Hästen som målar och spelar keyboard

Det var tur för Marisca att just Mikaela köpte henne. Artrosen hade nog gjort att hon avlivats annars. Nu spelar hon keyboard och målar tavlor istället för att tävla och vinna priser.

8 juli 2018 19:00

Det var något märkligt med det där sexåriga stoet när Mikaela Jansson och hennes föräldrar 2010 åkte och tittade på henne efter att ha sett en annons om ett sto från Holland, som mellanlandat i Danmark, och sedan hamnat i Halland.

Marisca visade sig, trots sin mogna ålder, vara mycket svårhanterad och oinriden.

Mikaela bodde fortfarande hemma och hennes föräldrar konstaterade att den där hästen var inget att satsa på.

– Jag hade alltid drömt om en frieser, de är ju så sagolikt vackra, och jag kände ju hur det klickade mellan oss . . .

Nu gjorde Mikaela, som av sin omgivning sedan länge konstaterats ha en speciell förmåga med djur, en kupp.

Hon tog de körkortspengar hon fått i julklapp, examenspresent och födelsedagspresent – och köpte Marisca.

– Det blev väl inte så jättepopulärt där hemma, ha ha. Alla skakade på huvudet. Vad skulle jag med den där hästen till?

Förra ägaren kände till att stoet blivit slaget tidigare i livet, men resten var höljt i dunkel.

Marisca var osäker och litade inte på människor. Mikaela gav henne tid och byggde långsamt upp förtroende hos den svarta skönheten.

– Det tog ett år innan jag satt på hennes rygg och när det väl hände var det hon själv som gav sitt okej till det.

"Sitt okej" kan låta väldigt märkligt för den som inte sett kontakten mellan Mikaela och Marisca.

En harmoni som lätt får det att stockas i halsen.

Efter en tid visade det sig att Marisca har artros och pålagringar i ett bakknä, vilket gör att Mikaela måste anpassa ridningen noga.

Men det finns ju så mycket annat man kan också kan pyssla med.

– Jag märkte att hon var lättlärd. Hälften av trixen har hon själv hittat på. Hon visar mig grejer och vet att jag lyssnar. När hon har lust så kan hon på uppmaning le, gapa stort, visa ja och nej, höger och vänster, buga, lägga sig ned avslappnat på sidan, stå med benen i kors, spela keyboard, måla tavlor, öppna soptunnan och dansa.

– Hon gillar att jobba med munnen. Att hålla i saker som en pensel och forma överläppen till en perfekt "pianohand" som sveper fram och tillbaka över tangentbordet. Keyboard är en favorit.

Plötsligt börjar Marisca "prata" bredvid oss. Hon klapprar högljutt med läpparna för att påkalla Mikaelas uppmärksamhet. Det kliar mot ljumsken till, med ett huvudkast visar hon var – och Mikaela kliar förstås.

Marisca är som alla förstår inget bruksdjur. Och här finns ingen agenda.

– Nej, nej, hon är min bästa vän. Vi ger och tar, säger Mikaela som är självlärd med hästarna som sina lärare. När jag rider Marisca gör jag det oftast helt utan utrustning och hon får bestämma om vi ska vara i ridhuset, paddocken eller ute i skogen. Jag hoppar upp på stallplan och sen får hon visa vart hon vill.

Hur bär du dig åt?

– Jag går på känsla, har aldrig tvingat henne till något och aldrig använt bestraffning. Det hon gör gör hon av fri vilja. Jag jobbar med positiv förstärkning. Belönar det hästen gör rätt och ignorerar det som blir fel.

Det känns som magi . . .

– Jag tänker inte så. För mig är det något naturligt som alla med tålamod kan lära sig.

Vad hjälper du andra med?

– Hästar som är svåra att lasta, som inte står still när du ska sitta upp, är svårfångade i hagen och en hel massa annat. Många vill bara bli inspirerade, kunna rida sin häst utan utrustning, leka fram roliga trick och lära sig hur man kommunicerar med sin häst på rätt sätt, både från marken och uppsuttet.

Vanligast fel vi människor gör?

– Att ha för bråttom och vara för resultatinriktade. För mig går relationen alltid före prestationen. Det är inte målet – utan vägen dit – som är det fina.

Spö, sporrar, slag och andra typer av bestraffning, eller förstärkande tillrättavisningar, existerar inte.

Vad är risken med sådana metoder?

– Att hästen tappar förtroendet för dig, slutar lita på dig. Det säger sig självt: vi människor är rovdjur, hästen ett extremt känsligt bytesdjur som ständigt måste vara på sin vakt.

– Beter vi oss hotfullt blir hästarna rädda för oss. De gör vad vi ber om, men inte med nyfikenhet och glädje, utan med rädsla och obehag. Så vill jag inte att hästarna ska leva.

Känslorna flödar. Det buffas och pussas och leks. De är i sin egen bubbla. Marisca följer Mikaela som en hund och blir synligt irriterad om hon ägnar shettisen Minya lite för mycket uppmärksamhet. Mikaela är hennes.

– Jag funderar på att låta henne få ett föl, som i sin tur kan få ett föl. Det innebär risker, men hon har fått ett tidigare i livet och jag har sett hennes längtansfulla blickar mot ett annat sto med föl. Jag måste ju bära med mig den här själsfränden genom livet. Hur skulle det annars gå?

Mikaela Jansson

Ålder: 28 år.

Familj: Sambon Johnny Astorsson.

Djur: 14-åriga frieserstoet Marisca, 9-åriga shettisstoet Minya och sibiriska katterna Tigra och PimPim.

Arbete: Det egna företaget Horse Harmony, i vilket hon hjälper andra hästägare genom att hålla lektioner och kurser över hela landet.

Bakgrund: Uppvuxen på hästgård i Frillesås i Halland. Jobbade som fotograf i Göteborg några år. Kärleken lockade henne till Östergötland 2011.

Bor: Från i höst på en hästgård i Svartmåla där Mikaela kommer att kunna ta emot hästar på träning och även ha hästar med dess ägare inneboende under kurser och som veckoelever.

Hemsida: www.horseharmony.se

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Carina Glenning

Ämnen du kan följa