Tio år efter den första gången jag besökte Ulla Britt Ramklint tar det lite längre tid för henne att öppna dörren till sin bostad i Ekholmen, Linköping. Ofta har hon kontaktat mig för att berätta om vem och vilka hon har skrivit om. Fast inte den här gången. Nu ska vi prata om Ulla Britta själv. Hon, som för tio år sedan nekade bestämt till att skriva sina memoarer, har nu skrivit ”Minnet av D” som otvivelaktigt handlar om henne själv.
– Det tände när jag började skriva och det är fortfarande vansinnigt roligt att göra det, säger hon när vi slagit oss ner vid bordet i det lilla radhuset.
Men hon började inte skriva om sig själv av en slump, hon blev tillfrågad av sin förläggare Jonas Ellerström.
– Vi hade inte träffats på tio tolv år och jag är fortfarande inte förtjust i genren självbiografier.
Det märks i baksidestexten till den nya boken: ”En bok man skriver om sitt eget liv, kan den verkligen kallas litteratur? Livet är som stoff betraktat inte idealiskt – proppfullt med trivia som en Raymond Carver-novell. Men även om man sorterar bort det värsta av monotonin, återstår mycket att reparera”.
Det ska genast sägas att Ulla Britta Ramklint hör till den generation som växte upp under andra världskriget.
– Lasse Forsell och jag delade sovrum på Allmänna BB. Han föddes också den 14 januari.
När det blev fred ville hon ut i Europa, bort från instängdhetens Sverige.
– Europa efter kriget var annorlunda än bilderna man kunde se tidningarna som alltid verkade så prydliga. Folk frös och svalt, det var kallt, säger hon.
Som generationskamraterna – bland dem Forssell, Birgitta Stenberg, Sun Axelsson och Stig Claesson – ville hon skriva om det hon såg. Hon fick in en av tre artiklar i Aftonbladet. Arvodet på 500 kronor täckte hela reskassan. Många av den tidens författare skrev reportage och artiklar för försörjningen. Erfarenheterna tog längre tid att smälta, romanerna skrevs på hemmaplan och ibland långt efter att det de handlade om ägt rum. Själv skulle Ulla Britta Ramklint inte debutera förrän vid 64. Resorna och mötena skulle mångfaldigas, medan skrivandet slipades som copywriter och frilansjournalist.
Att skriva om sitt liv på 80 sidor, kräver koncentration, förtätning. Har hon enbart förlitat sig på minnet?
- Om min barndom hade jag skrivit en del sedan tidigare. Och när jag efter kriget gjorde min resa i Europa skrev jag brev med sparade duplikat till en väninna.
Hundratals baksidestexter skrevs under sex år på Natur och Kultur under dess, numera legendariska, grundare Johan Hansson. I Malmö arbetade hon som copywriter och där mötte hon sin blivande man. Med honom bar det ut i världen.
– Jag hade turen att hamna i fantastiska miljöer med färgstarka personer. Min man var på sitt sätt selfmade i högsta grad. Han visste vad han skulle göra. Han hade en tilltro till den han hade blivit.
Efter decennier i Chicago med många avstickare söderut till Latinamerika återvände Ulla Britta Ramklint utan man till Sverige efter en ettårig mellanlandning i Toronto. I Sverige var hon en främmande fågel, men hon drog fördel av sina internationella erfarenheter. Föreläste, reste, skrev guider och när tidskrifter som RES och Populär Historia startade på 80- respektive 90-talen blev hon frilansjournalist, och hon började skriva böcker i olika genrer varav flera populärhistoriska verk.
– Jag är ju uppväxt på Södertörn, där tyskarna, som styrde Sverige, hade sitt centrum på 1300-talet. På något sätt känner jag mig närmare medeltidens människor. Om dem finns det inga anekdoter, jag gillar inte anekdoter, så man får förstå dem på sitt sätt.
Ulla Britt Ramklint berättar att hon känner sig rörd av en person som Magnus Eriksson och det gäller också Birgitta. Om Birgitta handlar hennes näst senaste bok, ”Hon kom att kallas Den heliga” som utkom ifjol.
- Jag identifierar mig mycket med Birgitta samtidigt som jag avskyr henne. Hon är lätt för mig: hon vet vad hon vill, hon är stark. Birgitta accepterade inte nederlag och ger aldrig slaget förlorat. Jag tycker att jag har väldigt bra idéer och det tyckte hon också. Jag blir inte världsberömd på dem, men what the hell. Dessutom delar vi lusten att resa och kanske epilepsin, säger Ulla Britta Ramklint om sitt systerskap med Birgitta.
Hennes nya – och kanske sista – bok heter ”Minnet av D” efter en episod, där hon vaknar med förlorat minne och språk. När hon ska skriva ett D blir det bara ett långt darrande streck. Både språk och minne återkom, men fler episoder med andra konsekvenser har inträffat sedan dess.
– Nu är det slut med både resande och skrivande säger hon.
Den grå Facitskrivmaskinen som har varit en trogen följeslagare står undanställd.
– Jag kan inte skriva på den längre säger hon och tittar ner på sina händer. Men jag säger inte att det är det fysiska, för jag har inte det andliga heller.
"Minnet av D" är skriven för hand, svårläst men tydbart.
– Lisa, en av flickorna som hjälper mig, och som är från Addis Abeba har skrivit in det på datorn åt mig, säger Ulla Britta Ramklint
Strax efter det att hon har sagt det knackar det på dörren. Nu är det Laura från Bagdad som ska se till henne.
– Nu när jag inte kan komma ut så kommer hela världen till mig, säger Ulla Britta och lyser upp. Laura har fått min bok men kan inte tillräckligt med svenska för att kunna läsa den. Men häromdagen kom hon med son tioårige son i sällskap. ”24”, sa hon och pekade på pojken. Jag fattade ingenting.
Fast det visade sig att sonen läst de 24 första sidorna i ”Minnet av D”.
– Han tittade på mig sa på svenska: Jag vet att kyrkklockorna ringde när du föddes.