Viljestyrkan blev Sibbes räddning

Efter 35 år på kontor i Boxholm bytte hon jobb. Tempot var ett helt annat på nya jobbet. Nu gick hon inte längre, utan sprang. Blodtrycket gick i topp, stressen tog knäcken på "kärringa Fransson".

Foto: Åke Karlsson

LINKÖPING2016-01-04 09:30

Det är vad hennes jobbarkompisar på Erikshjälpen vänligt kallar henne.

– Här funkar det, här trivs jag, här kan jag säga vad jag vill och vara den jag vill, säger hon (jag har inte riktigt kommit in i jargongen än, så jag kallar henne Sibbe Fransson. Det är också ok. Däremot är hon inte helt bekväm med dopnamnet Siv-Britt, så det säger vi inte).

Hon bjuder på kaffe och sitter ner en stund för att berätta om livet i dag – fast först när hon har bytt ut bordsdekorationen, en bytta som inte alls passar ihop med duken. Fel färg, det syntes tydligt.

Sibbe Fransson är en sant arbetsam människa. Hon är ju pensionär numera, men kommer ofta, ofta till Erikshjälpen för att se om hon kan göra nytta på något sätt. Att pynta och pyssla är hennes grej. Det var hon som kom på att Erikshjälpen borde sälja fantastiska räkmackor.

Hon kan kränga ett skåp eller brygga kaffe eller städa toaletterna eller fylla i blanketterna på kontoret. När hon är hemma och känner sig sysslolös så finns det alltid något att ta itu med. Skära äppelringar att torka över vedspisen. Eller ta in enris och göra kransar.

Sådan är hon, Sibbe Fransson. Men det fanns en period när hon hade sprungit färdigt på den där speditionsfirman och blivit sönderstressad av kollegornas stress. Först blev hon halvt sjukskriven, sedan helt.

– Jag mådde jättedåligt, säger hon. Så fort det blev mycket folk omkring mig blev jag yr. När jag gick och handlade fick jag ibland lämna kön och gå ut. Än idag har jag problem med mycket folk. Ulrika marken är en favoritplats som jag inte längre kan besöka, till exempel.

I tre och ett halvt år varade sjukskrivningen. Hon mötte många bra människor under tiden: läkaren Per Skog på vårdcentralen som inpräntade vikten av att lära sig säga nej och inte ja till att fixa allting. Försäkringskassan som stöttade. Familjen som alltid fanns där. Och Peter Kivimäki, handläggare på arbetsförmedlingen.

– Mina kontakter med arbetsförmedlingen hade inte varit så positiva, men så dök han upp och det ändrade allting. Är man sjuk så orkar man inte med så mycket tjafs. Att möta rätt person är viktigt.

Vid det laget var Sibbe Fransson en Fas 3-are. Hon hamnade på "till nytta" en kort tid.

– Där skulle jag inte göra någonting. Jo, kanske gjuta en gipsfigur om jag fick lust. Dricka kaffe och pynta lite. Men så hade jag en arbetskamrat som kom till Erikshjälpen, och hon sa att du måste komma hit. Och jag kände ju chefen Joakim Ragnar från Boxholmstiden.

På Erikshjälpen var hon i totalt två år, fram till pensionen förra året. Hon har gjort precis allt, utom att stå i kassan.

– Där är det för mycket folk, säger hon. Annars gör jag allt. De tror på att jag kan det, och då kan jag det.

Varje onsdag kommer hon och bakar bullar. Ibland står hon i kafét och ibland säljer hon möbler. Häromdagen stod hon och fixade julmat till 90 personer, en hel dags arbete.

– Man blir större och större ju mer man får att göra och klarar av. Jag kan säga att i dag är jag starkare än jag var innan jag blev sjukskriven.

Vilka är de viktigaste "friskfaktorerna"? Vad har fått dig att må bra igen?

– Förtroendet. Stödet från läkaren, familjen, handläggaren och Jocke. Arbetskamraterna. Och min egen vilja, kanske, det krävs att man själv VILL komma igen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om