Vid en av minneslundarna på den centrala griftegården vid malmslättsvägen promenerade hunden Bob med sin husse Mirijam Lagergren.
– Ibland när man är i sorg kan det här vara en tid att gå hit att minnas, som ett sorgearbete. Och även för att känna tacksamhet för att vi får finnas till, eller en längtan till någon som gått bort. Det kan vara både och, säger hon.
Mirijam Lagergren menar att kyrkogårdar är en form av fristad för känslor.
– Jag har alltid känt att alla känslor är tillåtna här. Man får gråta, men på stora torget är det kanske inte lika okej, även om det borde vara det. Att vara både glad och ledsen är en del av att vara människa, säger Mirijam Lagergren.
Carin Sellgren var en annan som befann sig bland alla ljus och kransar på alla helgons dag.
– Jag brukar gå hit den här dagen för det är så vackert och stämningsfullt här, säger hon. De har gjort fint i flera dagar så det är riktigt mäktigt nu. Inte bara ljusen, utan hela stämningen. Det är en fantastisk och fin upplevelse att få vara här. Jag var här förra året också, men då var det så kallt och blåsigt så ljuset släcktes när jag försökte tända det.
En undersökning från Sifo visar att nästan varannan svensk tänkte besöka en kyrkogård eller minnesplats under allhelgona i år.
– Jag tycker det är upp till var och en om man vill ta sig till en kyrkogård eller inte, men att uppleva den här kvällen är nyttigt för tanken med liv och död och att känna vördnad, säger Carin Sellgren.