– Det ringde en kvinna för några dagar sen, hon ville prata inför sin operation. Hon hade livmoderskroppscancer precis som jag, och hon lät mer lättad på rösten när vi la på. Då känns det bra. Yvonne är stödperson, utbildad av Cancerfonden, och en av patientföreträdarna som är knutna till regionalt cancercentrum sydöst. Hon vet och kan mycket om vad som händer för en cancerpatient. Och om hur stor skillnaden kan vara, beroende på var cancern sitter.
Skamlig sjukdom?Hon tar emot i en ljus och sval lägenhet. Dörren till vardagsrummet är stängd, för på andra sidan väggen borras och hamras det. Vi slår oss ned med kaffe och sockerkaka, och Yvonne gör genast klart vilken cancer hon tycker att det är viktigast att prata om.
– Jag missunnar inte bröstcancerpatienterna all uppmärksamhet, men gyncancern sitter väl på fel ställe tydligen. Det pratas inte om den, det är som om det vore lite skämsigt.
Det var 2002 som Yvonne hade små blödningar. Hon gick privat till en läkare, som sedan ringde och ville att hon skulle komma.
– Inte förrän efter klockan 18, då jag stänger salongen, sa Yvonne, som var frisör och egen företagare.
Så sent kunde inte läkaren, och så kom det sig att beskedet om att Yvonne hade cancer i livmoderkroppen gavs på telefon. Det var i mars hon fick diagnosen. Sedan höll Yvonne själv på att ringa till Kvinnokliniken för att få veta när hon skulle opereras, för då måste hon ju stänga sin hårsalong. Datumet sattes till den 30 juni.
Jobbade halvtid– Den som inte har styrkan att själv hålla på att ringa hamnar sist i kön, så är det ju. Jag ringde tre gånger.
Yvonne Subay tycker att hon blev väl behandlad av personalen. Särskilt de på strålbehandlingen var helt fantastiska. Men det var tufft. Hon gick 25 gånger på fem veckor, och jobbade halvtid hela tiden.
– Jag var trött och fick springa på toa hela tiden. De strålar ju runt så mycket, vid tarmarna och allt.
Yvonne såg till att alltid få morgontider:
– Efter strålningen gick jag hem och ställde klockan, sen la jag mig och sov. När klockan ringde gick jag upp, åt, och så gick jag till salongen och jobbade fyra timmar.
Oj. Det låter verkligen tufft.
– Jo, men jag var så inne i det. Jag hade två väninnor jag kunde ringa till. Då spydde jag galla ett tag, och sen var det bra. Det går inte att hålla på att älta. Men det beror ju på hur man är.
Delar ut broschyrVid tiden för Yvonnes operation fanns gyncancerföreningen Anni i Linköping, men det fick hon inte veta av sjukvården.
– Med bröstcancern var det annorlunda, där stack de patientföreningsbroschyren i handen på mig redan uppe på US.
Yvonne hittade till Anni via en kund som tipsade om en föreläsning. I dag är hon själv ordförande, och stödperson. Hon lämnar Gynsam-posten, föreningens tidning, och broschyrer uppe på onkologens mottagning och behandlingsavdelningen för cytostatika och strålbehandling.
– Att träffa andra drabbade är alltid ett plus. De är jätteduktiga på US, men sen då?
2005 drabbades Yvonne av bröstcancer. Då tog de en tårtbit ur bröstet, det var i Norrköping och det var julveckan, minns hon. Tumören satt väl inkapslad och hade inte spritt sig till lymferna. Men det blev 25 strålbehandlingar på fem veckor igen.
– Både med bröstcancern och gyncancern har jag haft samma läkare hela tiden, en för varje cancer. Det har varit bra, menar Yvonne. Och det här med att ha kontaktsjuksköterskor är bra. Hon är en sån som föredrar att se till det som är bra, Yvonne Subay. Och hon är en överlevare.