Vi reser som aldrig förr. Tågluffar, backpackar och vandrar. Men att cykla i Afrika i tre månader med sin familj, utan mobil och förbokade hotell, känns nog främmande för många av oss. För familjen Faulders blev cykelresan i Afrika en skön kontrast till livet i Linköpings innerstad.
– Det är alltid ett frågetecken när man ska resa, och på cykel är man väldigt utsatt. Men vi är överväldigade av bemötandet i Afrika. Det har varit en känslomässigt stimulerande resa, säger Brian Faulders.
Han flyttade från USA till Sverige på 80-talet, och träffade sin svenska fru Maria. Sedan barnen Julius, Saga, Celeste var små har de cyklat jorden runt i olika omgångar. Ibland hela familjen – ibland, som nu, delar av den. Brian, 59 år, Julius, 32 år, och Celeste, 25 år, kom hem i oktober från sitt cykeläventyr i Afrika. De har umgåtts konstant i tre månader, samarbetat och bott ihop.
– Men vi såg också till att vi fick tid för oss själva och lite "personal space". Jag tror nyckeln är humor, att vi kan skratta åt det mesta. Fast sedan vi kom hem har vi haft en liten paus från varandra, säger Celeste.
Rutten planerades av pappa Brian, som erkänner att han är lite gammalmodig. Kartor och lokalsinne ska det vara, ingen gps. Att komma vilse är bara ytterligare en anledning till att prata med människor.
– Det är en färdighet som du besitter, pappa, och som skulle gå till spillo om vi använde tekniken. Du vet alltid vem du ska fråga och på vilket sätt, säger Celeste till Brian som fyller i:
– Det skulle kännas som ett hån mot min hjärna om jag gick till en apparat istället för till min kunskap, säger han.
Men i Kongo lyckades inte ens världsvana Brian prata sig till ett visum.
– Mycket vill ha mer, suckar Celeste och himlar med ögonen åt sin far.
Familjen försökte komma in i landet flera gånger och skaffa visum på plats, men dörren var stängd.
– Så vi har inte varit i Kongo, men på alla gränsstationer, skrattar Brian.
Varje dag steg familjen upp kring 04.30 och före 06 var de alltid på rull. De cyklade mellan sju och tio mil per dag.
– Vi är inte direkt någon träningsfamilj. Alla människor kan cykla. Det är mer jobbigt mentalt än fysiskt, men man klarar mer än vad man tror, säger Brian.
Träningsvärk, ont i rumpan och punkteringar var en baggis – törsten var familjens värsta fiende. Vattnet gick snabbt åt på dagarna, och det var ofta långt till närmsta vattenkälla.
– Den törsten, jag har aldrig känt något så starkt. Första klunken vatten – åh det var så gott! Man behövde inget mer för att känna sig lycklig, säger Celeste.
Ett cykelpass i Afrika skiljer sig från ett på en öde landsväg i Sverige.
– Alla ville hälsa, så vi vevade och vinkade till alla vi såg. Man kan inte bara nonchalera människor, säger Celeste.
Att människor samlades kring dem och ropade "mzungo" (vit man på swahili) var först ovant och ibland överrumplande.
– För många var det första gången de såg vita människor på nära håll. Små barn sprang fram till oss och byborna var frågvisa och nyfikna. Alla som vi mötte var så väldigt vänliga och artiga, säger Brian.
Att hitta en ledig rastplats i skuggan var en daglig utmaning. När familjen väl hittade en plats var det inte ovanligt att de snart var omringande av 50 invånare. Utmattade, törstiga och hungriga fick familjemedlemmarna turas om att vara trevlig mot folkmassan, medan de andra två fick slappna av.
– Vi var trevliga i skift, ler Brian.
Brian har redan börjat planera för familjens nästa cykeläventyr som ska ske i området kring Nepal och Bangladesh. Alla är överens om att cykel är det optimala transportsättet. I femton kilometer i timmen hinner man se, lukta och känna detaljerna.
– Det hände ständigt saker längs vägarna. I Afrika sker livet ute på gatorna, till skillnad från här. Det var färger, ljud, djur och väldigt mycket människor. Man blev aldrig uttråkad, säger Celeste.
Både Celeste och Julius tror att familjens långa resor har påverkat dem mer än de anar.
– Man har liksom blicken utåt mot världen och är sugen på mer. Minnena från resorna ger mig perspektiv och en inre styrka, säger Celeste.
– Trots all kaos och främmande situationer så var det oerhört stimulerande och man saknar det när man kommer hem, säger Julius.