Min farmor var troende. Exakt vad hon trodde på fick jag aldrig veta men hennes väl tummade psalmbok vittnade om ett starkt engagemang. Hon fyllde sidorna med egna blyertsanteckningar, och sjöng när hon trodde att ingen hörde på.
Jag inleder denna gråmulna morgon med att gå förbi resterna av december månads stora mediesnackis: Musikhjälpen på Stora torget i Linköping. Klockan är halv åtta och aktiviteten är måttlig. Ändå känner jag mig stolt över att leva i ett land, där public service tar ett så storslaget initiativ. Jag sneddar övertorget och öppnar strax därpå grinden till Stiftsgården, biskop Martin Modéus väntar. Jag borstar av mig den mesta nervositeten och intervjun kan börja.
Hur ser du på Musikhjälpens ambition att koppla ihop artister med näringsliv och miljöorganisationer?
– Man måste bara bli glad. Artister och företagsledare som plockar fram det engagemanget är på många sätt förebilder i dagens samhälle. Förebildlighet kan ju vara på gott och ont så detta goda är glädjande.
På gott...
– Ja, i det här fallet för att man använder sitt kändisskap för att vara med och dra något gott.
... och ont?
– Det finns vägval i livet som inte är särskilt föredömliga. Alla som syns, och det gäller ju även mig, har ett ansvar för sig själv och det samhälle man verkar i.
Kan du bli avundsjuk över Musikhjälpens dragningskraft?
– Nej. Det är ju roligt att det går till en bra sak. Man når människor på olika sätt. Vi inom kyrkan är väldigt marknära, i det lilla sammanhanget har vi precis hur många kontakter som helst med människor i livets allra viktigaste stunder: födelse, konfirmation, giftermål, död. Så nog når vi människor men inte alltid genom rubrikerna. Men det kanske inte är det som är det viktiga.
Vad är det viktiga, menar du?
– Att man gör gott. Att man hjälps åt. Att gå emot ett tydligt mål: en bättre värld.
Var yngst i klassen
Martin Modéus var bara 23 år när han prästvigdes.
Vad var det som lockade?
– Ja du, vem kommer åt ens djupaste drivkrafter? Jag var sugen, kallelsemedveten, glad, förväntansfull, ja du hör att jag rör mig i det emotionella facket, men mycket av det som känns viktigt i livet rör sig där.
Hur var det att vara yngst i klassen?
– Det var kul. Det roliga med universitetsstudier är bland annat att man träffar människor från skilda miljöer. I det ingår att du får en väldigt stor åldersspridning och det är bara en gåva. Sen måste förstås någon vara yngst och i det här fallet blev det jag, haha. Jag fick lära mig mycket och kanske också tillföra något, man har ju sin förankring i sin generation.
Din yngre bror Fredrik är sen ett år tillbaka biskop i Växjö stift.
– Ja, det är spännande. Vi har diskuterat liv och kyrka i decennier och vi pratar mycket fortfarande.
Är ni lika i er yrkesutövning?
– Det är svårt att besvara den frågan, det måste nog någon annan göra. Vi känner igen oss i varandra så mycket är klart.
I somras publicerade Corren en serie om makt. Men de makthavare vi intervjuade såg sig inte själva i den rollen. Hur mycket makt har du?
– Jag har mycket inflytande, men man brukar skilja på ledarskap och chefskap, där chefskapet är en roll och ledarskapet en relation. Kyrkans ordning är att biskopen har mycket ledarskap men nästan inget chefskap alls, den formella makten ligger på kyrkoherdarna i församlingarna. Mitt ansvar är ledarskapet, det inspirerande, det som samlar ihop gruppen, det som tar ut fäst- och riktpunkterna för framtiden. Den konstruktionen passar mig. Det är lite grann som att leda ideella. Om de inte gillar det jag säger går de ut genom dörren, så man måste vara i fas med samtiden och i fas med gruppen. Ligga lite före men inte för långt före.
"Alla kan göra något"
Sommaren 2014 började stadsbilden i Linköping förändras. Tiggare från Rumänien och Bulgarien placerade sig på filtar intill butikernas entrédörrar. Ett fåtal växte snart till ett flertal och stadsbor och besökande vande sig efter hand vid deras existens.
– Här har Stadsmissionen och församlingarna gjort ett fantastiskt jobb. Det engagemang som vaknar utifrån vad människorna ser och erfar är sådant som kyrkan befordrar. Det värsta som kan hända är att människor passar och säger att det där är någon annans ansvar, det ska politiken sköta, det får någon ideell förening sköta, säger Martin Modéus.
