Bilan Osman, 21, bor i Linköping. Hon är uppväxt i Sverige med föräldrar som invandrat från Somalia, och som så många med hennes ursprung kan hon ge många exempel på hur hon har bemötts på ett fördomsfullt och rasistiskt sätt.
– Jag gillar Correns satsning #detkänns. Utöver den synliga, uppenbara rasismen så utsätts många människor för en vardagsrasism som sällan uppmärksammas. Det är berättelser som ofta inte blir berättade, därför att de som drabbas inte har några röster, de har inga plattformar för att göra sig hörda.
Men Bilan har skaffat sig en röst. Hon går på en journalistutbildning samtidigt som hon är utbildare på Expo och reser runt och föreläser om rasism. Hon är skribent på interasistmen.se som granskar Sverigedemokraterna, och för en månad sedan fick hon mycket uppmärksamhet för en krönika hon skrev i Expressen med rubriken "För oss är hat en del av vardagen".
Varifrån har du fått ditt starka engagemang mot rasism?
– Det kommer ur mina egna upplevelser av att vara svart och muslim i Sverige. Men det handlar också om det jag har fått med mig från mina föräldrar; att aldrig värdera människor efter hudfärg eller sexuell läggning.
Kan du berätta om några av dina upplevelser?
– När jag var 14 år var jag och några vänner på väg till en idrottshall i Ljungsbro. Då körde en bil full med skinnskallar upp bredvid oss. De skrek "jävla blattar" och började jaga oss med bilen. Vi blev tvungna att gömma oss i en trädgård för att de inte skulle köra på oss, berättar Bilan Osman.
– Men jag kan också berätta om många tillfällen då jag har fått kommentarer om min slöja, min hudfärg, eller bara fått höra att "du hör inte hemma här".
Hur utbredd är vardagsrasismen i dag jämfört med när du var barn?
– Det är svårt att säga. Kanske är det inte så stor skillnad. På 1990-talet fanns det nazister på gatorna, och ibland var de mycket våldsamma. Debatten om rasism handlade om det grova våldet, men den sträckte sig inte mycket längre än så.
– I dag ökar nazisterna sin aktivitet igen. Men vi har fått en mer mångfacetterad diskussion om vad rasism är, och det är ju ett framsteg.
Finns det inte risk för att människor som utsätts för rasism i vardagen till slut även tolkar vanligt ovänlighet som utslag av rasism?
– Jo, om en busschaufför är ovänlig mot mig så behöver det inte ha något med rasism att göra, han kanske bara har en dålig dag och är otrevlig mot alla. Men om har uttrycker sig rasistiskt mot mig, då är det en annan sak.
– Det är viktigt att vara uppmärksam på när någon är otrevlig på rasistiska grunder, och när någon bara är ovänlig. Samtidigt är det viktigt att inte släta över vardagsrasismen och reducera den till en allmän ovänlighet.
Hur ska vi göra för att minska vardagsrasismen?
– Prata om den, prata hemma, i skolorna, på jobbet, med vänner. Men framför allt måste vi bli bättre på att protestera tydligt när vi hör någon uttala sig på ett rasistiskt sätt.
– Om någon utsätts för vardagsrasism så får det inte bara bli tyst bland människor runt omkring, vi måste våga markera att det inte är acceptabelt, säger Bilan Osman.