Greven som fick tiden att stanna

Tiden står stilla på godset Herrborum i Sankt Annas skärgård. Här lever greve Magnus Stenbock med sina katter och två husor som om inget hade hänt på hundra år.

4 maj 2007 00:00
Vägen fram till det anrika Herrborum kantas av ogräs och gamla träd med kala, vildvuxna grenar. En gång i tiden bildade de säkert en välansad och ståtlig allé som imponerade på de fina gäster som besökte godsherren. Numera växer allt fritt och de vassa kvistarna som hotfullt riktar sina taggar mot vägen ger ett spöklikt intryck.
Vi knackar på den slitna, grå porten och väntar. Färgen på väggar, fönsterkarmar och dörrar har flagat sedan länge, och det springer omkring dussintals med katter kring knutarna. Trots det är huset egentligen väldigt vackert där det ligger precis invid vattnet med en strålande utsikt över kobbar och skär. Ingen öppnar. Vi bultar igen lite hårdare och kliver på.
En konservativ man
Greve Carl Magnus Pontus Nils Stenbock är förmodligen den siste i sitt slag. En man från en annan tid. Som son till greve Carl Magnus Stenbock den äldre och grevinnan Louise Mörner är han adelsman ända ut i fingertopparna, och ve den som tror sig kunna tilltala greven med förnamn. Vidare anser han att du-reformen bara är ett modernt påfund som förslappat folket, och det korrekta sättet att bete sig är att kalla greven för just "greven". På Herrborum styr denne man enligt gamla tiders principer sedan 1970, då han fick gården av sin mor.
Tiden har sprungit iväg och greven har nu hunnit bli 95 år gammal, och är sedan några veckor tillbaka sängliggande. Av den anledningen får vi äran att kliva förbi skylten "tillträde förbjudet" på dörren till trapphallen och upp i husets allra heligaste.
"Mor var piggare"
- Jag är inte sjuk, det är bara ålderssymptom. Jag är inte som min mor, hon var piggare, säger greve Magnus Stenbock, och syftar alltså på grevinnan Louise Mörner, som sägs ha haft ork nog att springa runt ute på gården vid samma ålder.
Inte bara privat
För en relativt billig penning kan utomstående besöka gården som betalande gäster och bo i något av husets alla gästrum. Ett av rummen, som tidigare hette "gamle grevens rum", kallas numera för "kungarummet" efter att kung Carl Gustav och drottning Silvia bott där vid ett tillfälle. Till sin hjälp med hushållet har greven anställt två flickor som naturligtvis går oklanderligt klädda i svarta klänningar med vita förkläden.
- Det är tack vare personalen som jag kan ha gäster. Nu ligger jag här, men i höstas orkade jag underhålla, säger greven.
Annars är det en upplevelse bara att gå omkring i det gamla 1600-talshuset. Herrborum var länge utan elektricitet, men någon gång under sextiotalet drogs den moderniteten in. Än i dag står vissa rum utan; i stora matsalen till exempel, hänger en takkrona med stearinljus som enda belysning.
Den siste adelsmannen
Greven tillhör en utdöende art. Som ättling i en förmögen familj har han aldrig behövt arbeta för brödfödan. I stället har han kunnat ägna livet åt sådant som intresserat honom, som konst, dans, musik, filosofi - och så har han för all del skrivit en bok. Verket, med den anspråkslösa titeln "Tankar och synpunkter i några av tidens frågor" utgavs i sin första upplaga 1961 och i år kom den elfte och senaste versionen. Tankarna och synpunkterna är dock knappast sådana att de förknippas med dagens datum. I kapitlet "Kvinnorna sviker sin huvuduppgift" skriver greven om vikten av att kvinnor sköter sina traditionella uppgifter i hushållet och inte ger sig in på männens områden.
- Det där är viktigt för mig, kvinnorna är mer begåvade på hematmosfärsområdet än på manliga jobb. Man borde ta vara på deras begåvning att skapa värme och trivsel i ett hem.
Kvinnliga yrken
Som det är i dag har alltså kvinnorna svikit denna uppgift genom att söka sig till manliga yrken, och greve Stenbock tycker att resultatet bara blir en "parodisk och dålig kopia" av mannen.
