Klockan är tio på kvällen i härbärget för EU-migranter i Ryttargårdskyrkan. 14 rumänska män och kvinnor har just kommit för att sova ytterligare en natt. De känner varandra allihop, de är från samma by i södra Rumänien och har rest till Sverige tillsammans.
De är lågmälda och vänliga, och hälsar artigt när de tagit av sig skor och tjocka ytterkläder. Några går för att ta en dusch, andra tar en macka och en mugg te. Men de flesta bäddar sin madrass för att gå och lägga sig så snart som möjligt.
Vi är här tillsammans med Rickard Klerfors från Hjärta till Hjärta som bott elva år i Rumänien och talar språket flytande. Han har arbetat med hjälpprojekt i Rumäniens fattiga byar och känner förhållandena väl. När han börjar prata med dem blir han snart omringad.
– Vill tidningen intervjua oss? Javisst, vi berättar gärna, säger flera av dem.
Snart är det många som pratar.
– Vi sov på järnvägstationen i två veckor, i den uppvärmda kuren när den var öppen, annars nere i gångarna, berättar någon.
– Det var fruktansvärt kallt. Men det värsta var att berusade människor kom och ville bråka med oss. Men vi vill inte ha bråk, vi hade bara ingen annanstans att sova, forstätter en ung kvinna.
– Vi är så glada över att få sova inomhus i värmen här, det är fantastiskt. Skriv att vi är jättetacksamma!
För att det inte ska bli alltför förvirrande ber vi att få gå undan och prata med två av dem. Vi sätter oss i ett av kyrkans konferensrum tillsammans med Petre Serbah och Consoela Bloj.
– Vi lever tillsammans och har fem barn. Men vi har aldrig haft råd att gifta oss, därför har vi olika efternamn, förklarar Petre.
De berättar öppet om sitt liv och sina livsvillkor. Det är en berättelse som på många sätt är typisk för de hundratusentals fattiga människor i Östeuropa, som just nu är på resa inom EU för att de inte längre kan föda sina familjer.
Petre och Consoela tillhör folkgruppen Rudari, skedfolket, som är en av Rumäniens många minoriteter. De har växt upp i fattigdom, kan läsa och skriva men har bara kort skolutbildning. Deras äldsta barn är fjorton, den yngsta bara ett och ett halvt.
Det visar sig att de kommer från Pauleasca, en by som ligger i samma trakt som Corren besökte under en reportageresa i september. Då såg vi byar med många usla bostäder, otäta ruckel med bara ett rum och en lien plåtspis.
– Ja, så bor vi och våra barn, tyvärr. Vårt hus har bara ett rum på fyra gånger fyra meter där det är mycket svårt att hålla värmen på vintern, säger Petre.
Länge kunde familjen livnära sig på att transportera varor med den häst och vagn som de ägde. Men när hästen dog för fem år sedan hade de inte pengar att köpa en ny, och det var då familjen hamnade i en desperat situation.
– Det finns inga jobb, det lilla socialbidrag vi får räcker inte ens till mat. Barnen måste ofta gå hungriga till skolan och vi har inte råd med skolböcker till dem. Jag tror inte att ni svenskar förstår hur eländigt vi har det, säger Consoela och börjar plötsligt storgråta.
– Vi har haft det så i fem år. Ibland känns det som om man inte orkar leva, fyller Petre i.
De flesta i byn kämpar med samma fattigdom, och i höstas började ryktet gå: I andra byar hade människor rest ut i Europa och hittat sätt att tjäna pengar. Tillfälliga påhugg i rika länder kan ge bra inkomster. Sverige är det rikaste landet. Allt är bättre än att stanna här i hungern och hopplösheten.
Och Petre och Consoela tänkte: Vi måste våga. Kanske kan vi komma hem med pengar till barnen. Petres mamma kan passa dem medan de är borta.
Den 8 januari lämnade 14 män och kvinnor Pauleasca för att sätta sig på en buss till Hamburg. De hade lånat tusen kronor var för en enkel biljett. För många var det deras första resa utomlands. Målet var Sverige.
– I Hamburg var det hemskt. Vi rotade i soptunnor efter mat och tiggde på gatan. Till slut fick vi ihop pengar så att vi kunde fortsätta med buss till Sverige, berättar Petre.
Att det blev Linköping var en slump, berättar han. Det var så långt pengarna räckte.
Nu har de varit här i snart tre veckor, och det börjar långsamt gå upp för dem att Sverige inte är som de trodde. Visst, det är ett land där människor verkar ha det närmast ofattbart bra. Men här finns inga tillfälliga jobb på byggen, här finns ingen som hyr in daglönare för att göra grovjobb. Här är man chanslös på arbetsmarknaden om man inte kan ett ord svenska. Att tigga är enda möjligheten.
De 14 migranterna från Pauleasca håller ihop och stöttar varandra. Gruppens gemenskap är deras enda trygghet i ett land som det vet väldigt lite om.
– När vi började tigga trodde vi att det var euro vi fick i koppen och kunde inte tro våra ögon. Men nu har vi fattat att det är svenska kronor och att de är mycket mindre värda, säger Consoela.
De får ihop drygt hundra kronor per person och dag genom att tigga. Den bästa dagen hittills gav 170 kronor.
– Jag skäms över att behöva tigga. Men ingen är elak, svenskarna är lugna människor, säger Petre.
Några i gruppen har mobiler och för en del av pengarna har Petre och Consoela köpt ett kontantkort så att de kan ringa hem.
– Barnen frågar hela tiden när vi kommer hem. De säger att de har det svårt, det är kallt och mycket snö där hemma, de har inga pengar till ved och alla är hungriga, säger Petre.
– Jag tänker på barnen hela tiden när jag sitter på gatan, fyller Consoela i, och nu kommer tårarna igen.
Petre har inte släppt tanken på att hitta ett jobb.
– Det enda jag vill är att arbeta, jag jobbar med vad som helst, gräver gropar, tar hand om gödsel i lagårdar, vad som helst.
Det börjar bli natt på härbärget. Petre och Consoela vill gå och lägga sig. Bara några frågor till!
Många Linköpingsbor börjar bli irriterade på alla tiggare, speciellt de som tigger på ett påträngande sätt. Kan ni förstå det?
– Vad kan jag säga? Jag avskyr att behöva tigga, men just nu har jag inget val, säger Petre.
– Jag sitter ner och tigger, och det gör de flesta av oss. Om någon vill lägga en peng i koppen så är det bra, men jag stör inte någon, säger Consoela.
Vad tänker ni göra nu?
– Vi vet inte, vi pratar mycket om det, för nu har vi verkligen problem. Vi är skuldsatta hemma i byn och måste betala ränta i form av arbete när vi kommer hem. Och vi har inga pengar till hemresan, berättar Consoela.
– Jag tror att vi kommer att stanna ett slag i Linköping och se om vi trots allt kan få ihop lite pengar att skicka hem till våra barn, säger Petre.