Att köa utanför salongen är det enda säkra sättet att få en tid. Den här dagen är det Jocke Lindgren (mitten) som är först på plats och han får därför dagens första klipptid.
Tidig förmiddag i centrala Linköping. Mitt bland bussar och stressade cyklister sätter sig en man vid ett litet träbord på trottoaren. Trafiken till trots tar han lugnt fram en termos kaffe och häller upp en kopp till sig själv. En gång i månaden sitter han här, väntar tålmodigt. Snart dyker det upp en man till. Och sedan ytterligare en. De nickar kort mot varandra. Vid det här laget har de lärt sig. Deras väntan är nödvändig.
Om 40 minuter öppnas dörren till lokalen som de så gärna vill få tillträde till. Lokalen där en man i pikétröja och bakåtslickat hår byggt upp en värld som genom åren lockat till sig tusentals män. Hur blev det så?
***
Dennis Liedberg har ännu en gång rest sig från den gamla frisörstolen i rött skinn. Han rör sig snabbt över det rutiga stengolvet. Kroppen ryckig, liksom nipprig. Fingrar i konstant rörelse.
Bakom rubinröda plastbågar plirar pigga ögon. Förmodligen finns det någon slags diagnos i den där kroppen, men Dennis har aldrig undersökt saken närmare.
Han visar snabbt upp ett svartvitt fotografi som hänger till höger om entrédörren, berättar att det är taget den första halvan av 60-talet. Fem pojkar ler mot kameran. Om han själv finns med på bilden säger han inget om, och vi hinner inte fråga – Dennis har redan rört sig vidare i lokalen för att visa något annat.
Någon minut senare har han bytt plats igen. Sitter nu vid en plywood-klädd cajon och låter händerna rusa över trumlådan. Han bjuder på 20 sekunders konsert. Sjunger några rader på klassikern “See you later alligator”, innan han slutar tvärt och reser sig upp igen.
Lådsystemet är en gammal tradition. I slutet av 1800-talet blev vattnet i kärlet där kammen sköljdes snabbt smutsigt. Det uppskattades inte av de rika männen. För att gå dem till mötes infördes ett lådsystem med personliga kammar och knivar som de välbärgade fick betala extra för. Än i dag är lådorna, som också ofta innehåller en liten whisky, uppskattade. "Det är nästan fyra års väntetid", säger Dennis.
Klockan är strax efter nio en vanlig torsdagsmorgon i november och snart ska telefonen inne på Dennis barbershop börja ringa hysteriskt. Det gör den alltid tio minuter före öppning. Det finns en förklaring, men vi kommer tillbaka till den.
Vi börjar istället, som sig bör, med en presentation av huvudpersonen. Inte för att det är särskilt nödvändigt. Han är en sån där person som alla vet vem det är. I 60 års tid har hans ansikte skymtats där inne på andra sidan skyltfönstret på Sankt Larsgatan. När världen utanför förändrats och moderniserats har förbipasserande Linköpingsbor bara behövt vrida lite på huvudet mot den gamla salongen för att spana efter den tid som flytt. Planen är att så ska förbli. Bara tanken på att en dag behöva lämna ifrån sig nyckeln är nästan det enda som får Dennis många skrattrynkor att blekna.
– Jag drömmer mardrömmar om det. Jag vill hålla på tills de bär ut mig med fötterna före. Det vore det bästa sättet att avsluta det här på.
Nej, låt oss inte fastna i den okända framtiden. Det är när Dennis tillåts tänka tillbaka på allt som varit som de där skrattrynkorna kommer till sin fulla rätt.
Allt började år 1962 med en skitsnygg tjej vid namn Birgitta. Dennis var 14 år och hade, precis som många andra grabbar i samma ålder, ögonen på den unga kvinnan som jobbade på herrfriseringen i Johannelund.
– Vi var alla dökära i henne, hon var så snygg. Jag gick in på den där salongen och frågade om jag fick sopa golven efter skolan. På så sätt fick jag vara nära henne.
