En Mårbacka stod invid monumentet 18 juli i år.
Utanför Östergötlands museum i centrala Linköping står ett minnesmonument över Raoul Wallenberg. Mannen som med sina skyddspass räddade tiotusentals till hundratusentals liv under andra världskriget. Vid monumentet finns året runt färska blommor. Vem det är som lämnar blommorna har länge varit lite av ett mysterium.
2007 skrev vår dåvarande medarbetare på Corren Åsa Christoffersson en kontaktannons, där hon sökte personen som lämnade blommorna. Personen hörde av sig, vilket resulterade i följande text, som publicerades torsdagen den 8 November 2007:
Helt plötsligt ringde mobilen...
"Hej, det är jag som är 'Raouls vän'... men du blir nog besviken."
Det var en varm, vänlig röst i telefon, lugn och utan stora åthävor. Jag stod mitt på redaktionen och hade jäktat halat upp mobilen ur bakfickan när det ringde. Runt om var det som vanligt fullt drag med frågor, beslut och snabba diskussioner som pilar i luften. Nu blev det en luftbubbla runt mig, en frizon, är det du, sa jag, är det du som lägger blommor och sätter ljus vid Raoul Wallenberg– monumentet. År efter år, vecka för vecka.
Jodå, sa kvinnan, du skrev ju en efterlysning, och berättade att hon just skickat ett mejl också. Jag kan inte låta bli att citera eftersom det värmer hjärtat så: “Jag är en helt vanlig överviktig dam i 55 årsåldern. Smålänning som flyttat hit i mitten på 70-talet. Arbetar som studievägledare - alltså inget glamorös på nå’t sätt. Jag har ingen anknytning till Raoul men jag håller honom kär.”
Jag frågade förstås om vi inte kunde få ta en bild på henne vid Raoul-reliefen framför museet. Skriva hennes namn som en vardagshjälte i det lilla. Men, nej, nej, hon vill inte ha nåt ljus på sig.
I stället berättade hon mer i sitt mejl: “Jag har det och har alltid haft det väldigt bra i mitt liv – ett riktigt glidarliv. Är innerligt tacksam för att jag aldrig blivit prövad. Är ganska styv i korken och har många synpunkter på etik och moral men tror mig inte kunna leva upp till mina ideal om det kniper. Det är väl ingen konst att vara generös när man tar av sitt överflöd."
Och så fortsatte hon:
“Raoul, fru och herr Langlet och han som var handelsresande i liv (Gilel Storch, Lena Einhorn skrev boken), och alla andra som vågar så mycket för andra och inte har en aning och inte har en aning om hur det ska bli. De är stora hjältar. De flesta hjältar får man aldrig reda på så det gäller att hedra de man kan”
Mer då?
Jo, hon tar blommor från sin egen trädgård, mörka årstiden köper hon ljus. Till alla helgon hade hon köpt en vacker gravkrans som ligger där än. Ibland är det även någon annan som ställer dit en blomma eller ett ljus. Hennes man brukar också följa med.
Och det händer att nån stjäl vasen, men då köper hon en ny på Myrorna när hon ändå cyklar förbi.
Större story var det inte.
Besviken?
Tvärtom. Kunde inte vara gladare.
Det var ju det jag sa. Människor är goda.
PS. För övrigt ringde Lotta Johansson (Granne med Raoul-monumentet och ofta sent ute med sina taxar) och berättade att det inte är tvåfotingar som brukar välta blommorna, utan en fyrfoting: Haren.
Raoul Wallenbergs minnesmonument i Linköping
17 år senare finns det inga spår till blombudet utöver artikeln. Men vi på Corren undrar fortfarande. Kan det vara samma småländska kvinna idag som då? Finns det en medhjälpare?
Vet du mer om mysteriet? Kontakta oss på tipsa@corren.se