Efter händelserna i centrum för tre veckor sen, har läget i lambohov varit lugnare.
Skymning över Linköping. Minusgrader i luften, snödroppar intill asfaltskanterna. En bil på tomgång utanför pizzeria Pinocchio på Tröskaregatan i Lambohov.
Det är torsdag, slutet av mars. Inte ens ungdomarna som brukar samlas på trottoarerna i Lambohovs centrum orkar trotsa kylan i kväll.
– När frisörsalongen här i centrum är stängd brukar det vara lugnt här ute. Har de öppet så brukar det samlas ganska mycket folk, säger mannen bakom kassadisken på pizzerian.
I ett rött radhus ett par kilometer därifrån sitter 17-årige Valle Nyberg Botshinda tillsammans med sina föräldrar vid familjens matbord. Grå huvtröja och mobil i handen. Håret är kortklippt, luggen spikrak. Han ska snart lämna hemmet för att träffa ett par kompisar men just nu försöker han sätta ord på känslan han har i kroppen. Frustration, ilska och uppgivenhet i en trögflytande röra.
Det har snart gått två veckor sedan polisen omhändertog frisören Abdinasir Abdirizak efter ett ingripande här i Lambohov. En film från händelsen har sedan dess fått stor spridning i sociala medier där många menar att polisen gått för långt. Valle håller med kritikerna, men är inte förvånad över det som skett.
– Jag har aldrig varit en person som hatar polisen men det börjar bli svårt att inte känna hat. Det har hänt så mycket genom åren, de har varit på mig och mina vänner så många gånger. Jag har ingen tilltro till polisen över huvud taget längre.
Valles mamma Åsa är från Sverige, hans pappa Gianni från Kongo Kinshasa. Han själv går andra året på gymnasiet, gillar att spela basket och fotboll. Många av hans kompisar har han haft sedan han var liten. De har följt varandra genom livet. Lek på gatan har med tiden blivit promenader och häng i centrum. Ofta utomhus, både då och nu.
För fem, sex år sedan, när Valle var i yngre tonåren blev han stoppad av polisen första gången. En patrull stannade honom i Lambohov, frågade efter hans personnummer och vad han haft för sig under kvällen. Då, den första gången, kändes det konstigt och ovant.
– Så är det inte alls i dag. Nu räknar jag med att bli kollad så fort jag ser en polisbil, säger han.
Han kan inte säga en exakt siffra över hur många gånger han har blivit stannad av polisen det senaste året. Han uppskattar att det rör dig om minst 40. Förmodligen lite mer. Han har aldrig varit misstänkt för ett brott och polisen har aldrig hittat något på honom.
– Jag kan ärligt säga att jag aldrig har fått en rimlig förklaring av polisen till varför jag eller mina kompisar har behövt lämna personnummer eller bli visiterade. När man ifrågasätter polisens beteende blir de irriterade och då blir det ofta tjafs. Då brukar det sluta med att någon får sätta sig i polisbilen och bli skjutsad till en annan stadsdel.
– Valle och hans kompisar är helt vanliga killar, jag tycker det är helt galet hur polisen beter sig mot dem. Jag har full förståelse för att man vill ha koll på ungdomarna, men att bli visiterad utan att det finns någon brottsmisstanke är inte okej, säger mamma Åsa.
Valle noterade det redan för länge sedan, men med åren har det blivit allt tydligare för honom: hans hudton har haft betydelse när det kommer till att hitta orsaker till de många visitationerna. Upprepade gånger när Valle stått med händerna över huvudet och fått fickorna kontrollerade har han sett hur vännerna med svensk utseende sluppit samma behandling.
– Senaste gången det hände behövde de inte ens lämna sina personnummer, medan vi som ser ut på ett annat sätt blev visiterade. En annan gång trodde polisen att vi med utländskt utseende sålde droger till mina svenska kompisar.
Åsa sätter ena handen under hakan och låter huvudet vila mot handryggen. Likt Valle är hon bekymrad och närmast uppgiven över situationen. Hon ser hur hennes egen son blir stannad av polisen om och om igen utan någon anledning och hon vet inte hur hon ska kunna sätta stopp för det.
– Valle ringde mig en gång när han blivit stoppad precis här utanför. Jag gick ut och frågade polisen vad som hade hänt men de kunde inte ge mig ett svar. De sa bara att Valle och hans kompisar varit kaxiga, att de borde vara lite trevliga istället. Men jag förstår att man inte är trevlig när man blir stoppad om och om igen utan att ha gjort någonting.
***
Tröskaregatan, en vecka senare.
Två unga killar står lutade mot väggen utanför frisörsalongen 64:an. Den ena bär en dunväst som skulle hålla värmen på Mount Everest. Märket på vänster bröst avslöjar att den förmodligen kostat åtskilliga tusen kronor. Han tycker mycket om plagget, men det har också gett honom problem. I intervju med Corren uppger polisen själva att de ofta vill kontrollera personer som bär en viss typ av kläder. Det har killen med västen själv fått känna på.
