Hon och sambon Robin och åttamånaders Vilgot bor på Ådalagatan 4B. I fredags upplevde de den våldsamma smällen. Två rutor mot balkongen krossades av tryckvågen. Den märkliga tystnaden precis efter explosionen. I kaoset som följde rusade de ut, precis som de flesta andra hyresgäster i husen. Folk blödde eller grät. Överallt glassplitter och rester av husdelar. Förvirringen och chocken var total. Den ende som var ganska oberörd var bebisen Vilgot.
På söndagsförmiddagen har två dygn gått och Linnéa har hunnit ta in det som hänt.
Efter att ha sovit hos Linnéas mamma på fredagen fick de på lördagen tillträde till sin lägenhet fyra våningar upp.
Linnéa menar att hon inte vill finna sig i att tryggheten tas ifrån henne.
– I går bestämde vi oss för att försöka leva som vanligt. Vi ville reclaima vårt liv, ta tillbaka vårt hem. Vi ska fan inte sitta här och bara ta detta – det var som en protest, säger hon och berättar att hon grillade och drack vin med sina väninnor på lördagskvällen.
Även om de försökte ha det mysigt och trevligt så rörde sig samtalen förstås hela tiden om explosionen.
– Jag tror att man behöver prata om det. Jag hoppas att alla de som bor ensamma i husen har någon som de kan prata med om det som hänt. Det kommer så många tankar, menar hon.
Hon tycker rent av att det borde ordnas en gårdsfest för de boende för att återställa vardagen.
För Linnéa handlar det förstås mycket om lille Vilgot som jollrar lite i vagnen innan han tar sin förmiddagslur.
Hur skyddar man sitt barn? undrar hon.
– Alla trodde att det var tryggt att bo här. Det är ett så lugnt kvarter, med helt vanliga människor. Många äldre och många barnfamiljer. Det är ju inget utsatt område, menar hon.
Linnéa säger att hon är arg. Hon tror att många Linköpingsbor känner så i dag.
– Det var ju en otrolig tur att ingen dog. Jag kunde mycket väl ha gått ut med Vilgot i vagnen för hans morgonsömn. Nu låg han med flaskan i sin säng i stället.
Fredagsnatten blev det inte mycket sovet. Lördagsnatten var familjen alltså tillbaka i sin lägenhet och försökte leva normalt igen.
– Vi kunde sova, fast kvarteret var en byggarbetsplats hela natten när de sanerar husen och tar bort saker som riskerar att falla ner på gården.
Det kommer att ta veckor att reparera fönster och kolla husens bärande konstruktion, tror hon.