För 30 år sedan var det tabu i forskarvärlden att prata om djurs känslor. Men numera vet vi att djuren inte bara hyser primära känslor som skräck, ilska och hunger utan även sekundära som empati, svartsjuka, skam och uttråkning.
Vägen till det Per Jensen i dag arbetar med började för länge sedan.
Aldrig glömmer han händelsen som 5-åring, på besök hos släktingar på landet. Han drömde om ett eget husdjur, men familjen bodde i en lägenhet i storstaden. Så fick han syn på släktingens höns och tänkte att en sådan kunde man väl ha i lägenheten och mata, pyssla och gosa med. Dagen gick och lille Per var uppfylld av livet bland djuren där griskultingarna snodde runt hans fötter.
– När vi skulle åka hem frågade jag ”kan vi inte få med oss en höna hem?” Släktingen sa javisst och min lycka var total. Jag såg för mitt inre hur den kunde bo i en låda i köket. Chocken var total när släktingen fångade in en höna och utan pardon vred nacken av den framför mina ögon.
För dem var en levande höna en ännu inte tillagad middag.
I dag har Per två dansk-svenska gårdshundar och en flock djungelhöns, urhönan, som efter några år som forskningsobjekt på LiU fått komma till paradiset i Opphem. Djur är hans jobb och fritidsintresse och han kommer aldrig att sluta missionera om hur viktigt det är att vi behandlar dem med respekt.
Ska vi alla bli veganer?
– Nej. Jag är positiv till att människan håller djur. Det ingår i vår mänskliga natur sedan urminnes tider. Om inte Opphem hade betesdjur på de marker som inte är odlingsbara skulle jag bo i en granskog.
– Jag har inga moraliska problem med att liv tar slut, allting som lever föds och dör, men det handlar om hur det tar slut och hur djuret har det under sin levnad. Dagens djurfabriker tillåter inte ens att djuren får sina mest basala, nedärvda behov tillfredsställda och det är inget annat är förfärligt.
Är det rimligt att tala om djurs behov när miljoner människor svälter?
– Det finns inget motsatsförhållande mellan omsorgen om människor och omsorgen om djur. Den som på djupet bryr sig om människor bryr sig också om djur och humanismen i ett samhälle kan mätas i hur vi tar hand om levande varelser.
Då är vi inte så humanistiska . . .
– Jo, när det gäller våra 800 000 hundar, en miljon katter och 400 000 hästar, men inte när det gäller djur i kött- och äggproduktion. De har dock liknande behov och känslor som våra husdjur.
– Människa och djur har kommit så oändligt långt ifrån varandra. I bondesamhället visste vi hur djuren mådde och brydde oss om det eftersom djur som mår bra lever längre och smakar bättre. Men hur många nu levande människor har besökt en djurfabrik och vet hur det gå till där?
Förr brydde vi oss, men inte nu?
– Det har varit behändigt att intala sig att djur inte har känslor för då gör det inte så mycket att vi plågar och slaktar 100 miljoner kycklingar per år i Sverige. Men människan har utvecklats som art just genom att förstå djuren. Det har varit nödvändigt vid jakt att exempelvis kunna tyda sin hunds skall rätt, att kunna skilja upphetsning från rädsla när hunden stött på ett annat djur, och inte springa rakt in i den sabeltandade tigerns gap.
– Män som kunde tyda hundens känslor var jaktdugliga och mer attraktiva för det motsatta könet, det har modern forskning i Nicaragua visat. Men det omvända gäller också. Kvinnor vars modersinstinkt vidgas så att de värnar och förstår även en kulting eller en kalv har alltid stått högre i kurs bland männen.
Berätta om So-Ellen!
– När jag läste etologi forskades det bara på exotiska arter, men inget på exempelvis den svenska lantgrisen. Alla hävdade att den var så domesticerad att den inte hade några nedärvda behov och känslor kvar. Jag doktorerade på grisars beteende och på SLU deltog jag i ett forskningsprojekt där vi under många år studerade grisar som levde fritt på 20 hektar. Vi började med fyra–fem, snart hade vi studerat över 100, och vi följde och filmade dem i vått och torrt.
Du drabbades fullständigt?
– Ja, jag blir än i dag rörd över vad jag såg. När suggan So-Ellen skulle grisa en junikväll 1983 följde jag på avstånd efter henne hela natten. Många var fast övertygade om att det skulle gå åt skogen, att hon skulle tappa bort sina kultingar och annat dumt.
– Hon knallade rakt ut i skogen och 38 timmar senare hade hon (och jag) tagit oss sju kilometer i jakten på den perfekta boplatsen. Därefter byggde hon bo i sex–sju timmar. Som i trans bar hon mjuka saker och gick fram och tillbaka. Gräs, mossa och ormbunkar som bildade en perfekt bädd att föda de tio kultingarna på.
– Hon vårdade och såg efter dem tills de slutade dia, vid 20 veckors ålder, och självklart tappade hon inte bort en enda. Det var så otroligt rörande, fantastiskt att få uppleva.
Sammanfatta projektet.
– Den svenska lantgrisen har ett fullt nedärvt modersbeteende, en längtan och en stark drift att precis som vildsvin bygga bo när de ska föda sina kultingar. I dag står de flesta i vår omvärld i burar där de inte ens kan vända sig. I Sverige bor de i små trånga bås med bara några halmstrån.
