– När jag läste teologi i Helsingfors i början av 80-talet, var det inte möjligt än att bli präst som kvinna. Det var på gång, och jag förstod att det skulle bli en förändring så småningom, men visste inte hur länge det skulle dröja; tio år eller mer?
Anna Toivonen träffade en svensk man vilket påverkade hennes val av väg.
– Jag tog beslutet att flytta till Sverige över en frukostrast. I efterhand tänker jag att det var ett stort beslut med stora konsekvenser för min del. Att lämna mitt språk, mitt land och min släkt. Jag på något sätt vidgade mitt hemlands gränser och blev en nordbo.
Hade du en stark kallelse?
– Jag ville arbeta med det här. Som präst. Få frågornas djup och närheten till människor. Den bredd som finns i kyrkan, där vi också har ett eget språk, det liturgiska. Skönheten och texterna, man arbetar hela tiden med liv och texter, översätter evangeliet i nya situationer och gör ständiga tolkningar.
Berätta om en text du tycker om.
– Jag kommer hela tiden tillbaka till bilden om vetekornets lag. Om det inte faller i jorden och dör så blir det inget liv. Vi möter förändringar i livet och blir rädda, men slutet är inte slutet och ingenting är som det alltid har varit. Livet går genom döden gång på gång. Vårt arbete handlar om att tolka om livet och gestalta hopp.
I morgon, söndag, blir det tvåspråkig mässa i domkyrkan. Hela dagen är en sverigefinsk stiftsdag med mycket sång och musik och en ny psalm- och sångbok, Helmiä (Pärlor) presenteras. Den är ett tillägg till den ordinarie psalmboken. Anna Toivonen har varit med och översatt nyare psalmer av Ylva Eggehorn och Py Bäckman till finska.
– Jag tycker om psalmer som Eggehorns "Som bonden tar ett fång av markens gröda". Att hitta det poetiska i det vardagliga. Jag försöker få med mer av det finskt mustiga som har fler bottnar även in i mitt svenska språk. Finska ord är i regel längre, och det gör översättningsarbetet spännande. Och så tycker jag om de långa vokalerna, som i "rannan aallot"/strandens vågor". De dubbla vokalerna gör orden starkare.
Inom Linköpings stift har elva procent av medlemmarna finskt ursprung, om man räknar första, andra och även tredje generationens invandrare. Anna Toivonen berättar att det finns en oro bland många av de äldre.
– Den största gruppen kom hit på 60-talet och började jobba direkt tillsammans. Då hann man inte med språkundervisning och nu är det många som tappar det lilla som man lärt sig. Jag ser en oro hos dem, att kanske inte barnen ska förstå dem? Och det finns en språkhemlängtan även hos dem som kan språket obehindrat, den kan jag själv känna ibland.
I Motala ser Anna Toivonen stor lyhördhet hos kommunen när det gäller de äldre. Motala ingår i finskt förvaltningsområde (tillsammans med ett 70 tal andra kommuner), vilket innebär att kommunen tar särskilt ansvar för att lyssna på behoven.
I påskas när jag gick i mässan här i domkyrkan så lästes en text på arabiska också. Var det du som hittade på det?
– Ofta är det jag som föreslår det – men det är flera som ser behovet. Det är ett steg närmare att se varandra. Ibland har vi texter på finska eller engelska. Det finns lite stolthet och glädje i detta att det blir nya sånger och vi har också någonting att ge. Och när det gäller Sverige och Finland så har vi ju också en lång gemensam historia under många hundra år.