När vi drömmer är hjärnan vaken till 90 procent. Endast de frontala delarna sover och där sitter bland annat omdöme, planering och förnuft.
– Kontrollorganet är sovande medan resten av hjärnan dansar på bordet, så att säga, förklarar Torbjörn Åkerstedt, professor i psykologi vid Stressforskningsinstitutet.
Under REM-sömnen (drömsömnen) är kroppen paralyserad för att förhindra att man lever ut det som händer i drömmen, och när man vaknar ur den typen av sömn finns det en liten risk att avstängningsmekanismen dröjer sig kvar. Det man då upplever kallas för sömnparalys – man är alltså oförmögen att röra sig, trots att man är vaken. Torbjörn Åkerstedt menar att det är ett ganska ovanligt fenomen, om än något vanligare bland skiftarbetare och andra som ofta sover på dagtid.
Personer som kan sätta sig upp under en pågående dröm lider av en REM-sömnstörning, vilket innebär att de kan agera ut sina drömmar utan att ta in omgivningen. Att gå i sömnen är något helt annat. Det sker i stället under djupsömn, då man normalt sett är medvetslös och hjärnans delar isolerade från varandra.
– Det är någon form av felkoppling som gör att man kan röra på sig och även interagera med omgivningen, säger Torbjörn Åkerstedt.
Att barn går i sömnen är väldigt vanligt, men endast en halv procent fortsätter med det i vuxen ålder.
Det gemensamma för "vanliga" drömmar är att det finns ett förlopp, ett skeende. Om man däremot ser, hör eller känner overkliga saker i samband med att man somnar eller vaknar så kan det i stället röra sig om hypnagoga respektive hypnopompa hallucinationer, vilket också är relativt ovanligt. Ett något mera vanligt fenomen är klardrömmar (lucid dreams på engelska), vilket går ut på att kontrollera sina egna drömmar. Eftersom större delen av hjärnan redan är vaken under REM-sömnen så är det också möjligt att "väcka" sig själv precis när man börjar drömma, för att på så vis kunna påverka drömmarnas innehåll.
Exakt hur dessa parasomnier (sömnstörningar) uppstår och varför vissa drabbas mer än andra vet man inte, eftersom det forskats väldigt lite kring dem.
– Det är svårt att ta in någon i ett laboratorium och hoppas att den ska få sömnparalys eller producera hallucinationer just då. Det skulle bli för kostsamt och folk ställer inte upp på att få sin sömn registrerad gång på gång, förklarar Torbjörn Åkerstedt.