Han och pappa Anders driver kravgården Sjögestad Norrgård, ett lantbruk som varit i släktens ägo sedan Anders far köpte det 1953.
Här finns 60 robotmjölkade kor och 120 hektar mark, varav hälften arrenderas från granngården.
En stor del av de åkrar där kornas vall odlas ligger utmed gamla E4, väg 636 mellan Sjögestad Motell och Mantorp. Och här slängs det burkar, massor av aluminiumburkar.
Markus och Anders ser ofta burkar bredvid vägen och in på vallodlingen. Det händer att djur blöder ur näsa eller mun.
– Vi behöver skjuta en ko per år. Nödslakten finns inte längre, så vi gör det själva, med slaktmask. Det är sorgligt, säger Markus Boodh.
– Jag kan naturligtvis inte svära på att det är aluminium som är orsaken till att ett djur plötsligt insjuknar och väldigt snabbt tynar bort, men det finns skäl att på goda grunder anta det. Det är inte ovanligt att jag ser aluminiumskärvor på foderbordet.
Markus och Anders har inför vårt besök kört en burk genom vallhacken för att visa vad som händer. Hacken förvandlar burken till en hög sylvassa och mycket tunna metallbitar, en del lite större, andra mikroskopiska.
– Om man har maximal otur och den här metallmängden sprids i fodret kan den lätt döda tio djur, säger Markus.
Den forna burken skär bokstavligen sönder korna inifrån.
Vissa kor lyckas bädda in metallen i första magen, våmmen, så att den inte vandrar vidare i systemet, medan andra kor blir svårt sjuka och dör på två dagar.
– Förutom de kor som blir sjuka på gården, och måste tas bort, ser vi i slaktrapporterna när man konstaterat "vasst" hos våra djur, som den här mag- och mellangärdesinflammation hos idisslare kallas, säger Anders. Och det är inte ovanligt.
Metall i djurfoder är ett stort bekymmer. Nötkreatur sväljer stora mängder slarvigt tuggat foder som idisslas och processas i kons fyra magar. Om ett föremål punkterar nätmagens slemhinna, magen efter våmmen, kan det leda till plötslig eller en lång och plågsam död för det drabbade djuret. Om föremålet är spetsigt, som spik eller ståltråd, kan det tränga in i hjärtsäcken och leda till omedelbar död.
– Problemet med kor är att de inte kan spotta ut saker som väl kommit in i munnen. Hela organismen jobbar för att det som kommit in ska vidare i systemet. Grisar är annorlunda och klarar att äta runt skräpet.
Det finns särskilda förebyggande magneter som kan placeras i våmmen. Den drar åt sig rester av mälor, spik etc och skrotet kapslas in. Problemet med aluminium är att det inte är magnetiskt. Likaså finns det sensorer att placera på vallmaskinen, som larmar för bland annat metall. Men ännu ingen sensor som upptäcker aluminium i foder.
Två ingenjörer i Halmstad är dock på väg att knäcka den kniviga koden. Under sin tid på utvecklingsingenjörsprogrammet på högskolan i Halmstad lade de 2014 fram sitt exjobb om hur en sådan sensor skulle kunna konstrueras.
– Det finns ingen liknande i världen och vi tror stenhårt på den. Men det som har saknats är pengar. Dock har vi just blivit antagna hos EU-fonden Eip Agri, så i höst kan det skarpa arbetet inledas. Det återstår mycket programmering, men vi räknar med att sensorn kan finnas på marknaden inom tre år, säger Anders Hedborg, ingenjör på Volvo, som utvecklat den tillsammans med ingenjörskollegan Robin Sandberg, på Thule.
– Vi såg det som en omöjlig utmaning och har lagt ner många års oavlönat arbete, och mycket pengar, på detta. Men så är det också oerhört triggande att lösa ett problem som ingen tidigare lyckats med.
2013 gjordes en studie vid SLU som visar att över 5 000 svenska nötkreatur varje år får inre skador av vassa föremål. Nära 90 procent av det skräp som hittas på foderbord kommer från söndertrasade aluminiumburkar. Av dessa är det mellan 1 000 och 2 000 kreatur som blir så akut sjuka att de behöver nödslaktas.
– Studien har fyra år på nacken och nedskräpningen bara ökar, så man kan ana att den siffran är ännu högre nu, säger Peter Borring, LRF-ordförande i Östergötland.