Toti pekar och visar med händerna var på kroppen de gamla skadorna sitter. Den långärmade tröjan döljer den gamla skottskadan i vänster arm men ärret på halsen syns tydligt. Ett ljust streck rakt över halspulsådern. En oönskad souvenir från ett liv han helst vill glömma.
Ikanohuset har nyss öppnat och runt kaféet håller personalen på butikskedjorna på att packa upp höstsäsongens senaste leveranser. Toti dricker sitt kaffe långsamt. Om ett par timmar ska han äta lunch med en arbetskamrat och sedan hämta sin dotter från förskolan. Han lever ett liv som han för några år sedan aldrig trodde var möjligt för honom.
– Om jag hade fortsatt på det spår jag var inne på så hade jag inte överlevt min 30-årsdag.
Bara några hundra meter från kaféet där han just nu sitter ligger Skäggetorp, stadsdelen där Toti fick en egen lägenhet som 17-åring. Det var där allt började gå riktigt snett. Innan dess hade han bott på ett ungdomsboende, Pandion, som han hamnat på efter att ha kommit tillbaka till Sverige från hemlandet i Mellanöstern. En tonåring utan föräldrar i Sverige, utan någon form av skyddsnät som kunde sätta gränser eller säga stopp.
– När jag fick den där lägenheten var jag väldigt ensam, men lyckades snabbt få kompisar eftersom jag kunde många språk. Jag smälte in i många miljöer, men tyvärr innebar det att jag träffade människor som inte var bra för mig.
En fattig pojkes längtan och begär efter snabba pengar i kombination med en tonårings oförstånd innebar ett snabbt förlopp i fel riktning för Toti. Snart var han springpojke till personer inom kriminella kretsar och började snart sälja droger.
– Jag fick 1 000 kronor i månaden från CSN. Samtidigt kunde jag tjäna 1 000 kronor på en timme om jag sålde knark. Jag hade en mamma hemma i mitt hemland som hade ont om pengar och problem med hjärtat. Med pengarna jag tjänade kunde jag hjälpa henne.
Toti och hans nya, farliga, kompisar bodde alla grannar med varandra. De hängde med varandra hela tiden, åkte på fester där det fanns droger i överflöd. De brände bilar och rånade samma personer som de veckan innan sålt knark till. Tempot var snabbt.
– Jag tog beställningsjobb från personer högre upp i kedjan och på så sätt kunde också jag klättra i hierarkin. Snart var inte jag springpojken längre, jag hade egna springpojkar.
Toti var duktig i skolan och smälte in överallt. Han gjorde sig vän med personer som sedan hjälpte honom att gömma sig när polisen var i området.
– Jag åkte sällan fast. Jag har en del på mig i brottsregistret men det finns väldigt mycket jag gjort som jag inte blivit dömd för. Jag var intresserad av det militära och efter gymnasiet gjorde jag GMU i Malmslätt. Där fick jag kunskap som jag kunde använda mig av i mitt kriminella liv på kvällar och helger. Jag blev en potentiell livsfara.
Nej, långt ifrån alla brott Toti har begått finns med i hans brottsregister. Men de domar förstärker bilden av Toti som en ung man med mycket stort våldskapital. Misshandel, häleri, olaga hot, narkotikabrott. Han har belagts med kontaktförbud och haft stora skulder till Kronofogden. Medans kaffet i hans kopp sakta kallnar målar han upp våldsamma scener från det förgångna. Grova personrån, slagsmål, knivhot.
– När jag var som djupast inne i det här fanns det ingenting jag var rädd för, ingenting.
Drogerna. Allt handlade alltid om drogerna. Bråken, pengarna, paranoian, lyckorusen. Knarket fanns – och finns, menar Toti – i en aldrig sinande ström. Och i samma utsträckning fanns efterfrågan. Toti och hans vänner sålde till alla. Bland kunderna fanns läkare, lärare, småbarnsföräldrar. De skaffade studentlegitimation och tog sig in på campusfester där kunderna var många.
– Många tror att det är en liten grupp kriminella som säljer till en liten grupp kriminella. Nej, nej. Det är en liten grupp kriminella som säljer till alla. De flesta kunder var svenskar som kom och köpte i Skäggetorp och sedan drog därifrån.
De rika och välbärgade bidrar mycket till våldet i utsatta områden, menar Toti.
– När de köper av någon annan, det är då det blir konkurrens. Då är det vi som dödar varandra samtidigt som "rikingen" har fått sitt knark och är nöjd. Om något händer langaren är det bara att byta langare. Knarket finns alltid – i sjuka mängder – och det finns alltid en kran som vill sälja.
Toti har blivit skjuten, knivskuren och slagen blodig. Kriget mellan hans tidigare gäng och de rivaliserande gängen i Linköping har pågått under många år. Våldet blev för Toti och hans kompisar en del av vardagen – och något som många i samma kretsar gärna skyltade med.
– Jag och mina närmaste använde aldrig vapen, men många flashade med vapen för att vara coola. En annan grej var att bära skottsäker väst i stan för att man ville bli haffad av polisen. Då spreds ryktet om en och det ville man.
