”Vill få barnen att förstå att de inte har någon skuld”

När vi ringer på, öppnas dörren av ett barn med en svart långhårsperuk på huvudet. Klädd för nobelfest, är förklaringen. Innan vi hinner smälta informationen kommer dvärgschnauzern Selma, sju månader, farande i full fart. Hon vill också hälsa och kan definitivt sniffa sig till doften av torkat hund-godis i min jackficka.

På en dörr som står på glänt hänger en handtextad skylt med orden ”Hemliga klubben”, och vi kan höra skratt och prat inifrån rummet.

Vi är hos Eleonoragruppen i Linköping.

Det är hit människor kan vända sig för att få råd och behandling ”när dryck och droger hotar familj eller arbete”, som det står på gruppens hemsida.

Hit kommer barn, ungdomar och vuxna för att prata om det mest förbjudna. Om missbruk, det egna eller en förälders.

Eleonoragruppen huserar i en fantastisk paradvåning på Järnvägs-gatan i Linköping. Här är rummen vackra och atmosfären lugn.

Det finns gott om utrymme och det är högt i tak, både bildligt och bokstavligt. För många av de barn och ungdomar som kommer hit är de här rummen den enda plats i världen där de kan ge uttryck för den skam och den skuld som följer i spåren av att vara barn i en familj med missbruk.

Här är de aldrig ensamma om sina problem och här finns alltid någon som lyssnar. De vuxna som kommer hit gör det för att de har tappat greppet om sitt drickande eller sitt droganvändande.

Men det handlar inte om konkret droganvändning i en akut situation.

– Här jobbar vi med samtal. Alkoholism är en familjesjukdom och vi försöker lotsa föräldrar rätt och hjälpa dem att hitta nykterheten och att få tillbaka relationen till sina barn, säger Christine Demetriades.

Hon är socionom och beskriver sitt jobb som ”fantastiskt”. Att tänka sig ett annat jobb är svårt för henne. I tio år har hon arbetat på Eleonoragruppen vars verksamhet i Linköping nu är störst i Sverige när det gäller barngrupper och föräldrastöd.

Hit har många barn kommit för att i grupp, eller enskilt, prata om sina upplevelser och kanske för första gången vara bland andra som har det likadant.

Det handlar om att peppa barnen, få dem att förstå att de inte har någon skuld i det som händer och att de har rätt att drömma som alla andra, förklarar Christine.

Hon beskriver de tre oskrivna reglerna som man vet styr livet i familjer med missbruksproblem. Lite inte på någon, känn inte efter och berätta aldrig om det verkliga problemet.

– Många barn bär ett tungt ansvar eftersom de tar på sig rollen som den som ska hjälpa föräldern att sluta med sitt missbruk. Vi vill få dem att förstå att de inte kan få sin mamma eller pappa att sluta, att det inte är deras ansvar.

Tillvaron för många av de drabbade barnen är oförutsägbar och det gör att många far illa. Man ser att pappa ligger full, men mamma säger att ”nu är pappa sjuk igen”.

– Sådana här dubbla budskap påverkar barn jättemycket, säger Christine.

Skulden har sitt pris. Upplevelsen av att inte vara något värd – ”inte ens för min skull kunde mamma sluta dricka” – följer många barn långt upp i åren, ibland genom hela livet.

I ett av rummen hänger teckningar och uttrycksfulla texter. På en tavla i svart och rött står texten ”Mamma sa att allt skulle bli bra”. Ett barn har med svart tuschpenna skrivit ”Den som gråter, gråter inte för att den är svag utan för att den har varit stark för länge.”

Texterna går rakt in i hjärtat och jag frågar Christine hur man som personal får den styrka som behövs för att kunna stötta barn som lever i utsatta miljöer.

– Vi har handledning och samtal med psykoterapeut, säger hon och förklarar att utan det stödet skulle ingen i längden kunna arbeta på ett proffsigt sätt.

På en bänk i rummet står ”hemliga burken”. I den kan barnen lägga lappar där de skrivit ner sina önskningar, frågor och förhoppningar. som ett sätt att lätta på det inre trycket och hålla hoppet vid liv.

Julen brukar beskrivas som en jobbig tid för barn som lever i familjer med missbruksproblem. Alkohol ingår i bilden i denna den största av svenska högtider. Det handlar om allt från glögg och snaps till champagnen på nyårsafton. Bråk och fylla följer ibland i spåren.

Men Christine tror inte att julen egentligen är så mycket jobbigare än andra veckoslut, helger eller lov, för de här barnen. Inte om man bara ser till drickandet

Men det som är svårt är ofta det som inte syns, tror hon. Allt det där outsagda som säger att julen är den tid när vi ska vara tillsammans. Allt det där som de flesta tar för givet, som jultraditioner och julfestligheter med familj, släkt och vänner.

Allt det där som gör att den som inte har, blir en som inte hör till.

– Tyvärr är barnen och ungdomarna som kommer hit vana att känna en oro inför alla lov. Inte minst sommarlovet, konstaterar hon.

Man kan tycka att det är nattsvart, men det vill inte Christine hålla med om.

– Vi vill verkligen också förmedla att det finns hopp. Det finns det alltid.

Med rätt hjälp kan vuxna hitta tillbaka till sina barn och de kan bli föräldrar igen.

Många kanske tänker att så länge man åtminstone klarar sitt jobb så kan inte drickandet vara ett missbruk. Men det kan vara en grov underskattning av beroendet, förstår jag på Christine.

– För många är jobbet det sista man verkligen släpper och när det syns kan missbruket ha kommit långt.

Den klassiska bilden av en suput är en man.

Men enligt Christine drabbar missbruket i lika hög grad kvinnor. Beroendeproblem tar inte heller hänsyn till social status.

– Till Eleonoragruppen kommer alla slags människor och man ska verkligen inte tro att det bara kommer från socialt utsatta områden. För så är det inte.