Korridorerna ligger stilla, lugnet är slående, när jag letar mig fram till rätt klassrum.
Det är tio minuter kvar till dagen börjar för klass 3B, men än så länge syns ingen till, vare sig i klassrummet eller i korridoren.
När klockan slår 08.45 är alla, som genom ett trollslag, på plats.
En del kommer från fritis, andra från cafeterian och några från skolgården.
Läraren Ann-Louise Josefsson sätter sig på en snurrpall längst fram, barnen på en matta framför henne.
De säger godmorgon, Ann-Louise berättar om dagen och öppnar för frågor.
– Varför är det tejp på golvet i gympasalen? undrar någon.
– Det är olika planer för olika sporter, svarar någon annan.
Sedan börjar dagen med matematik och problemlösning på fyra olika sätt. Ann-Louise och kollegan Sanna Lönn delar upp de 22 eleverna i fyra grupper med fem eller sex elever i varje. En grupp sitter kvar på mattan, två grupper placeras i bänkar i var sin del av klassrummet och den fjärde i ett arbetsrum strax intill.
Runt oss är väggarna täckta med olika slags hjälp och riktlinjer.
Där finns värdegrunden (”välkomnande – proffsiga – trygga – positiva”) och där finns hjälp för bland annat läsande, skrivande och räknande.
– Vi är några här på skolan som var på studiebesök till Nya Zeeland, där vi besökte sex skolor, och mattan, väggarna och arbetssättet, att arbeta med något på fyra olika sätt, är direkt hämtade därifrån. Tanken är att väggarna ska fungera som hjälpmedel dit barnen kan gå när de behöver stöd.
Innan barnen sprider ut sig får också varje grupp varsitt ansvarsområde att hålla ordning på under dagen – från pennställen, materialbänken och läshörnan till bokhyllan och uteleksakerna.
Barnen börjar med sin uppgifter och jag slår mig ner vid ett av borden.
– Hur gick det till när du fick jobb på Corren? undrar ett av barnen.
Jag förklarar, att jag älskade att skriva redan som barn och tidigt drömde om journalistyrket, och ställer sedan själv frågan ”vad tycker du om Rydsskolan?”.
Svaret kommer blixtsnabbt:
– Jag älskar skolan! Det är roligare här än hemma. Hemma har jag nästan ingenting, men här finns allt jag behöver. Vi har Ipad (läsplattor), vi ser på film, vi leker på rasterna. Och så lär vi oss mycket varje dag.
Barnet skiner med hela ansiktet och jag tänker på vad Ann-Louise, läraren, sa till mig tidigare:
– För många är skolan den plats där de får möjlighet att umgås med sina kompisar. Det är barn som när de är hemma sällan går ut eller tar hem kompisar. Vi märker att många barn verkligen har längtat till skolan för att träffas igen när de har haft lov.
Nya Rydsskolan är en av de Linköpingsskolor som fått resurser till tvålärarsystem. Ann-Louise Josefsson och Sanna Lönn älskar det.
– Jag har arbetat som ensam klasslärare i flera år tidigare och det vill jag verkligen inte återvända till, säger Ann-Louise.
– Varje dag är en rolig dag, säger Sanna.
Det är andra året de har klassen tillsammans.
– Vi är konsekventa, ganska fyrkantiga, i vårt sätt att arbeta. Vi märker att barnen mår bra av tydliga ramar, säger Ann-Louise.
Sanna fyller i:
– Barnen vet att de inte kan spela ut oss mot varandra, att vi håller samma linje båda två. En stor fördel med att vara två är att man kan utveckla en tanke tillsammans.
Det är en fröjd att se samspelet mellan dem. Medan den ene håller i en lektion så fångar den andre upp sånt som sker i klassrummet, rör sig tyst och lugnt bland eleverna och styr dem rätt som tappat fokus. En ovärderlig hjälp för den som håller i lektionen.
– One, two, three – look at me! Four, five, six – my eyes har fixed! (Ett, två, tre – titta på mig! Fyra, fem, sex – mina ögon är fixerade!)
Ramsan är lärarnas signal att de vill ha elevernas uppmärksamhet. Ofta räcker det med en gång, men ibland behöver den upprepas innan alla lyssnar.
– Nu är det dags för rast! Vi plockar ihop och samlas i det vanliga ledet utanför, säger Ann-Louise.
Barnen lägger böcker, läsplattor och pennor på sina rätta platser och går ut på skolgården. Där ställer de sig, utan någon mer uppmaning, i ett prydligt led.
Nya Rydsskolan arbetar med organiserade raster, där flera av veckans raster innehåller aktiviteter som eleverna får välja om de är med på.
De flesta väljer att delta.
Den här dagen har skolans trygghetsteam en gruppaktivitet där två elever i årskurs 6 ska leda en dans på skolgården för alla elever och personal.
Teamets Lidia Posluk, biträdande rektorn, är en av alla som dansar.
– Vi vill stärka sammanhållningen på skolan, då är såna här aktiviteter viktiga. Barnen älskar det.
Verkligen.
På några sekunder förvandlas skolgården till en enda stor dans med skrattande barn och vuxna.
Vackrare asfaltsplätt har jag nog aldrig skådat.
Efter rasten fortsätter dagen i 3B med en lektion om kroppens muskler.
Lugnet infinner sig snabbt, Ann-Louise och Sanna får snabbt barnens totala uppmärksamhet.
Alla barnen samlas på mattan längst fram och skiner som solar allihop. Filmvisning är populärt, det är alldeles tydligt.
