"När jag ser på min dotter blir jag så ledsen, hon är bara ett barn och hon har inte gjort något fel", säger Touhida.
– Det är inte bra alls, det är väldigt jobbigt, säger hon när vi ringer upp.
I dagarna har hon haft sitt andra samtal med en handläggare från migrationsverket där de ska diskutera det praktiska kring en eventuell utresa ut landet.
– De vill att jag ska köpa biljett så snart som möjligt. Om de köper biljetten åt mig får jag jobba den sista tiden, men om jag säger att jag vill köpa den själv får jag inte jobba.
Hennes ovissa situation påverkar henne både psykiskt och fysiskt.
– Jag kunde inte jobba förra veckan. Huvudet fungerar inte som det ska, jag tappar minnet och kan inte prata. Det är så rörigt.
Efter att hon fått avslag på sin arbetstillståndsansökan försöker hon och hennes stödgrupp att få upp fallet i Europadomstolen. Men det är svårt att hålla hoppet uppe.
– Ofta känner jag att jag inte orkar gå till jobbet, jag orkar inte i kroppen och huvudet. Men jag går dit ändå för jag känner ett ansvar. Där kan jag glömma bort vad som händer, annars tänker jag bara dåliga tankar.
– Allt är så mörkt. Det finns ingenting kvar. Och när jag ser på min dotter blir jag så ledsen, hon är bara ett barn och hon har inte gjort något fel. Jag vet inte vad jag har gjort fel heller.
Hon säger att hon inte vill visa för mycket av sina känslor för dottern Rahma.
– Rahma är inte lika glad som hon brukar vara. Hon frågar vad jag har gjort som gör att vi inte får stanna. Hon undrar varför hon inte får vara som sina kompisar.