– Jag har blivit visiterad massor av gånger. Polisen säger ofta att man har ett liknande signalement som någon de letar efter.
Kompisen nickar instämmande. Han själv bär en tunn vindjacka. April bjuder på sämsta tänkbara väder och killen har dragit åt kapuschongen runt huvudet för att skydda öronen från den värsta kylan. Han är 19 år gammal och precis som Valle har han tappat räkningen över antalet gånger som han blivit stoppad, kontrollerad och visiterad av polisen här i Lambohov.
– Vi gillar att stå här och prata. Det kan vara mycket folk här ibland och det tycker inte polisen om. De tror att man håller på med olagliga saker bara för att man är här, men så är det inte.
De både killarna blickar ut över den tomma gatan. Inga folksamlingar i sikte den här onsdagskvällen. I helgen inleddes ramadan och därför håller sig många personer som annars brukar träffas här hemma, menar de två kompisarna. Att det nyss började snöa bidrar också till lugnet.
Plötsligt kör en polispiket förbi. Åker sakta förbi frisörsalongen, pizzerian, cykelaffären. Vänder vid kyrkan och åker lika sakta tillbaka igen. Den här gången stannar den inte. Inga kontroller behöver tydligen genomföras den här kvällen.
– Det brukade vara kaos här, just på den här gatan. Polisen var här varje dag och kollade personer. Men de senaste veckorna har det faktiskt lugnat ner sig, säger killen med dunvästen.
Kompisen nickar:
– Jag tror polisen själv fattade att det blev för mycket efter händelsen med frisören. Alla tycker att de gick för långt då.
Den 21 mars, samma kväll som frisören Abdinasir Abdirizak brottades ner av poliser i Lambohov omhändertogs och avvisades flera personer av polis. Stök i området gjorde att förstärkning fick tillkallas. Kvällen därpå sattes flera bilar i brand på en parkering i stadsdelen.
Flera aktörer som Corren pratat med delar de två kompisarnas bild – det har blivit lugnare i Lambohov sedan dess. Polisen själva säger att de inte haft mycket att göra i området.
– Det var främst den veckan som det var rörigt, nu känns det som det är ett bra läge i Lambohov. Man har jobbat med kommunikation och dialog för att dela olika perspektiv, säger Andreas Winslow, områdespolis i Linköping.
Asrin Kurdi, samordnare för Områdesteam Ryd, där Lambohov ingår, säger samma sak. För några veckor sedan utökades närvaron av fältare i området, men för tillfället är läget i stadsdelen lugnt.
– Våra fältare upplever inte att det är stökigt. Det är ungdomar ute vid Lambohovs centrum, men det är god stämning. De upplever att ungdomarna behöver någonstans att vara, nu blir det lätt samlingar utomhus.
Efter den uppmärksammade insatsen den 21 mars hölls ett möte på initiativ av flera föräldrar i Lambohov där det oroliga läget i stadsdelen diskuterades. Ett nytt möte kommer inom kort att hållas igen, enligt Asrin Kurdi.
– Från vårt håll har tanken grott ett bra tag att samla krafter i Lambohov, men nu har frågan aktualiserats i och med de senaste händelserna, säger hon.
Ett stort antal polispatruller beordrades till Lambohov efter att en patrull larmade efter förstärkning den 21 mars.
***
Tillbaka runt middagsbordet hemma hos familjen Nyberg-Botshinda. Mamma, pappa och son har alla samma bekymmersrynkor i sina pannor. Valle har inte blivit visiterad den senaste veckan men har inte mycket hopp om att det ska förbli så.
– Det har pågått i flera år så varför skulle det inte fortsätta nu?
Fem gånger har Åsa anmält polisens behandling av hennes son. Fem gånger har hon fått svaret att anmälan inte gått vidare. I skrivande stund håller hennes bror, som är advokat, på med en JO-anmälan mot polisen i Linköping som rör myndighetens behandling av ungdomar med utländsk bakgrund.
– Jag blir så arg och frustrerad. Det känns som att jag vill göra något mer, men det är svårt att veta hur. Jag förstår att många, när de hör om alla de här kontrollerna, tror att det måste finnas bättre anledningar till dem. Att min son och hans kompisar nog ändå håller på med något olagligt. Det är viktigt att visa att så inte är fallet. Det tänker jag fortsätta kämpa med.
Det finns bra poliser och det finns dåliga poliser, enligt vännerna. Valle har träffat båda sorter och säger att han blir glad varje gång han förstår att han har att göra med en polis som är bra. Men de dåliga erfarenheterna väger tyvärr tyngre.
Vad skulle få dig att lita på polisen?
– Allt jag ber om är att de ska ha en anledning till att de stoppar mig. Om de misstänker mig för något så fine, gör ert jobb. Men de har redan en bestämd bild om oss när vi blir stannade. De är övertygade om att vi håller på med olagliga grejer, att vi är si eller så. Bilden hos dem måste ändras för att det här ska bli bättre.