Timme efter timme på de där vägarna stötte och blötte hon sin arbetssituation, men också nyfikenheten på att göra något annat, med sambon Mats. I drygt tio år hade hon varit Linköpings kommunikationsdirektör.
– Jag jobbade jämt, alla projekt skulle ända in i kaklet och jag knaprade migränmedicin som andra knaprar halstabletter. Jag blev sämre och tröttare och orkade till slut inte fokusera. Jobbet var med mig jämt, hjärnan gick på högvarv och jag tog på mig fler och fler uppdrag, vågade inte säga nej av rädsla att uppfattas som svag.
– En människa som inte mår bra är en dålig chef. Jag ville sluta innan jag hamnade där, medan jag ännu var stolt över mitt arbete och hade kraft att göra något annat.
Säger kvinnan som gärna bär knytblus och pärlhalsband men som alltid ser till att det bångstyriga rödblonda håret får vara busigt. Hon gillar kontraster.
Ett lätt eller svårt beslut?
– Svårt och läskigt. Du ska lämna en position, ett sammanhang och en hög lön. Men under de där ändlösa bilresorna i Australien kom jag fram till att livet är så mycket mer än arbetet. Dessutom var jag nyfiken på ”andra sidan”.
Vilken andra sida?
– Det finns så många intressanta verksamheter och spännande personer utanför kommunen. Jag vill stå på egna ben och representera mig själv, min kunskap, mina värderingar.
Ett bra avslut, trots allt?
– Ja. Och avslut är överhuvud taget viktiga för mig. Ett bra eller dåligt avslut anger hur man minns en hel period. När jag och mina barns pappa skilde oss valde jag att låta göra en vacker ring av vigselringarna, som symbol över alla fina år tillsammans. Jag gillar symboler och att låta saker och ting, som jag inte kan ändra, få vara. Det känns meningslöst att gå tillbaka och ångra. Däremot vill jag lära mig något av misstagen.
Hur var det att mista den höga lönen?
– Nyttigt. Jag har redan det jag behöver vad gäller materiella ting. Hög lön gör dig inte till en lyckligare människa, även om det är praktiskt och tryggt att slippa oroa sig för pengar. Jag värderar både saker och människor annorlunda numera. Ja, jag vågar till och med säga att jag blivit en bättre och ödmjukare människa av mitt beslut. Bättre på att boosta både mig själv och andra.
Du var inblandad i en lång, omskriven kontrovers.
– Ja, för 10–15 år sedan. Det var en hårt pressad situation där jag som hög tjänsteman kom i konflikt med en ledande politiker. Jag skulle kunna prata i timmar om detta, men jag är inte den ältande sorten.
Men om du ska sammanfatta det där året?
– Det var en djup konflikt med flera mycket obehagliga händelser, som drabbade både mig och andra i kommunen. Det fanns inslag som i dagens ljus nog borde ha polisanmälts.
Varför agerade du inte?
– Där och då var mitt huvudfokus att hålla ihop verksamheten. Vår personliga vendetta hörde inte hemma i offentlighetens ljus, ansåg jag.
Hur tänker du kring händelsen nu?
– Den gjorde mig till en starkare och tryggare människa, så på sätt och vis är jag tacksam. Framför allt låter jag den inte färga mina år inom Linköpings kommun. Jag älskar drivet i staden, det långsiktiga tänket, dynamiken i en politiskt styrd organisation, all superkompetens. Jag känner både stolthet och glädje över mina nära tre decennier där. Det var sjukt kul.
Strax efter bråket slutade du som kultur- och fritidschef.
– Det hade jag gjort i vilket fall som helst, men kanske ett år senare. Konflikten skyndade bara på mitt beslut.
Varför ”hållbart arbetsliv” som födkrok i dag?
– För att människor som INTE håller är ett jätteproblem på våra arbetsplatser. Med min långa erfarenhet som chef, och för att jag själv var på väg att bränna ut mig, har jag erfarenhet och kompetens från båda håll. Jag har studerat många forskningsrapporter i ämnet.
Hur ser det ofta ut?
– Medarbetare som – trots att de har sjuka barn, döende föräldrar eller annat jobbigt i sitt privatliv – på jobbet säger att det ordnar sig och fortsätter att ta på sig mängder av jobb. Istället borde de vara ärliga mot sin chef och sina kollegor, säga som det är och inse att det inte är att visa sig svag, utan stark.
– I dag har vi mer och mer flexibla arbetsplatser och arbetstider, och det är ju bra, men gränserna suddas ut. Det förutsätter att vi på arbetsplatserna för en dialog om vilka förväntningar vi har på när och var vi ska var tillgängliga. Vad betyder egentligen ”Vobbar” eller ”jag är förkyld, så jag arbetar hemma”?
