En gång om året brukar de som bor på Stolplyckan öppna dörrarna för dem som är nyfikna på hur det fungerar att bo i ett kollektivhus. Det är en slags marknadsföring i egen sak. De som bor där vill gärna att de som flyttar in verkligen vill bo och dra nytta av det som huset och dess invånare erbjuder. Eller som en av de boende, Sofie Lindgren, uttrycker det.
– Det vi gör tillsammans ska inte bygga på eldsjälar utan på att alla har en glöd för det.
Hon har bott här i nio år och kan inte tänka sig en bättre boendeform. Hon bor i en hyreslägenhet, men har tillgång till gymnastiksal, keramikverkstad, odlingslott, snickeri och mycket annat. Allra viktigast är människorna som hjälps åt och har roligt över generationsgränserna. Hon har små barn och vet av egen erfarenhet hur slitigt det kan vara att kombinera jobb med föräldraskapet.
– Tänk dig själv att som småbarnsförälder kunna sätta sig vid dukat bord efter jobbet och ta en fika efter maten med grannarna medan barnen leker med varandra. De är som syskon, säger hon.
Varje måndag serveras middag till den som vill i den gemensamma matsalen. Det är en tradition som har decennier på nacken. De som bor i samma trapphus står för måndagsmiddagen i tur och ordning och eftersom det finns 13 trapphus blir det många middagar innan det krävs en egen insats. På måndagar brukar omkring hundra middagsgäster dyka upp. Dessutom lagar de som vill, middag åt varandra tisdag till torsdag. Just nu serveras fyrtio portioner dessa dagar.
Under öppet hus-dagen visades grupper av besökare regelbundet runt av boende. I en av dem fanns Anette Láestander som bor ett stenkast från kollektivhuset, men gärna vill flytta in. Hon kommer från en liten by i Umeå som heter Klabböle och det är bykänslan hon saknar.
– Alla kände alla. Vi spelade fotboll och hockey, gamla som unga, alla tillsammans. Stolplyckan är ett jättebra koncept. Det är som en liten by mitt i stan, säger hon.
I keramikverkstaden träffar hon Cecilia Beltramo som bott i Stolplyckan sedan millenniumskiftet. Hennes barn är stora nu och borde ha flyttat.
– Vi bytte ner oss till en trea när sonen fyllt 18 men nu är han 21 bor kvar. med sin flickvän, så just nu är vi lite trångbodda, säger hon och skrattar.
Cecilia brukar gå till verkstan, ensam eller tillsammans med andra, med jämna mellanrum.
– Jag visste inte att jag tyckte det var kul förrän jag provade här. Nu har jag fastnat för människokroppen, säger hon och fortsätter på en figur som ser ut som en liten ängel.