Som många andra hade Peter Andersson, hans fru och deras tre barn i åldrarna 11-17 landat i Thailand på juldagen. Det var familjens första Thailandssemester, och en sent planerad resa. Det sistnämnda visade sig bli deras lycka. Familjen fick inte plats på det stora turisthotellet vid stranden, och fick i stället nöja sig med ett mindre hotell uppe på en kulle. Dessutom fick de hjälp av en av sönernas slarviga packning.
– Vi blev tvungna att fixa en tandborste till honom, så då blev det fördröjt med strandvistelsen också. Vi hade konstig tur. Vi hann inte
ner på stranden. Vi var precis på väg när vågen kom, berättar Peter Andersson.
En jättevåg full med bråte och bräder och oljefat vällde in och dränkte allt. Det dröjde ett par minuter innan Peter Andersson hade koll på att hela familjen var i säkerhet. Men det gällde långt ifrån alla.
– Folk var kvar i vattnet och ropade efter sina barn. En kvinna som hade suttit vid bordet bredvid oss på restaurangen kvällen innan hade uppenbarligen tappat bort sitt spädbarn.
Peter Andersson konstaterade att han var frisk och att familjen levde. Han och flera andra hoppade i vattnet och började leta efter människor.
– Det var en äldre man som vi tog rätt på, och en kvinna också. Men inte spädbarnet. Jag hittade inte barnet, och ingen annan heller.
Peter Andersson fick ett rejält sår i knät efter att ha träffats av flytande bråte. Någon föreslog att han skulle åka till ett health care center, en sorts vårdcentral, någon mil därifrån. När han satt på flaket på en pick-up tillsammans med andra skadade började han förstå vilken katastrof han just blivit en del av.
– Det var omkullvälta hus, bilar på tak, döda människor och människor som bar på sina döda barn, säger han.
Framme på vårdcentralen bleknade hans egen skada. Där var det kaos och eftersom han själv är kirurg kände han att det naturligaste var att själv hugga i och arbeta. Hans främsta uppgift blev att sortera bland skadade och döda. Han spjälade ben, tvättade sår, la de döda tillrätta på bakgården och såg till att vissa fick skjuts till sjukhuset som låg 5-6 mil därifrån.
På eftermiddagen ebbade inflödet av patienter ut och Peter Andersson tog sig tillbaka till hotellet för att titta till familjen. Sedan tog rastlösheten vid igen. Han bad om skjuts till sjukhuset, åkte dit och anmälde sig. Tillsammans med två lokala kirurger och en thailändsk semestrande kirurg bildade han ett litet läkarteam. Fyra läkare och några sjuksköterskor skötte hela sjukhuset.
– Det var mest väldigt omfattande sår och fula, öppna frakturer. Jag var förvånad att det fanns så mycket resurser, med instrument, antibiotika och förbandsmaterial, säger han.
Patienterna kom från hela världen. En del svenskar dök upp och blev förvånade av att mötas av en svensk kirurg i thailändska operationskläder. Själv överraskades han över hur väl han fann sig i situationen.
– Jag kände att jag kunde agera professionellt och tyckte att det gick förvånansvärt enkelt att samarbeta med kollegorna från Thailand.
Hela natten arbetade de. Dagen efter lyckades han lifta tillbaka till hotellet för att se så att familjen var kvar. Det var den, och de blev kvar ytterligare några dagar innan de till slut fick åka hem.
När de kom till Linköping var Peter Andersson upprörd. I en artikel i Corren gick han till attack mot regeringens oförmåga att skicka hjälpteam i tid, och sa bland annat att "det är en oerhörd, ofattbar katastrof och åtgärderna har varit skandalösa". Nu, med tio års perspektiv, är han betydligt mer försonlig.
– De hade kanske agerat snabbare med en bättre organisation, men jag är tveksam till om det hade haft så stor effekt. Jag tror inte att så många tog skada på grund av fördröjd medicinsk hjälp. De flesta som dog drunknade ju direkt.
Hemma i huset följde han händelseutvecklingen på CNN, och paradoxalt nog var det först då det blev riktigt verkligt för honom.
– Det blev väldigt påtagligt. Då slutade jag att tänka att krig och katastrofer drabbar en annan slags människor än oss. Och om något liknande hände i Sverige skulle vi också hamna i ett hjälpbehov. Inget samhälle kan gardera sig fullständigt mot en sån här katastrof.
Peter Andersson hade länge tänkt på att engagera sig i internationellt hjälparbete. Tsunamin blev det som fick honom att gå från tanke till handling.
Barnen började bli stora, och framför allt: upplevelsen i Khao Lak visade att han kunde arbeta under pressade förhållanden.
Han började med att engagera sig i Läkare utan gränser och åkte till både Somalia och Rwanda. Efter det har han arbetat för Internationella Rödakorskommittéen. Han har varit i nordvästra Pakistan och nu i somras i Sydsudan. Varje gång har han kombinerat tjänstledighet, kompledighet och semester för att kunna tillbringa månader i konflikthärdarna.
– Den egna omedelbara insatsen innebär att enskilda människor överlever, men i det stora hela är det en begränsad effekt. Den långsikta nyttan är att man kan undervisa andra hur de ska hantera skador, genom utbildning och att försiktigt förändra sjukvårdsorganisationen.
Ett år efter tsunamin åkte familjen tillbaka till Khao Lak, och träffade bland annat kollegorna på sjukhuset. Sedan dess har Peter Andersson hållit kontakten. Via Lions fick han pengar så att en gynekolog från det thailändska sjukhuset kunde jobba tre veckor på Universitetssjukhusets kvinnoklinik, och han ordnade också så att två Linköpingsstudenter kunde göra praktik på sjukhuset i Thailand.
Men han oroar sig för återväxten av kirurger som kan och vill arbeta i resursknappa miljöer. Svårigheten att få ledigt och en alltmer nischad kirurgkår gör att färre och färre söker sig till internationella uppdrag. Själv bytte han medicinsk genre från att vara specialiserad på tarmsjukdomar till att nu arbeta med akutkirurgi, just för att underlätta sina insatser i andra länder.
Han känner att han gör nytta, men vill absolut inte ta på sig någon hjältegloria.
– Jag vill inte överdriva det altruistiska i det. Jag gör det för att det är väldigt intressant och spännande också.