Sedan i maj i år har nio skjutningar inträffat på olika platser i Linköping. Fyra personer har mördats i den allt mer extrema våldsspiralen. I en parallell verklighet hade Toti kunnat vara en av de personer som mist livet i en skottlossning. I ett annat scenario hade han kunnat vara skytten. Men så blev det inte. Istället hände något annat: han blev pappa.
– Jag har min dotter att tacka för allt. För att jag lever och för att mitt liv fått en annan riktning.
Strax efter att dottern föddes hamnade Toti i fängelse. Ett kort straff förvisso, bara fyra månader, men det räckte för att tankarna skulle hinna i kapp.
– Jag reflekterade över hur min dotters liv skulle se ut. Skulle hon få växa upp utan en pappa? Skulle hon vara med mig när jag blev skjuten på stan? Samtidigt hade jag själv hamnat på en slags botten, jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag tror, ärligt talat, att man måste hamna där för att kunna starta om igen. Man måste liksom börja från grunden.
Han bestämde sig. Han skulle hoppa av. Vid den här tidpunkten hade han jobbat sig högt upp i hierarkin inom det kriminella gäng han tillhörde.
– Jag hade blivit en nyckelperson som visste saker om många människor. Det var både positivt och negativt. Jag var en måltavla och jag var livrädd för att någon skulle klippa mig. Samtidigt visste många vem jag var och de visste att jag kunde göra saker mot andra om det blev tjafs.
Under fängelsevistelsen kom Toti i kontakt med Linköpings avhopparverksamhet, Sociala insatsgruppen, som sedan dess har varit ett stort stöd. När han kom ut flyttade han inte tillbaka till sin lägenhet, han svarade inte på kompisarnas sms och han återvände inte till Skäggetorp. Han var inte längre tillsammans med sitt barns mamma, som han tidigare varit våldsam mot, och plötsligt var han helt ensam.
– Avhoppet har kostat mig väldigt mycket ensamhet. Men i dag är jag så oerhört tacksam över mitt liv.
I dag är Toti inte rädd. Han vänder sig inte längre om när han går på stan och han säger själv att han lever sitt liv som vem som helst. Men han kommer inte sätta sin fot i Skäggetorp, Berga eller Ryd på länge. Kanske aldrig.
– Jag blev hotad ett par gånger efter mitt avhopp. En person som jag hade varit nära vän med skickade ett meddelande med min adress och sa att jag var slut. Men jag förklarade för honom att vi var färdiga med varandra, och sedan anmälde jag honom.
Det har funnits stunder då han velat återvända till livet innan fängelse. Stunder då ensamheten tärt och då allt känts hopplöst. Det var svårt att få jobb, svårt att försörja sig. Men genom allt har tankarna på dottern funnits där – varit en trygghet och en tröst. Via avhopparverksamheten fick han till slut jobba en period på ett äldreboende. Jobbet gav honom inkomst, en känsla av att tillhöra ett sammanhang – och kärlek:
– Det var där jag träffade min fru. I somras gifte vi oss. Det var ett fantastiskt bröllop.
Du har gjort många människor illa – ångrar du dig?
– Ja, jag ångrar jättemycket i mitt liv. Jag har fått bearbeta det här många gånger. Jag har haft djupa depressioner i omgångar, men i dag är jag på en bättre plats.
Vad tänker du om det som händer i stan nu?
– Det är hemskt. Så länge jag var med i det här användes framför allt kniv för att hota. I dag har man vapen och skjuter istället. Grunden i allt är knarket. Jag vet själv när jag inte hade knarkat och irriterade mig på allt. När jag och mina vänner väl fick i oss något så kunde vi hetsa varandra till saker utan att egentligen veta varför. Samtidigt gjorde narkotikan att man skuldsatte sig på olika sätt och kände att man inte hade något annat val, man blev ju ägd av de man hade skuld till, säger Toti och fortsätter:
– Unga personer utnyttjas av de högre upp i de kriminella gängen. Man skuldsätter unga personer medvetet, att bjuda på en kebabrulle eller en haschbit gör man inte för att vara snäll. Snart kommer du bli ombedd att göra något tillbaka. Säger du nej blir det hot om våld och då byggs rädslan upp. När du gör den där tjänsten – det är då du faller ner i mörkret.
Tror du att det som händer i dag kan lösas?
– Ja, det tror jag. Jag kunde vända mitt liv och då tror jag många andra kan det också. Men det krävs vilja. Vilja från samhället och vilja från en själv. Utan vilja är det omöjligt. Man måste vilja bli fri. Killarna som är långt inne i det här – de måste falla ner själva först.
Runt kaféet har allt fler kunder hittat till butikerna. Det handlas mat, vinterkläder, halloween-utklädnader. Snart ska Toti hämta sin dotter på förskolan. Om några dagar kommer en ny skjutning ske i Linköping. En ung man kommer få skottskador i huvudet och polisen kommer få ytterligare arbete på sitt bord. Men den unga mannen kommer inte vara Toti. Han har nog med ärr på kroppen.