– Vad vet du om muskler? frågar Ann-Louise barnen innan filmen börjar.
Båda lärarna säger ”du” till klassen hela tiden, aldrig ”ni”.
– Utan muskler kan man inte röra sig, säger någon.
– Utan muskler kan man inte bära något, säger en annan.
– Musklerna har röd färg, säger en tredje.
Ann-Louise pausar filmen ibland och diskuterar med barnen.
När den är slut frågar hon barnen vad de lärde sig av filmen.
Emma slänger upp sin arm och får ordet.
– Att man inte kan använda musklerna hela tiden. De behöver vila ibland.
Sedan delas barnen upp i grupper två och två, där de turas om att läsa frågor och skriva svar.
Det är fascinerande hur flexibelt klassrummet är.
Överallt, på mattan, på fria stolar, vid borden, i arbetsrummet, sitter det barn och arbetar på det sätt som passar dem.
– One, two, three – look at me! Four, five, six – my eyes har fixed!
Barnen stannar upp.
– Dags att plocka ihop och gå till lunch, säger Ann-Louise.
Lugnt men snabbt lägger barnen allt på rätt plats och ställer sig i ett led längs väggen utanför klassrummet.
På väg ut i korridoren känner jag en liten arm runt min midja.
Jag tittar ner och ser Merlin, med sina pigga ögon, titta upp mot mig och säga:
– Christer, du kan väl sitta vid vårat bord vid maten. Snälla!
Jag smälter förstås totalt, tackar snabbt ja, tar Merlin i handen och följer med ut till ledet.
Det blir en fantastisk lunch.
Inte för maten, även om den är bra, utan för sällskapet.
Merlin, Emma, Rebecca, Amran, John, Mahdi, Abdi och jag pratar om allt och lite till.
Barnen trivs med varandra, det är uppenbart, och de fokuserar helt på att få mig, som gäst, att också trivas.
När lunchen är slut ska jag ta en paus från klassen och gå på trygghetsrådets veckomöte.
På väg dit, efter en kopp kaffe i lärarrummet, passerar jag matsalen igen och ut därifrån kommer Emma springande med utsträckta armar:
– Christer! Vi måste ju kramas hej då om du ska gå nu!
Emma slänger sig om mig och kramar hårt.
– Kan inte du komma hit fler gånger, Christer?
Nästan mållös stakar jag fram något, typ ”det vore jättekul, men jag kommer tillbaks till er efter mötet sen”.
Mitt hjärta bultar och jag tänker, kan det finnas något mer givande arbete än att utbilda och leda dessa små barn rätt i livet?
Jag tvivlar.
Trygghetsteamet leds av skolkuratorn Sara Valizadeh. Förutom Lidia Posluk finns där också elevstödjarna Monia Bragvad, Gazwan Waleed och Lena samt vaktmästaren Patrik Johansson.
Sara berättar, utan att nämna namn, om en elev teamet har hanterat, som genomgått deras samtalsmetod Repulse för ökad impulskontroll och självkännedom, och som avslutning på det arbetet fick vara med vaktmästaren Patrik en eftermiddag.
– Hans högsta dröm är att bli vaktmästare i Stångåstaden så att få skruva och greja med Patrik var ju rena drömmen, berättar Sara.
Lidia Posluk fyller i:
– Skolans vision är ju att bygga på framtidsdrömmen hos eleverna, att visa dem yrken de kan drömma om. Många vet inga andra yrken än busschaufför och pizzabagare.
Mötet avslutas med ett nytt fall där en lärare bett om teamets hjälp.
– Vilka av oss tar sig an det här? Jag kan göra det, men vem mer? frågar Sara.
– Jag kan också ta det, säger Gaswan.
Teamet jobbar två och två med alla elevfall och den här gången blir det Sara och Gaswan som tar det.
– Då avslutar vi mötet så går jag och Gaswan direkt ner och talar med den utsatta eleven. Efter det talar vi med de som utsätter eleven.
Monia Bragvad säger:
– Vi hör inte bara av oss till elever och föräldrar när det har hänt något. Vi förstärker också positiva beteenden och jobbar mycket ute i klasserna och på föräldramöten.
Tillbaka hos klass 3B kommer jag rakt in i en filmvisning på engelska.
Barnen sitter som förtrollade på mattan.
När filmen är slut frågar Sanna:
– Är det här en verklig historia eller en narrativ berättelse?
Händerna far upp på de flesta barnen som kämpar för att få svara.
– Det stämmer, det här var en narrativ berättelse, där kan vad som helst hända.
Efter engelskan är det dags för halva klassen att gå på skolfritis.
Nya Rydsskolan är en av skolorna i Linköping som tilldelats resurser för schemalagt skolfritis, vars syfte är att förlänga skoldagen för barnen.
Uppenbarligen ett väldigt uppskattat inslag, barnen som ska dit formligen studsar ut ur klassrummet.
Det sista de får med sig är Sannas ord om morgondagen:
– I morgon är det rocka-sockorna-dagen, vi ska ha olika strumpor på fötterna. Varför har vi en sådan dag?
Amran får svara:
– För att visa att det är okej med olika. Det är som med människor – alla är olika. Och det är bra.
Jag applåderar vilt inom mig. Jag jublar.
Vilka barn.
Vilken skola.
Vilken kraft.
Jag känner mig priviligierad, alla borde få uppleva en dag som denna.
Jag förstår att ni trivs, ni alla på Nya Rydsskolan.
Tack för att jag fick hänga med er.