Hjulsbro var lite av en bruksort – mycket kretsade kring Hjulsbroverken. Bild cirka 1920.
Sommaren 1907 revs en av kvarnarna i Hjulsbro och ersattes av en fabrik. I stället för mjöl skulle vattenkraften nu utnyttjas för att tillverka spik och järntråd. Hjulsbro Tråddrageri & Spikfabriks AB grundades och med åren breddades tillverkningen med allt från taggtråd till stängsel och hönsnät.
När vi 116 år senare träffar Ivan Kaic på hans vd-kontor har företaget bytt både ägare och namn flera gånger. Hjulsbro AB, Hjulsbro Spännarmering AB, Fundia Hjulsbro AB och Ovako Hjulsbro AB är några av de namn som avverkats på det som idag heter Hjulsbro Steel. I folkmun går företaget ofta under namnet Hjulsbroverken.
Två gånger, 1930 och 1947, har fabriken brunnit ner. 1921 gick företaget i konkurs, men räddades av Linköpings starke man, Jonn O Nilsson.
Mycket vatten har runnit under bron i Hjulsbro sedan 1907 och företaget har flyttat några hundra meter från ån, men företagets verksamhet kretsar fortfarande runt samma sak: metalltrådar.
Några spikar eller hönsnät görs inte längre, i stället handlar det sedan 1980 uteslutande om så kallade spännlinor. Linorna används som armering i betong som behöver vara extra stark – som betongbjälklag, broar, tunnlar och järnvägsslipers. Tack vare spännarmeringen slipper man till exempel pelare i ett parkeringshus och kan ha stora, öppna kontorslokaler utan bärande innerväggar.
Ivan beskriver processen för att tillverka spännlinorna:
– Vi köper in valstråd, behandlar den i svavelsyrabad, lägger på smörjmedel och kör den genom en dragmaskin. Där dras tråden genom allt mindre hål i nio steg där diametern minskar för varje steg. Till sist går trådarna genom en linslagningsmaskin där trådarna spinns ihop till tre- eller sjutrådiga spännlinor, beroende på vad de ska användas till.
Så här såg arbetarna på Hjulsbroverken ut runt 1930.
Ivan Kaic har varit vd i fem år. Det har varit framgångsrika år – de tre senaste är de vinstrikaste i företagets historia. Från en vinst som pendlade runt 10 miljoner kronor om året steg den till 50 miljoner 2021 och hela 160 miljoner i fjol.
– Delvis beror de höga vinsterna på speciella omständigheter. Stålpriset steg väldigt kraftigt och det byggdes mycket. Men vi har gjort väldigt mycket rätt också de här åren, säger Ivan.
2023 beskriver Ivan som "ett hyfsat år". Men nu stundar svårare tider. Kollapsen inom byggbranschen minskar efterfrågan på spännarmering.
– Jag tror att vi har några tuffa år framför oss. Men jag är optimist, när räntan går ner kommer byggandet tillbaka. Och vi har lyckats parera mycket av nedgången i Norden med export till USA, som nu är vår fjärde största marknad efter Sverige, Norge och Finland.
En ny produktionshall och en ny linslagningsmaskin. Hjulsbro Steel har några riktigt goda år bakom sig och kan nu satsa rejält.
Hjulsbro Steel är numera den enda producenten av spännarmering i Norden.
– Det är en väldigt konkurrensutsatt marknad, där våra konkurrenter kommer från Europa, men även från Asien. Vi måste hålla kostymen smal. Vi är bara 50 anställda på Hjulsbro Steel, men producerar 45 000 ton om året. Det är nästan 1 000 ton per man, konstaterar Ivan.
Hjulsbro Steel har i höst gjort flera stora investeringar för sammanlagt över 50 miljoner kronor. En ny produktionshall har byggts – den första sedan 1965 – och en ny linslagningsmaskin har installerats. Den ska fördubbla kapaciteten för tretrådiga spännlinor som används i järnvägsslipers.