När blev det okej att prata om djurs känslor?
– För 20-talet år sedan och det var hundarna som så att säga visade vägen. Vi såg ju att de hyste känslor, så varför skulle inte andra djur göra det? Tidigare hade man tyckt att eftersom man inte kunde fråga djuren hur de mådde så var det meningslös att undersöka hur de mådde . . .
Är djuren svårtydda?
– Egentligen inte, djuren ljuger ju inte. Genom forskning har vi exempelvis kunnat konstatera att höns är beredda till stora uppoffringar, som att forcera ett mycket tungt hinder, för att få tillgång till en trygg sittpinne och något på marken att krafsa i. Grundläggande behov som knappt några höns får utlopp för.
Vilka känslor kan djur ha?
– Samma som människor, empati, avund, skam, glädje, ångest, förväntan . . . Dock är det inte samma saker som utlöser dem. Etologen Konrad Lorenz sa ”djur är känslomänniskor med mycket litet förnuft”. Man kan tänka på dem som 3-åringar. De har mycket känslor, men ingen impulskontroll och lite konsekvenstänk.
Gör det människan ”mer värd”?
– En av de största frågorna etologer och filosofer har stött och blött. Vi har varit fixerade vid vår förhållandevis stora hjärna, men elefantens är större. Då hänvisade vi till nervcellernas komplicerade sammanfogning, men elefanternas är ännu mer komplicerade. Och så vidare.
– Det finns inget enskilt unikt som skiljer människa från djur. Det handlar om gradskillnader för våra olika mentala egenskaper; förmågan att kommunicera, planera för framtiden och hysa ett utvecklat logistiskt konsekvenstänkande. Djuren har det också, men i mycket mindre grad.
En vanlig missuppfattning?
– Att djur inte har någon tidsuppfattning, att det inte skulle spela någon roll om hunden är ensam en kvart eller i fem timmar eftersom den blir lika glad att se dig även efter en kvart. Men när forskare kameraövervakat hundar ser de stor skillnad i deras beteende beroende på hur länge de är ensamma.
Är det likadant med katter?
– Ja, men eftersom katters jaktteknik är väntande, de kan sitta utanför ett mushål i två timmar, så tar det längre tid innan de blir uttråkade.
– Och höns har bättre tidsuppfattning än både hundar och katter. De har finkalibrerade inställningar för ljus och ljud. Alla hönsägare vet hur hönsens klagande frustrationsläte låter. Släpp uuuuuut oss! Och nåde den som öppnar luckan lite för sent på dagen.
Något som förvånar många?
– Att djur har en jagkänsla, en självmedvetenhet.
Känner en gris rädsla för döden?
– Nej. Men viljan att leva är lika stark som hos oss och när den inser att livet hotas känner den samma enorma stress och rädsla som vi. Därför är jag starkt kritisk till hur slakten i dag sker.
Hur ser ni att fabriksdjuren mår dåligt?
– De är uttråkade, blir stressade över det, vilket leder till beteendestörningar. I brist på annan sysselsättning biter grisarna svansen av varandra och hönsen hackar varandra. Ett beteende som felaktigt tolkas som aggressivitet, och som kan utvecklas till kannibalism.
Äter du kött?
– Ja, lite. Jag slutade först med kyckling. Den branschen har skapat en image att kycklingkött nästan är vegetariskt och klimatsmart. Produktionen är den mest djurskyddsvidriga vi har, i samtliga led. Slaktsvinen kommer inte långt efter.
– Numera köper jag bara lokalt naturbeteskött och fläsk från utegrisar, som jag vet levt ett bra liv och slaktats utan stress på gården. Jag borde äta mer kött, det är viktigt att stötta de positiva krafterna.
Vad är du mest stolt över?
– Min forskning på grisars naturliga beteende.
Beskriv dig med fem ord.
– Intresserad, positiv, slarvig, hemkär, långsint.
Bästa bok du läst?
– ”De små tingens gud” av Arundhati Roy.
Om du fick resa i tiden.
– Sydöstra Asien för 15 000 år sedan, precis då hunden domesticerades.
Om du fick ändra en sak med dig själv?
– Då skulle jag bli mindre långsint och aldrig älta en oförrätt.
Någon okänd talang?
– Är riksspelman på svensk säckpipa och rätt hyfsad på fiol, nyckelharpa och en del andra instrument.
Om du vore ett djur?
– En hund. Deras livsglädje och förmåga att leva i nuet är avundsvärd.
När är människor riktigt pinsamma?
– När de är uppblåsta och övertygade om sin egen förträfflighet – inte så ovanligt hos män i min ålder, så jag jobbar hårt på att inte vara sån.
En egenskap du högaktar?
– Civilkurage.
Vad gör dig riktigt arg?
– När ekonomi går före vetenskapliga fakta och man till exempel hävdar att man utan problem kan stänga in suggor i små burar när de ska föda.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Avskaffar all förbränning av fossila bränslen och hela den globala köttindustrin som den ser ut i dag.
Har du någon extravagans?
– Mona och jag har abonnemang på operan – med riktigt bra platser.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Svärmor Anna-Lisas raggmunk.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Charles Darwin.
Vilket erbjudande hade du inte tackat nej till?
– Djurskyddsminister.