Enligt Dennis finns det två givna signaler som visar att kunden inte vill prata under en klippning. "Tar han med sig en tidning vill han läsa. Om han blundar så vill han koppla av och då håller jag käften. Men jag ska vara ärlig: det har jag jättesvårt för. Jag älskar att prata".
Någon romans med Birgitta blev det inte, men Dennis frenetiska sopande ledde – tro det eller ej – ändå till något livsavgörande. Bara på ett annat sätt än planerat. Det tog nämligen inte lång tid innan salongens ägare såg en potential hos spolingen. Det var något med Dennis händer. Det syntes att grabben hade talang. Två veckor senare hade ägaren ordnat jobb åt honom på salongen på Sankt Larsgatan. Ja, precis – samma salong som han fortfarande arbetar i. Då, i början på 60-talet, var Dennis uppgift att tvåla in karlarna innan den riktiga barberaren började sitt hantverk.
– Jag var ju en skitunge i sammanhanget. Men jag fick hänga på och de tog hand om mig, säger Dennis och blickar upp mot fotoväggen över salongens tidigare ägare.
Här inne har han lärt sig allt han kan, och här blev han kvar.
– Jag älskar det här stället, så är det bara. Min fru brukar se på mitt kroppsspråk när jag är hemma och vill gå till jobbet. “Okej Dennis, du kan gå nu”, brukar hon säga.
För den som inte varit här kan vi avslöja att det fullkomligt osar man inne på Dennis barbershop. Nej, inte så oväntat kanske. Men vi pratar om mer än faktiska dofter. De gamla pinup-tidningarna, whiskyflaskorna i baren, gitarren på väggen och de mörkgröna grislamporna i taket skapar ett slags oblyg maskulinitet som inte skäms för sig. Och så finns där något mer diffust, något som är svårare att sätta ord på. För vad är det som gör att det just utanför den här salongen står män och köar varje morgon?
När Dennis själv får spekulera svarar han:
– Jag har skapat något jag själv gillar, och det finns ingen djupare tanke med konceptet än så egentligen. Men det är en egen liten värld av manlighet och det har på något sätt blivit uppskattat. En plats gjord för män.
På lördagar har Dennis “oöppet”. Han ogillar ordet stängt. “ Är det stängt, då är det fan stängt. När det är oöppet är det bara en liten paus.”
Trots sin långa karriär har Dennis varken problem med rygg eller axlar. "Jag har klippt en bra bit över 100 000 huvuden nu, det mesta med sax och kam. Tummen har gått och gått i 60 år".
Uttänkt eller inte. Konceptet fungerar. Och det fungerar trots att det är väldigt knepigt att ens få en tid.
Hos Dennis går det nämligen inte att boka en klippning långt i förväg. Faktiskt inte ens till nästkommande dag. Varje morgon börjar med ett tomt ark som snabbt fylls upp av de kunder som är snabba nog att knipa en av de eftertraktade tiderna.
– Så har det alltid varit. De som står utanför och köar har förtur.
Det är i det närmaste en ritual som utspelar sig där på Sankt Larsgatan varje vardagsmorgon. Prick tio minuter före öppning låser Dennis upp entrédörren och ropar för full hals:
“God morgon, Linköping”.
De köande männen vet då vad de ska göra – och om det mot förmodan är någon som inte vet så blir det tydligt när alla andra stämmer upp och svarar:
“God morgon, Dennis”.
Förr i världen var det flest gubbar i kundkretsen. I dag är snittkunden i 40-årsåldern.
– De är bra kunder, de är noga med sitt hår och skägg. De kommer inte hit som några gotländska utegångsfår.
Varje morgon när Dennis öppnar dörren till salongen ropar han "God morgon, Linköping!". Kunderna som köar utanför svarar honom alltid. "Det är inte klokt. Det är helt jävla underbart, livet", säger Dennis.
Och så var det ju det där med telefonen som alltid börjar ringa tio minuter före öppning. Det är helt enkelt salongens telefonväxel som sätts igång då. De tider som fortfarande finns kvar när männen i den fysiska kön bokats in kan då istället norpas av dem i telefonkön. Samma förfarande varje morgon, så även i dag.