- I dag har barnen blivit försummade och busiga, säger han.
Yrken som passar för kvinnor - om de nu måste arbeta - är enligt greven sådana som läkare, sjuksköterska och präst.
- Allt som har med vård att göra. Jag är inte emot kvinnliga präster. De har mer förmåga till tröst och förståelse än vad män har. Det är bra för själavården.
Kvinnliga husor
Helt enligt greve Stenbocks principer är alltså godsets båda anställda av kvinnligt kön. Husfru är titeln på de bägge alltiallor som systrarna Matilda och Magdalena Carlstedt är. Man skulle kunna tro att det är besvärligt att arbeta under den ultrakonservative greven, men Matilda Carlstedt förklarar att hon tycker om sitt jobb.
- Jag trivs bra, han är snäll och trevlig och kan vara mycket rolig. Det är faktiskt det jag hör mest från andra också, att greven är öppen och har mycket humor, säger hon.
Humor eller inte, när jag frågar greven om det är några teveprogram som han brukar följa får jag ett förvånande svar.
- Jag ser inte så mycket på teve, men jag har sett minnesvärda program. Det är "Mupparna" och "Yes, prime minister".
Mupparna?
- Ja, det var högre nivå på det än dem som de drev med. Det var kultur, säger greven från sin säng med en antydan till ett leende i det fårade ansiktet.
Hela rummet omkring sängen är överhopat med tidningar och böcker, och på överkastet har det fastnat hår från katterna som genom ett öppet fönster kan springa fritt häruppe. Mannen framför mig är onekligen unik; ett klarsynt och resonerande intellekt, kombinerat med en bestämdhet och hängivelse till form och takt som är mycket sällsynt i dag.
I sin ungdom studerade greven indisk filosofi, och det är något som har gjort djupa avtryck i hans liv och leverne. Han tog till sig ahimsa, som går ut på att man inte får skada något levande - djur eller växter - och som finns i bland annat buddhismen.
- Det går tyvärr inte att fullfölja konsekvent, om vi tar läkaren som framställer läkemedel, men som inte kan döda baciller. Men jag är en mycket varm djurvän, med en stark känsla för alla djur.
Det är alltså av respekt för allt levande som greven låtit tomten och allén växa fritt. Det är också därför som det springer omkring katter lite överallt, och som kommunens djurskyddsinspektörer klagat på. Det krävs nämligen ett speciellt tillstånd för att ha fler än nio katter, och de har räknat ut att det under grevens tid på Herrborum måste ha fötts omkring 10 000 kattungar.
- Det där är bara för att jävlas med mig. Jag har begärt tillstånd, men det är larvigt, bara för att göra det besvärligt. Nu finns det 32 katter här, flickorna har räknat dem. Jag har en myrstack också, men dem har jag inte lovat att räkna.
En kulturell man
Förutom djur och natur är greve Magnus Stenbock mycket intresserad av kultur, men då är det inte modern konst eller musik som avses. Den tilltalar honom inte det minsta. Han ägnar faktiskt ett hundratal sidor i sin bok åt problemet med den förslappning och brist på harmoni och vördnad som kommit in i dagens konst och musik. Klassiskt ska det vara, och som ung man i trettiotalets Stockholm hade han en dansklubb i societeten.
- Vi dansade hovdanser från 1700-talet. Då målade jag också miniatyrporträtt, men det begriper jag inte hur jag kunde göra, för så här små var de, säger han och visar upp ett avstånd på bara några centimeter mellan tummen och pekfingret.
- 20 sådana porträtt gjorde jag.
Det stannar inte vid dans och måleri. Han har även skrivit en teaterpjäs och komponerat en hel del musik i sina dagar.
- Musik, det har jag gjort mycket, och till min stora förvåning har det uppskattats av framstående musiker. Men det kom först efter att jag slutat komponera, säger han och ser lurig ut.