– Det är där vi tror att tillväxten kommer. Vi har till exempel Ostlänken, Norrbotniabanan, Rail Baltica Warszawa–Tallinn och snabbtåg Helsingfors–Åbo. Mycket har fördröjts, men det kommer att komma och vi har investerat för framtiden, säger Ivan.
Ivan Kaic kom till Sverige som 15-åring. Nu är han vd på Hjulsbro Steel, ett företag som grundades redan 1907.
Hjulsbro Steel är ett av de tio mest elslukande företagen i Östergötland. Men mycket görs för att minska avtrycket på klimat och miljö. På taken installeras nu en av Linköpings största solcellsanläggningar, som ska kunna producera 1GWh (1 miljon kWh) om året.
Truckarna har bytts ut till eldrivna och transporterna sker i så hög grad som möjligt på järnväg. Förr kunde tågen rulla in ända in till fabriken i Hjulsbro, men numera hämtas leveranserna i Norrköping.
– Det största CO2-avtrycket kommer från stålet som vi köper in. Men vi samarbetar med producenterna för att få fram ett grönare, mer skrotbaserat stål. Vi har redan en miljövänligare spännarmering och i november lanserar vi en ny produkt som bara genererar 0,6 kg koldioxid per kilo stål. Originalprodukten har legat på 2 kg koldioxid.
Ivan Kaic beskriver två drivkrafter bakom miljösatsningen.
– Det handlar om att vi vill lämna den här planeten levande till vår generation efter oss – även vi har ett ansvar för att ta de stegen. Men det är också många kunder som efterfrågar det. Vi har precis fått en stororder på 1 000 ton spännlina till en bro i Norge där myndigheterna krävde så gröna materialval som möjligt.
Förr tillverkades även stängselnät.
Ivan Kaic pratar snabbt och engagerat. Dialekten har en lätt norrländsk touch efter många år i Hudiksvall. Att han kommer från ett annat land är svårare att höra. Ändå var han 15 år när han för första gången beträdde svensk mark och skulle börja lära sig språket.
– Det var 1992 och det var krig i ex-Jugoslavien. Jag kom till Sverige med min lillebror och mormor. Jag hade mostrar här som hade arbetskraftsinvandrat på 1960- och 70-talen och mina föräldrar skickade oss dit. Det var meningen att vi skulle bli kvar i Sverige ett par månader, men nu har jag varit här i 30 år...
Föräldrarna blev fast i Sarajevo och det tog två år innan Ivan såg dem igen.
– Jag fick bli vuxen tidigt. Men vi brevväxlade, det gick att få fram brev via Röda korset, minns han.
Ivan hade tur och fick en bra lärare som lärde honom svenska.
– Hon bidrog mycket till min utveckling och efter ett halvår kunde jag prata. Jag minns hur jag rabblade "sjuhundrasjuttiosju sjuka sjömän" på hemväg från skolan för att lära mig det svåra sj-ljudet. Jag tänker mycket på alla barn som kommer hit till Sverige, hur tufft det är att inte kunna språket. Skolan är så viktig.
Sedan 1980 är Hjulsbro Steel helt specialiserat på att tillverka spännlinor som används för att armera betong. Ivan Kaic är vd.
Ivan utbildade sig till civilingenjör i metallurgi och via bland annat Boliden och SSAB hamnade han för tio år sedan i Linköping och Hjulsbro Steel. Fem år senare blev han vd. Stolt över verksamheten guidar han runt i fabriken och visar den nya maskinen från Italien, som just håller på att installeras.
– Det handlar mycket om att ta vara på möjligheterna i livet. Det ska man komma ihåg, att Sverige har mycket mer möjligheter än problem. Sedan handlar det om att ta sitt individuella ansvar.
Fabriken låg länge intill Stångån i Hjulsbro. Numera återfinns den några hundra meter norrut.
Företaget har haft många namn genom åren.
Spännlinorna används för att armera betong. Öresundsbron innehåller till exempel stål från Hjulsbro.