Tumören hade börjat växa igen och det krävdes en omfattande operation.
– Jag tänkte ingenting först men sms:ade min tvillingsyster Mathilda. Vi har varit väldigt tajta i många år. Sedan blev det skitsvårt för mig i skolan, jag tänkte på operationen hela tiden och risken att bli förlamad. Först några dagar efter beskedet förstod jag vad som hade hänt, säger Henny.
Vi sitter hemma i hennes mammas soffa och pratar. Pappa Peter, som kommit för att hjälpa till att måla huset, gör sig små ärenden in men håller sig på avstånd, medveten om att det här först och främst är Hennys historia. Bara när hon visar upp röntgenbilderna, före och efter den första operationen, ber hon honom komma och förtydliga vad det är vi ser. Att hon älskar sin pappa är tydligt, samtidigt ger hon uttryck för att han kan bli lite pinsam...
Henny gick i förskoleklass när hon plötsligt drabbades av yrsel och illamående. Lågt blodsocker trodde läkarna. När hon började få epileptiska anfall gjordes en hjärnröntgen, men det preliminära resultatet visade inte något allvarligt.
Att Henny drabbats av en långsamtväxande elakartad cancer, Oligodendrogliom, fick familjen veta drygt ett år senare. Det var juletid och familjen bestämde sig för att inget säga till Henny utan i stället försöka göra högtiden till den bästa någonsin. Henny minns inte mycket ifrån den tiden, bara dagen före operationen.
– Vi var på väg in till stan. När vi satt och åt på Max fick jag ett Emblaplåster inför sticket i handen, säger hon.
Efter det första ingreppet fick Henny gå på täta kontroller, men de epileptiska anfallen fortsatte ända till sjätte klass.
I samband med operationen i november i fjol, uppstod en svår komplikation i hjärnhinnan. Henny blev kvar på sjukhus i nästan en månad och minns tiden med både svår smärta och oro.
Men redan efter jul var hon tillbaka i skolan igen, först på halvtid, sedan fullt ut. Ingreppet resulterade i att hon blir tröttare av ljudintryck och hon behöver jobba hårdare med koncentrationen. Men några tankar som ”varför hände detta mig?” finns inte.
– Kanske hade det gjort det om det här var första gången jag blev sjuk. Fast ibland känns det orättvist att min tvillingsyster inte behöver jobba lika hårt som jag.
Henny inser också att föräldrarna kämpar med sin sorg, var och en för sig. Hon säger att mamman lätt kan uttrycka känslor, medan pappan inte gör det. Därför vill hon ogärna tynga dem med sina egna tankar.
– Jag tänker på sjukdomen hela tiden och vad som hade kunnat hända. Att jag blev nedsövd och kanske inte skulle vakna upp mer. Innan operationen tänkte jag på avskedsbrev och jag drömde mardrömmar, men sen tänkte jag att det skulle gå bra.
Henny berättar vidare om minnena vid uppvaket, hur hon drömde om att få cykla och att hon i julklapp önskade sig ett glas vatten för att hon var så törstig.
Mellan de tunga perioderna har Henny också fina minnen, av personalen på Bond (barnavdelning onkologi, neurokirurgi, diabetes). Hur de stöttade och uppmuntrade henne. Och sjukhusclownerna.
– Jag älskar dem. Jag längtade efter dem när de inte var där och jag kan längta efter dem nu också ibland.
Inom kort väntar en ny röntgen för att se om tillväxten avstannat.
Hur hanterar du att leva med sjukdomen, att inte veta?
– När jag tänker på hur bra jag har det i dag kan jag inte tänka på hur dåligt det var innan.
Samtidigt medger Henny att tårarna kommer ibland för att sedan snabbt gå över. Att röra på sig är viktigt och får henne att må bra. Nyligen fick hon både en racercykel och en kajak tack vare ”Min stora dag”.
Henny har tidigare medverkat i en del av cykelloppet Ride of hope, till förmån för Barncancerfonden. Mötet med äventyraren Aron Andersson, som själv drabbades av cancer vid åtta och hamnade i rullstol, samt proffscyklisten Emma Johansson har också betytt mycket för henne.
Henny tävlingscyklade redan som liten och hon drömmer nu om att få köra både långt och snabbt.
– Pappa har cyklat racer och farfar också. Jag fick min första knallrosa racer när jag gick i tvåan. Pappa hade byggt den själv.
Hon är också just hemkommen ifrån ett nationellt läger för unga cancer-överlevare på Bokenäs Camp i Bohuslän. Vistelsen där, bland andra ungdomar i samma situation, har stärkt henne.
– Det var jätteroligt. Vi satt uppe till sent på nätterna och spelade kort, säger Henny.
Utanför huset pysslar pappa Peter. Medan vi står och tittar på Hennys nya kajak berättar han att hon i fjol fick för sig att ensam paddla till Rimforsa varpå han släppte ner henne i Kinda kanal och vinkade hej. Hon övernattade även en natt utomhus, men när färden fortsatte dagen därpå fick Henny ringa hem eftersom kajaken börjat ta in vatten.
Naturintresset är något de delar, far och dotter. Nu väntar den nya kajaken på invigning, Henny är ivrig att få ge sig ut att paddla. Helst med en gång.