Aldrig ensam på Herrborum
Det är helt uppenbart att greven är, och har varit, en mycket social person, med god uppfostran i hur man ska bemöta främlingar och gäster. Trots att han numera är gammal och inte går upp från sängen var vi välkomna att träffa honom. I det, för utomstående annars högst förbjudna, sovrummet var två stolar framställda och han pratar så länge orken räcker till. En fråga som dyker upp är vad som händer med gården och alla marker när han någon gång i framtiden inte längre lever. Han har nämligen inga barn som kan ärva honom.
- Nej, jag har aldrig gift mig. Jag fann aldrig den rätta.
Men frågan om vem som ärver honom vill han inte svara på.
- Det är konfidentiellt, säger han bestämt.
Han må vara ogift och sakna barn, men greve Magnus Stenbock säger att han är långt ifrån ensam på Herrborum. Förutom de 32 katterna och Matilda och Magdalena Carlstedt har greven som sagt ofta gäster.
- Det är inte ensamt nu längre. Sedan 1981 har jag mina gäster, både personliga och så kallade paying guests. Jag har träffat mycket trevliga människor på det sättet.
Tre förebilder
Greven har tre förebilder som han berättar om, och som på ett tydligt sätt speglar hans personlighet och tillvaro. Den första är Dalai Lama, som är allmänt känd för sin godhet och välvilja till allt levande. Den andra är Albert Schweitzer, tysk läkare, teolog, musiker och missionär som bland annat belönades med Nobels fredspris 1952.
- Det är inte så många i den yngre generationen som känner till honom, men han var läkare och botade sjuka i Centralafrika. Det var enastående. Det är den mest osjälviska handling man kan tänka sig.
Alltså två mycket goda och välmenande herrar som respekterar allt som lever i vår värld. Den tredje förebilden visar grevens andra sida, nämligen den som stolt adelsättling. Det är nämligen ingen mindre än hans namne, 1600-talets greve och fältmarskalk Magnus Stenbock, som ledde svenska karoliner i strid på kontinenten, och som förärats en staty i Helsingborg. På frågan om vad greven anser om dagens politik säger han också mycket riktigt att han hoppas att regeringen satsar på sjukvården och försvaret.
- Utan ett försvar kan allt försvinna, säger han.
Greven är oerhört konservativ i många åsikter, och det sticker förmodligen i ögonen på många. Till exempel skriver han om vikten av att hålla på stånden och att inte göra de rika fattiga eller de fattiga rika. I stället menar greven att det "lyckligaste för var och en" vore att välja samma yrke och klass som sin far. Samtidigt har han varit något av en föregångare i andra frågor. Han skrev till exempel redan på fyrtiotalet om miljövård och hur farligt det var med industrins intåg i världen.
- Det är mycket att jag känner på mig att maskinerna är ogynnsamma, säger han.
En självständig man
Sammantaget är greve Magnus Stenbock alltså en person som inte är rädd för att gå sina egna vägar och säga vad han tycker och tänker. Man kan fråga sig hur det är möjligt att i dagens Sverige vara så bakåtsträvande i frågor om klass, kultur och jämställdhet. Han menar dock att det "gott kan försvara sig att vara efterbliven, i de fall då man tydligt ser att färden går mot fördärvet". Greven lever helt enkelt kvar i den tid där han känner sig hemma - i sina bästa år.
När orken tryter och han vill vara ifred så går vi ned och beundrar det gamla husets interiör. Även här är allting gammalt och slitet. Färgen i taket har spruckit och tyger är nötta till genomskinlighet. Det är som att tiden stått stilla i hundra år. Matilda Carlstedt i sitt vita förkläde kompletterar bilden, och sammanfattar det hela på ett utmärkt sätt.
- Allting är väldigt charmigt här, säger hon med betoning på "här".
Precis så är det. Överallt annars skulle möblerna, tavlorna och atmosfären bara verka fånig och tillgjord. Men här i tidsmaskinen på godset Herrborum i Sankt Annas skärgård verkar det naturligt på något vis.
På väg därifrån passar vi på att ta en sväng ned till bryggan. Den har rasat under vintern och är provisoriskt lagad. Det ligger ett vemod över hela Herrborum. Gården som en gång var oerhört vacker och inbjudande har förfallit och visar ålderskrämpor. Precis som greven själv där han ligger, i sin egen värld och sin egen tid, medan omvärlden stressar förbi.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!