Jag menar, maten behöver ju nödvändigtvis inte bli mindre god eller inte få välförtjänt uppskattning bara för att den intas framför dumburken.
Mitt tidigaste matminne handlar faktiskt om just mat framför tv:n. Vi hade jullov och samlades framför jullovsmorgon och Scooby Doo hela familjen. Ätandes frukost. Jag kan inte riktigt förklara varför - men det var så otroligt mysigt. Alla var samlade, alla mumsade och alla upplevde samma äventyr där i tv:n.
Ständigt och jämt beskrivs Måltiden - då ”familjen samlas och samtalar om dagen till vällagad mat och levande ljus” - som något nästan religiöst. Visst, det är trevligt, men man kan väl för jösse namn variera sig! Dessutom är det sällan som vuxnas kriterier för vad som är riktigt trevligt går hand i hand med barnens.
När det ska fredagsmysas hemma hos oss - och barnen får bestämma - då ska det ätas framför Bolibompa och den efterföljande filmen (som brukar vara om någon älskad Astrid Lindgren-figur). Allra, allra mysigast är om vi föräldrar sitter med. Och det allra, allra bästa som kan serveras är — varm choklad och rostat bröd.
Sällan blir det så, eftersom vi vuxna föredrar lagad mat och de där levande ljusen framför Björne, kossan Doris, grävlingen Gösta och Myror i brallan.
Men när barnens far var bortrest för några veckor sedan gjorde vi precis så. Slog oss ner på golvet framför tv:n och bullade upp med chokladtermos, brödrost och massor av pålägg.
Efteråt fick jag hyllningar värdiga vinnaren i OS-grenen ”Super-mamman”. Och då bestämde jag att om det nu är så lite som krävs för att myskänslan ska infinna sig, så är det klart att ungarna ska få ha sitt rostbröd-kladd framför tv:n på fredagarna så länge de vill.
Tids nog blir det svårare att uppfylla deras lycko-kriterier…
Om man som vuxen sitter och slafsar framför tv:n ständigt och jämt lär man bli en förlorare på alla möjliga sätt. Men emellanåt måste det vara tillåtet.
Så kom igen, sportdårar! Glöm den färdigköpta pizzan och satsa på Maria Soomros läckra OS-mat.
Men laga den själv!
Varför så skamligt?
Det vilar något skamligt över att äta framför tv:n. Varför då egentligen? Särskilt vi kvinnor brukar ju skryta över vår simultankapacitet, förmågan att kunna göra minst två saker samtidigt. Och även karlar klarar mig veterligen av att tugga och titta samtidigt. Om inte annat kanske det är värt att öva simultan-kapaciteten genom att äta framför tv:n oftare. (Oj, det här känns nästan kontroversiellt!)
Så jobbar vi med nyheter