– När jag låg vaken under stjärnorna och visste att vi kanske inte skulle överleva nästa dag så blev det så uppenbart vad som är viktigt i livet, berättade Martin Lönnebo inför en knäpptyst och intensivt lyssnade publik i domkyrkan i lördags.
– Jag funderade inte på vilka aktier jag borde investera i, och det var inte vår fina sommarstuga jag tänkte på. För ett ögonblick såg jag människorna i stiftet där hemma, men så tänkte jag att äsch, de kan skaffa en ny biskop.
– Jag såg ansikten framför mig, ansikten jag ville återse. Det var Jonas jag såg, min son som har en utvecklingsstörning. Han skulle inte förstå varför pappa var borta. Och så min hustru, hon som har slitit så mycket, henne ville jag återse och bli gammal tillsammans med.
Skulle ta ett dygn
Det var på Allhelgonahelgen för 25 år sedan som Martin Lönnebo skulle vandra från Antoniusklostret till Paulusklostret i den egyptiska öknen.
– Jag hade just fyllt 60 och det var stiftets present till mig. Valet att vandra i en öken var självklart, för vi lever ju alla i en öken andligt sett, berättade Martin Lönnebo.
Med sig hade han dåvarande domprosten Anders Eckerdal, pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström och Samuel Rubenson, präst och professor i kyrkohistoria. Flera av dem var erfarna vandrare, vana vid att ta sig fram med karta om kompass. De hade bröd och vatten med sig och räknade med att vandringen skulle ta ett dygn.
Fruktansvärd hetta
Redan första dagen fick de problem. Kartan var dålig, det var 35 grader varmt och terrängen var mycket svårare än de hade trott. Gång på gång kom de fram till raviner, wadis, som tvingade dem att vända och söka nya vägar. När dagen var slut visste de inte längre var de var.
De övernattade i det fria och fortsatte vandra dagen därpå. Hettan var fruktansvärd och de blev allt tröttare
– Då knackade Martin mig på axeln och frågade: Hur tror du att det går i Allsvenskan i år? Jag förstod att det var hans sätt att få mig att tänka på något annat. På kvällen gav han mig sitt sista vatten. Det var den finaste gåva jag har fått i mitt liv, berättade Hans-Erik Lindström.
Den natten skrev de meddelande till sina familjer och lade i ryggsäckarna.
Helt utan vatten
Den tredje dagen var de helt utan vatten och visste att om de inte hittade tillbaka under dagen så skulle de dö i öknen. Men så hittade de plötsligt sina egna spår och hoppet tändes igen. Långsamt följde de spåren tillbaka mot klostret. Men på eftermiddagen orkade de inte längre utan lade sig under ett klipputsprång för att vila. Samuel Rubenson gick vidare en bit för att rekognoscera.
– Men efter stund orkade jag heller inte längre utan lade mig ner. Jag kände en fridfullhet inför att detta var mitt livs slut. Nu skulle jag inte behöva kämpa längre, berättade han.
– Men efter en stund vaknade jag av att mina kamrater kom vandrande, och jag såg att de gick åt fel håll. Då reste jag mig för att gå och visa dem en bättre väg. Det var en värdefull insikt: Det är för varandra vi lever.
Räddade till sist
På kvällen hittade de en brant stig nedför en sluttning och när de kom ner lyckades två av dem gå genom dalen fram till klostret.
– Jag orkade inte hela vägen utan lade mig under ett fikonträd. På natten vaknade jag av att munkarna kom körande i en ökenlastbil, berättade Anders Eckerdal.
– De gav mig vatten men hindrade mig hårdhänt från att dricka för mycket på en gång. Då skulle min girighet efter vatten kunnat bli min död.
Djup tacksamhet
I domkyrkan finns en ikon föreställande den helige Sankt Antonius som de fyra ökenvandrarna skänkt som tack för sin räddning.
– Att leva med tacksamhet är en hjälp varje dag, avslutade Samuel Rubenson.