Hon tovade sig in i konstens finrum

Det går omkring en spansk vattenhund i Linköping vars ägare är totalt ovetande om att jyckens hår just nu finns i en monter på Liljevalchs vårsalong.

13 januari 2017 19:13

Många känner igen Ann Fristedt i hennes roll som barnpsykiatriker inom skolvärlden i Linköping. Färre känner till hennes udda hobby – att tova ullhundar. Nu finns ett av hennes alster utställt på Liljevalchs vårsalong i Stockholm till den 5 mars.

Ann har alltid sysslat med olika former av kreativ verksamhet och hon har alltid älskat djur. Det i kombination med ull satte igång något hos Ann.

– Jag har en spaning om tanter över 50 och deras relation till ull, skrattar Ann. Många blir smått besatta och det drabbade även mig. Det är ett väldigt tillåtande material. Gör man fel är det bara att börja om.

Jag känner mig genast träffad. Jag är galen i ull och framför allt dess doft.

För tio år sedan blev Ann granne med ullkonstnären Ann-Marie Stenström och fascinerades av hennes tavlor. Strax därefter sprang hon på boken "Ulliga gulliga hundar" av den japanska konstnären Sinco. Små miniatyrhundar gjorda med nålfiltningsteknik. Ett sätt att tova små saker med hjälp av en hullingförsedd nål som pickas ned i ullen.

I början gick det åt många plåster när hon stack sig själv med nålen, som ofta gick sönder. Ann blandar fårull och hundhår och får hårleverans från Hanna Casell och Lena Hugestam, som har trimningssalonger i stan.

Ann visar och jag kan inte för mitt liv begripa hur det till synes planlösa stickande med nålen kan leda till naturtrogna små miniatyrhundar, helt utan hjälp av exempelvis piprensare som skelettstomme. Självklart är stickande inte ett dugg planlöst, utan bygger på en exakt känsla för hur ullens egna hullingar reagerar ihop med nålens.

– När jag läst "Ulliga gulliga hundar" kände jag att detta måste prövas. Jag köpte ull, nålar och satte igång. Det var som ett Kinderägg. Skulptering, textilt arbete och djur, allt i ett. Det är en tacksam hobby eftersom den tar så lite plats och kan läggas undan och plockas fram i vilket skede som helst av tillverkningen.

Men hon vill också utfärda en varning.

– Det är fullkomligt beroendeframkallande och ribban höjs hela tiden. Jag blir allt noggrannare. På tio år har det blivit runt 100 ullhundar.

Ann gör en del hundar på beställning. Det kan handla om hundar som snart måste tas bor eller som har haft en alldeles speciell plats i någons hjärta. I de fallen vill hon ha noggranna beskrivningar om hundens personlighet. Men det får inte bli för många beställningshundar. Då försvinner lusten och den är nödvändig för att hundarna ska bli så lika sina förlagor som möjligt.

– Det får inte bara se ut som en gullig leksak, utan måste se ut som en riktig hund och framför allt ha en själ. I de lyckligaste stunder har jag en klar bild över en hunds personlighet i mitt huvud och plötsligt gör mina händer, och ullen, en exakt kopia av den bilden. Det är en häftig känsla.

Hon anmälde en av hundarna, en Springer spaniel, till Liljevalchs utan att berätta det för någon. När hon tillsammans med 124 andra blev utvald bland tusentals anmälda trodde hon knappt sina ögon.

– Jag menar, de andra är ju konstnärer medan jag gör det här på hobbynivå. Det känns väldigt stort och det var så intressant att gå omkring på vernissagen och titta på allt fantastiskt. Vilken skaparkraft det finns i landet!

Det är inte första gången Ann ställer ut sina jyckar. Två gånger har hon deltagit i "Under samma tak" på Östergötlands museum.

Om nu de allra flesta är väldigt entusiastiska över Anns hantverk så finns det ändå en individ som är dödligt trött på det. Den egna och livslevande shiban Funny. När kartongen med hundarna plockas fram lägger hon sig håglöst på golvet med den mest uttråkade blick man kan tänka sig.

Den där kennelverksamheten som matte bedriver, bestående av fejkade dvärghundar som luktar får, nä, den ger hon inte mycket för.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Carina Glenning

Ämnen du kan följa