Personalen i spasticitetsteamet får helt enkelt tänja, böja och vrida händer, armar och ben på patienterna för att hjälpa dem, visar Marie Lindgren på Therese Dossel Holm. Men sedan måste personal på ändreboendena fortsätta rehabiliteringen.
Av alla beslut som fattas om rehab-insatser i Linköping, blir 46 procent aldrig utförda.
”Följsamheten är oacceptabelt låg. En ordinerad rehabiliteringsinsats ska likställas med ordination av läkemedel” skriver kommunens medicinskt ansvariga för rehabilitering i sin senaste årsrapport. En mätning 2022 visade att 46 procent av beslutade insatser om rehab på boenden inte genomförts. Problemet finns både hos kommunal och privata utförare.
Marie Lindgren, överläkare på rehabiliteringsmedicinska kliniken på Universitetssjukhuset, ser följderna.
– Det har hänt att jag och sköterskan har sträckt ut en spastiskt böjd arm på en patient som vi fått hit från ett äldreboende. Och vi tittar rakt ner i ett öppet sår, vi ser senorna i armvecket. Det här är allvarliga grejer, säger Marie Lindgren.
– De äldre kan få infektioner och blodförgiftning i sådana sår. Det är så basalt grundläggande omvårdnad som inte fungerar inom äldrevården.
Marie Lindgren och undersköterska Therese Dossel Holm ingår i spasticitetsteamet vid Universitetssjukhuset. De tar emot patienter som drabbats av stroke eller annan hjärnskada. Det vanligaste är att patientens ena kroppshalva blivit förlamad, med muskler i ofrivillig kramp – spasticitet – så att fingrar, hand, arm blivit böjda. Det kan leda till sår av naglar i handen, svampinfektioner där hud ligger mot hud, i värsta fall infektioner. Andra har fått svårt att använda ett eller båda benen.
Patienterna är ofta vårdtagare på äldreboenden eller bor hemma med hemsjukvård.
Efter klinisk bedömning med fysioterapeut och arbetsterapeut identifieras de spastiska musklerna med hjälp av ultraljud. Muskelavslappnande medel injiceras.
Behandlingen har god effekt, beskriver överläkare Marie Lindgren – men om patienter verkligen ska bli hjälpta så krävs det att de får hjälp flera gånger varje dag med rörelseuttag, att sträcka ut och töja de muskler som injicerats. I många fall får patienterna inte den hjälpen på särskilda boenden.
– Och då är det ingen mening med den behandling som vi ger här. Ibland får vi avskriva patienter när vi märker att det inte funkar med rörelseuttag och träning. Dropparna vi sprutar in kostar flera tusen kronor per dos. Vi kan inte stå här och spruta in läkemedel och sen sitter patienten på sitt boende och får ingen träning, säger Marie Lindgren.
Att ni får hit patienter som har öppna sår. Hur är det möjligt? En sådan skada får man ju inte på några dagar?
– Vi vet inte om det är okunskap eller personalbrist eller vad handlar det om, ute på vårdboendena. Det är jätteviktigt att man får hjälp med rörelseuttag. Annars kan det bli vårdskador, säger Therese Dosser Holm.
– Det är inte alltid så lätt att ta ut rörelsen i en förlamad, spastisk kroppsdel. Därför vore det bra om det fanns rehabutbildade undersköterskor, rehabassistenter, på boenden och i hemtjänsten.
Kanske är det okunskap, kanske är det personalbrist, där ute på äldreboendena som gör att de äldre inte får hjälp med rehabiliteringen, säger Therese Dossel Holm. Men den måste göras, annars riskerar patienten att få vårdskador.
Bildstöd måste användas när de äldre patienterna inte kan prata själva och inte får med sig någon personal som känner till dem och deras problem.
Spasticitetsteamet är beroende av att patienter kan beskriva vad som inte fungerar i vardagen. Många är på grund av sin skada eller ålder glömska, en del har tappat förmåga att uttrycka sig. Då krävs att en vårdpersonal som känner patienten, eller en anhörig, är med vid besöket. Det har inte fungerat de senaste åren.
– Vi har sett hur äldrevården successivt blivit mer och mer stressad och pressad. Patienterna har kommit antingen med ”dagens vikarie” som aldrig träffat personen förut, eller med transportör som inte ens jobbar i omvårdnaden. Då blir det hopplöst för vår del, säger Marie Lindgren.
Teamet ställer numera ett uttalat krav: Patienter ska följas av vårdanställd eller annan person med kännedom om dem. Det har förbättrat situationen.
– Men vi får ofta höra från personal att de känner sig stressade, att de inte har tid, säger Marie Lindgren.
Hon är tydlig med att hon inte riktar kritik mot omvårdnadspersonal:
– Det jag kritiserar är deras arbetssituation. Vem ska vilja jobba i äldrevården när arbetsförhållandena ser ut som idag?
Lise-Lott Löfgren, övergripande ansvarig för äldreomsorg inom kommunala Leanlink, säger att Leanlink har förstärkt sin rehabverksamhet för att fler ordinerade insatser ska bli utförda.
– Vi vårdar ju de mest multisjuka äldre. Vi har utökat på rehab för att alla insatser ska bli genomförda.
Rehabpersonal har nu ansvar för färre enheter per person, enligt Lise-Lott Löfgren. Leanlink har också skapat ett förflyttningsteam, som ska utbilda personal i rätt teknik för att flytta patienter som har svårt att röra sig.
Sofia Sjöholm, områdeschef för hemtjänst och hemsjukvård, säger att det inom hennes område kan vara lättare att planera och genomföra ordinerade rehabinsatser för vårdtagarna vid besöken. En ny organisation har också nyligen införts där olika professioner inom vård och omvårdnad jobbar tillsammans.
– Det kommer att göra att personal pratar mer och förstår mer om de här frågorna, säger hon.
Att en rehabinsats inte är avbockad för en vårdtagare kan betyda att insatsen inte blivit gjord - men det behöver inte vara så, framhåller Sofia Sjöholm.
– Att signera att man gett läkemedel sker med automatik. Att signera rehabinsatser sitter inte riktigt lika automatiskt hos personalen än.