orkade längre och att han dog av sorg. Det blev en chock för oss. Alla gick och väntade på att mamma skulle gå bort först.
Efter pappans bortgång kände Lena ett större ansvar för sin mamma och började hälsa på ett par gånger i veckan. De brukade fika, titta i blomböcker och avsluta med massage på mammans händer. Efter besöken, på väg hem på bussen brukade Lena skriva av sig.
I december 2017 somnade Lenas mamma in. Hon blev 78 år. Lena beskriver en stor tomhet efter mammans bortgång.
– Först blev jag otroligt lättad, hon fick äntligen frid. Sen kom saknaden. Jag hade en mer intensiv kontakt med mamma än vad man har annars. Jag blev mamma till mamma, berättar hon samtidigt som hon tittar ner och stryker över den rosa köksduken.
Lena tycker att man ska prata mer om demens. Hon berättar att det finns en skam kring ämnet.
– En del berättar inte ens att de har en förälder som är dement. Varför skäms man?
Lena bär på en oro om att själv drabbas av Alzheimer eller annan demenssjukdom. Hon har berättat för sin familj hur hon vill ha det, om hon drabbas. Hon brukar ofta prata om det med sin man.
– Han ska inte springa där varje dag som min pappa gjorde, för det äter upp människan.
*Lena heter egentligen något annat.