”Man blir chockad och undrar om man ska bo kvar. Det har hänt så mycket nu och det är jätteobehagligt", säger Linda Milvanovic som står utanför avspärrningarna med sin granne Carina Wallman.
Linda Milovanovic som bor alldeles intill det explosionsdrabbade huset öppnade precis fönstret till sin lägenhet när det smällde. Klockan var 06.00.
– Först var det skjutningen för några år sedan. Nu det här. Jag fattade ingenting när det smällde. Det var en kraftig smäll. Vi var vakna för att min man skulle upp till vårdcentralen, säger Linda som står utanför avspärrningarna med sin granne Carina Wallman.
– Jag är i chock. Jag skakar fortfarande, fyller Carina i.
Hur påverkar det här er som boende i området?
– Man blir chockad och undrar om man ska bo kvar. Det har hänt så mycket nu och det är jätteobehagligt. Det här är inte okej någonstans, säger Carina.
– Om man är förbannad på någon, varför ska man skjuta och spränga. Varför kan man bara inte slå varandra på käften, fortsätter Linda.
Kort därefter lämnar grannarna platsen för att äta frukost.
Ekholmsbon Anna Björk står vid avspärrningarna och pratar i telefon. När hon är klar kliver vi fram till henne. Hon är märkbart tagen av det som hänt. Hon bor alldeles intill – och minns som många andra den skjutning som inträffade i området i januari 2022.
– Det är svårt att ta in. Jag funderar på om jag verkligen vill bo här. Det är min första känsla. Jag vaknade av smällen. Först tänkte jag att det var något som tappades vid renoveringen av skolan, säger hon.
– Jag känner mig otrygg. Det känns olustigt. Det här skapar en känsla av att man inte kan lita på sina grannar. Och det är fruktansvärt synd. Det är så viktigt att man trivs och har en bra kontakt med grannarna, fortsätter hon medan hon blickar ut över förödelsen som sprängningen har skapat.
Anna Björk
Vad har du gjort sen explosionen?
– Jag har varit här. Tittat och försökt ta in vad som hänt. Jag har pratat med min sambo och syster och så har jag svarat på massor av sms från vänner som frågar om jag är ok. De undrar om det var vårt hus.
Hennes sambo tog bilen från parkeringen och åkte till jobbet innan explosionen.
– Jag skulle ha jobbat hemifrån idag. Men det blir nog svårt, säger Anna.
Vad känner du blir viktigt nu?
– Att polisen har en fortsatt närvaro. Vi vet att de haft bevakning på någon med drönare här i området. Sen är det nog viktigt att vi grannar pratar med varandra om det som har hänt.
– Det är så jättesvårt att ta in det här.
Pierre Andersson står på parkeringen vid polisavspärrningen och tittar på räddningstjänsten när de arbetar. Han bor en bit bort från platsen, men väcktes ändå av explosionen.
– Det lät som två smällar tätt intill varandra, säger han.
– Det vibrerade i hela kåken.
Boende samlades vid avspärrningarna.
Han har svårt att säga exakt när han väcktes, men uppskattar att det var vid fyratiden.
– Lite obehagligt är det ju. Men det är nästan vardagsmat egentligen, säger han.
Solveig Sanderö bor 600-700 meter från explosionsplatsen. Det gör också hennes granne David Wiman. De märkte av smällen tydligt.
– Det skakade något fruktansvärt i fönstren. Det är inte klokt, säger Solveig.
– Jag trodde att det var någon som dundrade in i vår radhuslänga, så mycket vibrerade det i fönstren. Sen gick det fort att få reda på vad det var. Vi är ju med i en sån där Facebook-grupp, säger David.
De blickar ut på förödelsen efter explosionen.
– Jag tänker på barnfamiljerna. Jag hoppas verkligen ingen är skadad, säger Solveig.
– Jag med. Sen drar det här med sig så mycket jobb. Fastigheten ska återställas och det görs inte på en handvändning”, säger David sedan.
”Det skakade något fruktansvärt i fönstren. Det är inte klokt”, berättar Solveig Sanderö som märkte av smällen tydligt trots att hon ändå bor 600-700 meter från platsen.
De är inte förvånade över att det har skett.
– Det har varit turbulent här en tid, säger David.
Har ni funderat på att flytta?
– Jag har bott här sen -72, så jag lär inte flytta. Det är inget jag tänkt på, säger Solveig.
Zanna Karlsson passerar avspärrningarna på väg till Ica för att handla frukost. Hon har ingen aning om det som har hänt tidigare på morgonen. Men när hon ser avspärrningarna och förödelsen efter explosionen förstår hon varför det skakade i lägenheten i morse.
– Vi har hundgrindar som vibrerade av explosionen och så var det en tavla som åkte ned. Jag trodde det var grannarna som bråkade så jag tänkte inte mer på det.
Hemma hos Zanna Karlsson åkte en tavla ned, och hundgrindarna vibrerade. "Jag darrar. Man blir verkligen orolig. Jag bor ju så nära så det hade lika gärna kunnat vara mitt hus”, säger hon.
– Sen ringde bara min sambo och frågade hur jag mådde i morse. Nu förstår jag varför min sambo ringde, fortsätter Zanna.
Vad tänker du när du ser det som hänt?
– Jag är mest i chock just nu. Jag darrar. Man blir verkligen orolig. Jag bor ju så nära så det hade lika gärna kunnat vara mitt hus.
Kerstin Grönquist, som bor precis intill, frågar om hon får hämta sin bil som hamnat innanför avspärrningarna. Svaret från polisen är nej, och att det kan dröja länge innan avspärrningarna hävs.
– Min man skulle ha skjutsat mig till stationen. Jag ska till ett födelsedagsfirande i Rimforsa. Nu får jag ta bussen istället, säger Kerstin och fortsätter:
– Polisen visste inte när vi skulle få tillgång till bilen igen. Det kunde tydligen ta lång tid.
Kerstin Grönquist
Vad säger du om det som hänt?
– Fruktansvärt. De sköt ju här förra året. Den här sprängningen är förskräcklig.
Utanför avspärrningen står också Ivan Schlein. Han konstaterar att det är en mycket dyster händelse.
Själv bor han en bit härifrån och säger att igår hade hans bostadsrättsförening möte med polisen och man pratade om grannsamverkan.
– Så händer det här på morgonen, säger han.
Ivan Schlein
Är du rädd?
– Nja, men jag vet att de som bor här på Järdalagatan är rädda.
I Sankt Hans kyrka precis intill platsen för explosionen träffar vi Jeanette Krusell.
– Jag trodde jag drömde och funderade på om det var ett lastbilsdäck som exploderat, säger Jeanette som bor en bit bort och frivilligt har begett sig till kyrkan för att hjälpa till om det skulle behövas.
En annan kvinna, som bor drygt hundra meter bort från detonationsplatsen, berättar att även hon vaknade av smällen.
– Jag trodde att det var hos mig det sprängdes, så högt lät det. Jag slet på mig morgonrocken och bara sprang ut. Där mötte jag en tjej som stod och grät.
– Nu har det kommit hit, tänkte jag.