Hitta balans i livet?
– Snarare balansa. Balansa är inget permanent tillstånd utan en förmåga att balansera arbetsliv och övrigt liv så det upplevs hanterbart. Knepet är att i stunden inse var mitt fokus ska ligga, vad som är en rimlig nivå och vilket stöd jag behöver. En hållbar arbetsplats klarar av att alla medarbetare och chefer har sina upp- och nedgångar.
Handlar det alltid om arbetsbelastningen?
– Nej, otydlig ansvarsfördelning och bristande dialog mellan chef och medarbetare, och mellan medarbetare, kan också leda till stress och missförstånd.
Gjorde du själv fel som hög chef?
– Jag har gjort alla fel själv och har upplevt vilka konsekvenser det fått. Det gör ont att i dag med lite perspektiv reflektera över de tillfällena, men det har varit viktigt och nyttigt för mig för att utvecklas.
Finns det en åldersrasism i arbetslivet?
– Ja. Ibland uppfattas vi 55-plussare sakna den nyfikenhet som en 25-åring har och är allmänt nöjda. Men det är ju helt fel.
Hur då?
– Vi är nyfikna på ett annat sätt, inte lika ivrigt, men lika betydelsefullt. Vi kan bedöma situationer ur ett vidare perspektiv, vilar på vår erfarenhet och reflekterar lite mer innan vi agerar. Men det är ju inte detsamma som att vara gammal, trött och nöjd! Jag är verkligen inte nöjd. Stolt över min erfarenhet och kompetens, absolut, men ständigt villig att lära mig nytt.
– Vi är mindre rädda för att någon ska sno våra idéer och behöver inte bevaka omgivningen så hårt. Vi är ofta bra på att duktiggöra våra kolleger, inser att en verksamhet bara mår bra av olika kompetenser och att ens idéer blir belysta utifrån olika perspektiv.
Vad säger du om livet efter 50?
– Det är kul och jag har tillräckligt med vuxenpoäng för att göra vad jag vill utan att bry mig om vad andra ska tycka Jag känner en frihetskänsla och tillåter mig att vara lite galen ibland
Vad är du mest stolt över av ditt livs bedrifter?
– De stora projekt som jag medverkat till att förverkliga i Linköping, som t ex konsthallen Passagen, nya biblioteket, Hangaren och Drömmarnas plats. Men också att jag vågade lämna ett kul, välbetalt och slitigt jobb för att ta eget ansvar för mitt välmående och min utveckling.
Biblioteket fick nationellt intresse efter branden.
– Ja, det gjorde ju uppdraget extra utmanande. Tillsammans med projektledare, bibliotekschef, Lejonfastigheter och många fantastiska medarbetare skulle vi lyckas både arkitektoniskt och ekonomiskt. Vi höll alla ekonomiska ramar, det blev bra och färdigt på utsatt tid.
Din största privata utmaning i livet?
– När vår älskade mamma och pappa dog tätt efter varandra samtidigt som jag låg i skilsmässa och vi fick sälja föräldrahemmet i Skåne samtidigt som jag skulle ha fokus på jobbet
Beskriv dig själv med fem ord.
– Modig, klok, tokig, spontan och nyfiken.
Bästa bok du läst?
– Da Vinci-koden.
Om du fick resa i tiden?
– Berlinmurens fall.
Om du fick ändra en sak med dig själv?
– Önskar jag hade mer tålamod.
Har du någon okänd talang?
– Skriver godnattvisor och är en jävel på att blanda cement.
Om du vore ett djur?
– Giraff. Den ser så snäll ut, vågar göra sig sårbar med sin långa hals samtidigt som den har en enorm utsikt och överblick över situationer. Giraffen viker inte undan.
När är människor riktigt pinsamma?
– När de uppenbart ljuger.
Vad gör dig riktigt, riktigt arg?
– Falska och elaka personer som gör skillnad på människor utifrån etnicitet, sexualitet och kön.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Sprider ett moln med positiva snällhetsatomer som alla andas in och utvecklar mänskligheten att vara snälla mot varandra, djur och natur.
Ett annat yrke som också hade passat dig?
– Husfru på ett större pensionat eller liknande.
Har du någon extravagans?
– Älskar bubbel.
Vad äter du vid din sista måltid?
– En rejäl klassisk gåsamiddag.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Kofi Annan, en mäktig man som utstrålade så extremt mycket ödmjukhet.
Vilket erbjudande hade du inte tackat nej till?
– FN:s generalsekreterare.