Det tar inte ens en minut innan alla kvarvarande tider är bokade och Dennis får börja ge negativa besked till de män som ännu hänger kvar i telefonväxeln.
– Men du, testa igen i morgon, upprepar han under samtalen.
Att ifrågasätta det, i mångas ögon, krångliga bokningssystemet har vi ingenting för.
– Det har varit så här i 60 år och det fungerar alldeles utmärkt.
Men det hade väl varit enklare att ge kunderna en tid i morgon?
– Nej för fan, då spricker ju alltihop. Då hade de ju kunnat boka när fan som helst.
Och så vill du inte ha det?
– Nej. Behöver jag ta en timme ledigt i morgon så tar jag det. Jag vill inte ha något uppbokat.
Men förmodligen kommer du inte ta ledigt i morgon?
– Nej, nej. Då är det ju fredag för fan. Då kan man inte vara ledig.
Kanske är det just det rituella som lockar männen hit. Att behöva kämpa och krångla lite för att få en tid ses här inte som något negativt. Snarare ger det en känsla av exklusivitet.
Jocke Lindgren har gått hos Dennis i över 30 år. "Först och främst är det väldigt bra klippningar. Jag hittade en frisyr en gång i tiden och den har vi kört med sen dess. Det är skönt att inte behöva förklara sig varje gång. Men så är det miljön här inne som är härlig. Det blir lite vardagslyx", säger han.
Troligtvis bidrar också den mytomspunna väggen fullproppad med trälådor till den där särskilda känslan. Lådorna tillhör salongens stammisar och deras innehåll ska inte dissekeras av nyfikna journalister, klargör Dennis. Två sekunder senare har han ändå dragit ut en av lådorna och visar stolt upp den.
– Ja, men den här kan jag visa, den tillhör en vän.
I utrymmet trängs en fönborste, en finborste, en kam och ett klippschema. Och så en liten flaska Glenfiddich.
Innehållet ser ungefär likadant ut i alla de dryga fyrahundra lådorna. Det är framför allt whiskysorten som kan variera, eftersom spriten köps av kunderna själva. Smart idé, eftersom Dennis på det viset kringgår det snåriga regelverket kring alkoholtillstånd.
– Det är inte förbjudet att erbjuda kunderna ett glas till whiskyn. Det är kommungubbar och poliser som har lärt mig det här, så det här är vattentätt vet du, säger Dennis samtidigt som ett leende skymtar förbi i ena mungipan.
Lådsystem har funnits i salongen sedan slutet på 1800-talet, då personliga kammar och knivar var nödvändigt för att hålla en god hygien i brist på rinnande vatten. Dagens lådor är minst sagt eftertraktade. Kötiden för en egen liten trälåda? Ungefär fyra år.
Lådorna tillhör salongens stammisar och deras innehåll ska inte dissekeras av nyfikna journalister, klargör Dennis.
Lådsystemet är en gammal tradition på salongen. När Dennis tog över 1995 hittade han en liten bok. Salongens första ägare hade noggrant antecknat vilken låda som tillhörde vilken kund. I dag innehåller de flesta kunders lådor borstar, kammar – och en liten whisky.
Telefonen ringer en sista gång innan Dennis stänger av den för i dag.
– Tyvärr är det fullt. Det är ju hockeykväll i kväll vet du, så jag stänger 17, säger han till mannen i luren.
Hockeykvällarna, ja. Det går faktiskt inte att berätta historien om Dennis barbershop utan att nämna hockeykvällarna som infinner sig varje torsdag. Då vänds frisörstolarna mot projektorduken som dras ner längst in i lokalen. Genom dörrknackning selekterar Dennis gästerna.
– Det är en privat tillställning och jag släpper bara in mina nära vänner.
Sedan sitter männen där, ser på hockey, dricker egen, medhavd whisky och skriker “domarjävel”. Om det är tillräckligt många musiker samlade händer det att gitarr, synth och cajon åker fram i pauserna. Det är alltid varmt, trångt och doftar svagt av pomada. När matcherna är slut lyser det fortfarande från salongen på Sankt Larsgatan. Inredningen där inne må vittna om en svunnen tid, men gemenskapen mellan männen – den är här och nu.