– Jag menar att var och en har ett ansvar för att agera. Det viktigaste är inte vad du väljer att göra. Om du lägger en tjuga i en bössa eller väljer att anmäla dig som volontär har kanske inte så stor betydelse så länge var och en drar sitt strå till stacken. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.
Meningen med livet? Ett kärt samtalsämne. Läs vad biskop Martin skriver på Svenska kyrkans hemsida: ”Relationer. Att leva i relation med Gud, med sig själv och med andra människor. När Jesus talar om vad som är centrum i lagen så lyfter han fram dessa tre grundrelationer och då tror jag även att han beskriver centrum i livet. Människan behöver tydliga värdebilder att sträva mot. Det är när hon står på en punkt där inga värdebilder hjälper henne tillrätta som det destruktiva kan hända”.
Skapelsen går sönder
Hösten 2015 var ruggig på många sätt. Rekordmånga flyktingar fick de etablerade partierna att sänka ambitionerna för flyktinghjälpen. Flyktingförläggningar i landet stacks i brand. De ledande politiska partierna gjorde en kraftig rallarsving till höger.
Hur känner du inför det?
– Att flyktingförläggningar brinner tycker jag är fruktansvärt och en skam för vårt samhälle. Vad vi än gör måste det leda till att vi hjälper människor, inte stänga dem ute för att skydda oss själva. Det är lätt att gå vilse där människor har andra agendor.
Vad tycker Gud om klimathotet? Att glaciärerna smälter och att jorden torkar ut. Att 60 miljoner människor är på flykt och att samvetslösa båtägare skinnar folk på de sista ägodelarna.
– Bibeln beskriver en orolig älskande gud som ser sin skapelse gå sönder. Det är ett tema som går som en röd tråd genom böckerna. Där finns också en mänsklighet som kämpar, tar fel beslut, kämpar igen, inget är nytt under solen, säger Martin och fortsätter:
– Genom våra samarbetspartner och vårt eget arbete finns kyrkan med hela vägen: i krigs- och konfliktområden, längs flyktvägarna och här hemma i församlingarna, och därför har vi kunskap som tillåter oss att säga att det inte är ansvarsfullt att låta människor riskera livet.
Tidigare i höstas besökte Martin Modéus Valdemarsvik, där han i NT sammanfattade flyktingkatastrofen så här: ”Det finns två sidor – förfärligt, men hoppfullt. Som biskop är jag glad och stolt över att Svenska kyrkan gör vad den kan för att hjälpa alla människor som är på flykt just nu”.
– Beträffande det praktiska är kyrkan en organisation bland andra organisationer, som arbetar på det sätt som behövs i den miljö som finns. Vi talar om den kärlek som bär världen, den kärlek vi både ger och får, att vi är burna av en kosmisk kärlek, gudomlig kärlek.
Som Beatles sjunger
Kan det vara denna gudomliga kärlek The Beatles besjunger i finalen på Abbey Road-albumet:” And in the end the love you take is equal to the love you make”.
– Ja, så kan det sägas. Jag vill formulera det såhär: Det finns en gud som bär världen och som finns som ett stråk av närvaro i alla situationer. Även när det är mörkt är den en bärande kraft. Vår förståelsehorisont är inte det lilla perspektivet och nuet, vi har evigheten som ett stående perspektiv. Bönen är en lika viktig byggsten. Men vi ber inte till Gud för att han ska fixa till allting. Det handlar mer om att stiga in i ansvaret. Att detta vill jag vara med om, glädja mig över, gråta över. Stiga in och känna tryggheten.
Känna julens budskap, trots allt som stjäl uppmärksamheten från detta?
– Gud kommer till oss som ett litet barn, ett flyktingbarn i fattigdom. Det säger något om vem Gud är: nära med erfarenhet av den mänskliga utsattheten. Det ger mig hopp.
Farmor fyller 126 år i januari. Hon visste något om bön och väckelsesånger, som hon inte ville visa för världen. Ändå kan jag höra hennes röst där hon sitter i burspråket. Decembermörkret sänker sig. Jag går till Domkyrkan. Tänder ett ljus för farmor. Lovar henne att sjunga ”Det är en ros utsprungen” på julottan. Funderar över vem som komponerade den vackra melodin.